... den mojnande vinden... frosten som nyper de sista rosorna... nypokvist tyngd och bänd vilande mot marken... de sista löven singlar ned mot vattenspegeln... runda ringar på vattenytan ringer upp strandkanten... hallå? vem är det? frågar strandbrynet... ja det är strandkantens barnbarn... jag vill tala med stranden svarade gammelbjörken myndigt... farmor, farmor det är gammelbjörken... ja ja lilla barn jag kommer... stranden tog telefonen... hallå gammelbjörken vad kan jag göra för dig idag... gammelbjörken tvekade, jo jag önskar få sätta ett frö vid din älskade sjöstrand... ja det går bra gammelbjörken du har ju inte många år kvar nu så det går utmärkt... jag ska tala med sjöstranden om det, fortsatte stranden med lugn röst, så att han inte tycker illa vara... tack snälla stranden, svarade gammelbjörken med dignitet...

... strandbrynet var nu nyfiket... farmor, farmor vad sa gammelbjörken, säg att han sa att han ville sätta en ny liten björk vid sjöstranden, snälla snälla... varför så ivrig mitt barn, undrade farmor med plirig blick... jo jag har önskat mig någon att språka med och lära nya saker med min älskade farmor... flicka lilla det kommer att ordna sig, jag ska se till att du inte blir besviken... 

... våren kom och gammelbjörken hade blåst omkull under vinterns stormar... strandbrynet utforskade dess vattenspegel och tyckte sig se liv där... gammelbjörken, viskade strandbrynet om och om igen utan svar... men alldeles intill hade en späd liten björk satt två små musöron... men hej lilla björk, vad fin du är, viskade strandbrynet så gulligt och snällt hon kunde... lilla björk hade så lite kraft i sig att vinden inte kunde blåsa ord i hennes mun för att spela för strandbrynet... lilla björk när du blir stor ska jag hjälpa dig spela alla orden med melodi därtill... lilla björk susade jätte svagt och lite förvirrat... strandbrynet var så stolt över lilla björk... tänk att hon försökte fast att hon var så liten...

... farmor farmor, jag har sett lilla björk och jag blev så glad... men så fint mitt lilla barn att du funnit en vän i lilla björk, det är bra nu när varje dag då jag måste arbeta... vad då farmor, måste du arbeta... ja även en strand måste arbeta... jag ser till att ropa på människorna så att de håller efter mig och rensar bort vrakspillror, ris och vass... ja det är klart farmor annars skulle du ju alldeles växa igen... de skrattade i kapp så de råkade ringa upp martallen... vad vill ni, sade martallen vresigt... förlåt för vi råkade ringa dig mitt i vilan... jag vilar inte, ropade martallen, jag sjunger det hör ni väl hela vägen bort till er... strandbrynet lyssnade efter, ja jag hör dig när du susar så vackert... genast blev martallen på bättre humör och viskade i vinden en visa... den var så vacker att strandbrynet somnade i sin farmors famn... sedan drömde hon om sin nya vän lilla björk och att de fick se fjärilarna kläckas, blommor slå ut och sommarn som äntligen kom...