Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale… En saga om sommaren…


Sommarn som uppraggades av ett kylslaget lågtryck


strande så nära 

dagar underbara

känslor så så rara

men vänta ni bara

 

... solskenet log brett och hennes vita garnityr bländade... strandens vågskvalp förförde och hypnotiserade den vajande vassen som vek sig av behag... vassen hade inget emot solskenet där det log självbelåtet åt sina bravader... däremot visste inte solskenet någonting om att hon iakttogs av vassen... solskenet var allt för självupptagen för att uppmärksamma ens att sanddynen sneglade surt och avundsjukt på henne...

... vassen fortsatte att iakttaga stranden som med berått mod hade börjat rulla ut med vågorna... nu var stranden på väg att släppa taget helt... vågorna var så coola och brusande sköna... de bara flöt omkring som om ingenting kunde skölja bort dem... stranden var fullt fokuserad på vågorna och märkte knappt att barnen tog henne...

... stranden förvandlades plötsligt till ett sandslott... solskenet såg detta och tänkte att det var rätt åt henne... ett solsken däremot var svårt sätta i en form... solskenet kände stark skadeglädje utan att skämmas det minsta... hon lipade åt stranden...

... vassen kollade in sanddynen som bleknade bredvid solskenets uppenbarelse... sanddynens avund kräktes skummande fradga när vågorna smekte förföriskt solskenet... sanddynen ville bara vara ifred... hon orkade inte med någon konkurrens eller sig själv för den delen... hon kände att hon ville vara glad för en gångs skull... och inte vara föremål för solskenets skadeglädje...

... solskenet sände solkatter till skogsgläntan med hopp om en reflektion tillbaka... men den torra dassiga skogsgläntan var helt utbränd och orkade inte interagera med solskenet... skogsgläntan han hade ingenting över för lekar så här dags på eftermiddagen... men solskenet gav inte upp så lätt... solskenet fjäskade och fjäskade... och rätt som det var skickades en blixt från klar himmel som svar... solskenet blev helt paff och kunde inte förstå varför skogsgläntan måste vara så snarstucken...

... vassen tyckte dock att det där såg väldigt kul ut... eftersom solskenet började falna vid den starka blixtens ljus... och nu lyste sanddynen upp i ren skadeglädje... där fick solskenet tänkte sanddynen... det var då rätt åt dig din skrytmåns och självgoda figur... vassen blev tvungen att väsa viskande att sanddynen borde hejda sig... ja ja ja jag ska chilla svarade sanddynen...

... precis då for ett förfluget litet moln förbi... jag har hamnat vilsen ropade det förflugna molnet... ingen fara viskade vassen du kan få dimma här hos mig så du klarar dig till gryningen... vad bussigt av dig att jag fick stanna vassen, sade det förflugna lilla molnet, det känns tryggt...

... plötsligt drog ett åskmoln in framför solskenet som bleknade och tonade ut... solskenet kände sig förnärmad där hon stoltserat precis inför skogsgläntan... åskmolnet limmade ordentligt på solskenet men solskenet bara blundade för det... åskmolnet blev snopet och drog vidare snabbt och kvickt i ren besvikelse...

... just som åskmolnet försvunnit utom synhåll fick solskenet se något väldigt vackert... det var en regnbåge som kom farande... solskenet försökte få fatt regnbågen för att lära känna den... men regnbågen var utom räckhåll... vassen och solskenet började språka om varför alltid regnbågen drog sig undan... vassen sa att hon trodde det var för att solskenet var så vackert... och solskenet sken upp ännu mer... hon sa till vassen att hon trodde att regnbågen inte kunde stanna för den gröna vackra färgen vassen hade gjorde regnbågen avundsjuk... vassen och solskenet skrattade så att sanddynen inte kunde låta bli att stämma in... stranden hade just kommit tillbaks och skrattade med bara för att...

... medan de skrattade och fnissade utan att veta varför drog ett kylslaget lågtryck in... en regnfront strilade igenom molntäcket här och där... solskenet såg fallande bebisregnbågar födas där ur... solskenet blev helt betagen och förälskad i det kylslagna lågtrycket som kunde skapa sådan skönhet... vassen, sanddynen och stranden hade aldrig sett solskenet så kär förut... nu började dem bli oroliga att solskenet skulle dra... och hade dem inte rätt i den saken så säg...

... solskenet uppslukades så till den grad av det underbara kylslagna lågtryckets magiska spel att hon inte märkte en sak... det kylslagna lågtrycket raggadeupp sommaren... allt som blev kvar var höstmörker och stormbyar... vassen vissnade av saknad av solskenet, sanddynen for ned i djupet av depression, stranden sköljdes över av vrakspillror och vågorna och vinden stormade så att skogsgläntans alla träd föll som furor...

... solskenet var nu förlorat och det kylslagna lågtrycket var som bortblåst... på ett litet vasstrå satt en ensam trollslända som nyvaken bredde ut sina vingar och flög i väg på den sista ljumma vinden... och vågorna frös till is...

 




Prosa (Fabel/Saga) av Solstrale VIP
Läst 80 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2022-10-06 22:16



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP