Oktober
Oktober klär sig framför spegeln.
Hon väljer sina vackraste färger:
brandgult, rött, morgonfrost, färger för krig,
tänker hon, färger för passion, vad nu
skillnaden mellan dom egentligen är.
Hon gömmer gropar och stigar med löv.
lägger en suddig dis över fälten och
tänder en eld bortom horisonten som
hon låter morgonen vakna till liv av.

Hon är tålmodig. Varsam, men bestämd.
Att skynda är för sommarmånaderna
något för tonåringarna av vår
de har så mycket liv de måste starta
de har så mycket liv att hinna med så
de springer och sent, alldeles för sent,
inser de att de är framme och förbi.
Att de är klara och slut, innan de
ens hade hunnit komma igång.
Inte Oktober, Oktober tar sin tid, men
hon avundas dom ändå ibland, det
måste vara skönt att brinna så fort.

Hon vädrar, slår på vinden och låter
den rasa över skogarna, låter den
fälla de träd som inte slagit rot än.
Låter den fälla de träd som länge
hållit sig kvar men som nu slutligen
fått sina fästen uppätna av tidens tand.
Hon känner igen sig i det, rotlösheten
och det är ingen glädje för henne,
men det är något som måste göras,
arket måste lämnas vidare rent och
de rotlösa får lämna plats helt enkelt.

Hon för sitt krig, och även om hon
vinner nu så vet hon att hon förlorar
November står och väntar runt hörnet,
och med November kommer kylan
snötäcket, tystnaden, stillheten.
Hon vet att de är där, för liksom hon
hon vinner över Sommaren så är
Vintern här för att vinna över henne.
Men bara för att man vet att man
förlorar så är det ingen ursäkt för
att inte gå ut med stil tänker hon,
och tar ner lådan från vinden, den där
April eller Maj stoppade ner stjärnorna
i våras och hon putsar de alla,
en efter en tills de skiner som
nålstick mot natthimlens mörker.