- När herren kallar på mig ska jag sluta.
Hon plirar med sin snälla ögon mot mig. Så fyllda av upplevelser och minnen. Hon har just svarat på min fråga om hur länge hon tänker hålla på. Hennes kropp är gammal nu, hon står där med kutig rygg och smala ben. Hennes kappa räcker till knäna och över hennes händer har hon ett par tunna handskar. Dom kan inte skydda mycket mot kylan som är idag, tänker jag stilla. I hennes vänstra hand håller hon som vanligt bössan. Den darrar lite idag, men om det är för kylans skull eller om det bara är åldern som tar ut sin rätt kan jag inte avgöra. Jag brukar stanna en stund varje dag och prata med henne. Så gör jag även idag. När hon var yngre så var hon med och sjöng i kören, det minns jag. Ibland på söndagarna gick vi ner hela familjen och lyssnade och alla vi barn fick en slant att lägga i bössan.
- Vad tänker hon på?
- Förlåt, vad sa ni?
Jag säger alltid ni till henne. Du känns så respektlöst på något sätt, det har alltid varit ni som har gällt.
- Jag undrar vad hon tänker på? Hon ser så tankfull ut.
- Förlåt, jag stod bara och tänkte på när jag var barn och vi kom och lyssnade på er.
- Ja, det var tider, säger hon och suckar. Då var det mycket folk som fortfarande hade tid och ork att engagera sig. På 50-talet var vi som flest medlemmar. Idag verkar ingen längre ha tid för oss. Staden har ju blivit så avfolkad sedan industrierna lade ner. Det finns inte många unga kvar här i stan. Idag får vi vara glada om någon överhuvudtaget stannar och lägger i pengar.
Solen tränger igenom dom mörka molnen och faller på hennes ansikte. Det varar inte mer än några sekunder, men jag kan se dom vackra dragen från en svunnen tid. Hon ser ut att njuta för dom där få sekunderna. Jag tar adjö och lägger som vanligt en slant i hennes bössa.
Några veckor senare går jag ner mot torget. Men den här dagen stämmer inte bilden. Hon står inte där med sin bössa. Någonstans inom mig bildas det en klump av gråt. Trots att jag egentligen vet går jag ändå fram och frågar en man som står där med en bössa. Han säger att hon somnade in stilla, hon behövde inte lida. Jag kände henne aldrig, men ändå stod hon där varje dag som en symbol för tryggheten. Några veckor senare, när jag lägger blommor på hennes grav kan jag höra hennes röst.
- När herren kallar på mig ska jag sluta