Början är i halsen. Tjockt. Det tjocka tycker sig ner genom den smala passagen där mina ord sitter. De tystnar och följer med ner. Ett ekolod kallar långt där nere. Här! Hit ska ni! Här ska det tunga landa med en långsam obeveklig duns. Det går inte att hejda. De stora vattenmassorna har slutat motverka rörelsen, allt följer med. Ner. Föremålets kraft och storlek tränger ut, det finns inte plats för det. Något annat måste bort. Hjärtat försöker, vidgar sig och tränger sig mot den spända huden. Spasmer spräcker blodkärlen. Bröstbenen sticker hål i lungorna. Andningen försöker komma genom. Någonstans där formas ett ljud. Kanske ett förlösande. Så småningom. Ett livstecken efter den kraftiga detonationen i djupet. Som ingen hörde. Döda fiskar flyter upp till ytan och måsarna skriker. Solen värmer lite trots den kalla vinden. Jag vänder och går hemåt igen.