Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Sjunkbomb


Början är i halsen. Tjockt. Det tjocka tycker sig ner genom den smala passagen där mina ord sitter. De tystnar och följer med ner. Ett ekolod kallar långt där nere. Här! Hit ska ni! Här ska det tunga landa med en långsam obeveklig duns. Det går inte att hejda. De stora vattenmassorna har slutat motverka rörelsen, allt följer med. Ner. Föremålets kraft och storlek tränger ut, det finns inte plats för det. Något annat måste bort. Hjärtat försöker, vidgar sig och tränger sig mot den spända huden. Spasmer spräcker blodkärlen. Bröstbenen sticker hål i lungorna. Andningen försöker komma genom. Någonstans där formas ett ljud. Kanske ett förlösande. Så småningom. Ett livstecken efter den kraftiga detonationen i djupet. Som ingen hörde. Döda fiskar flyter upp till ytan och måsarna skriker. Solen värmer lite trots den kalla vinden. Jag vänder och går hemåt igen.




Fri vers (Prosapoesi) av Paula P VIP
Läst 193 gånger och applåderad av 5 personer
Utvald text
Publicerad 2022-10-03 21:08



Bookmark and Share


  ßluie
Det är väl så när det monotont spränger under ögonlocken och när man varken kan eller vill släppa ut. Den där molande gnagande känslan när man är ledsen utan att riktigt veta varför. En slags molande värk av vardagsångest. (Fan, jag som har det så förbannat bra!) Känner vinden, havsluften. Hösten. Skiftet. Ganska bra ändå, när Det släpper.
2022-10-15

  Kajan VIP
En svår dikt att kommentera, men därmed inte sagt att den saknar innehåll eller ej lämnar avtryck. Känslan är att något skrivarjaget värjer sig emot invaderar, kanske en insikt man ej vill kännas vid ?
2022-10-14
  > Nästa text
< Föregående

Paula P
Paula P VIP