Stockholm, min huvudstad
från lunchtid till sen eftermiddag
är det du och jag
jag arbetar ute, och observerar folkmassan sex timmar per dag

ödesbestämda möten i götgatsbacken
läser löpsedlar om naturkatastrofer och terroristattacker,
förevigt fast i den förbannade myrstacken
i rusningstrafikens överstimulans
försöker jag bibehålla min balans
men mot trafikljus, blåbussar och sirener
står jag inte en chans

bilar och cyklister på en gågata
storstadspulsen är något jag älskar
och kommit att hata
ramlar du här blir du ihjältrampad,
som scenen i lejonkungen där Scar mördade Mufasa.

Termometern sjunker stadigt
från dag till dag
på parkbänkarna samlas en brokig skara
dricker Arboga 10,2, skrålar, gör sig hemmastadda
Stockholms stad har inga soc-lägenheter eller akutboenden kvar att avvara
ingen plats för dom som fortsätter att vandra
och det luktar hasch i hela centrum,
ordningsvakterna återvänder med jämna mellanrum
din trygghet är blott ett hologram,
en illusion för att hålla dig förvarad
en dag kan du plötsligt vara
en av dom som säljer tidningar i centrum
trots allt, vi befinner oss alla i dödens väntrum.

Empati är en bristvara,
folk är fast i sitt eget
villa, vovve, Volvo och nyheterna på TV
vill inte ta del av andras problem den tid dom har ledigt
folk jobbar heltid och 30% åker direkt ner i skattekuvertet,
dom känner att dom bidrar tillräckligt för att slippa ta del av besväret.

Plankar bakom en främling,
tar tunnelbanan hem och läser Situation Stockholm
önskar att jag kunde göra mer än lagom
men i den här staden är jag också en av dom som har alltför bråttom.