Kokade makroner och stekte falukorv igår på ungkarlsvis.

Det kändes på något sätt så ensamt och tragiskt.

Tragiskt att vara ensam igen trots att jag valde det själv.

Funderade på att gå ner på kvarterskrogen ensam.
Men gav fan i det.

- - -

Livets konvulsioner kräver ju ändå offer
som den den cancersvulst livet är.

Den behöver inte mitt krogbesök också för att lyckas.

Vi är ju födda för att dö.
Livets obevekliga cancer börjar ju sprida sig redan när vi föds.

Missförståndets vassa sårande egg skär djup i mig,
när jag obducerar mina egna handlingar jag utfört.

- - -

Och politikerna tjafsar som vanligt på nyheterna,
och demokratin verkar dom har missförstått återigen.
Dom verkar vara politiker bara för politikens skull,
och inte för folkets bästa.

Och dom sliter ut ordet populism som dom inte ens förstår innebörden av.
Populism betyder ju ”folkets ord” och inte elitens ord.
Kommer från Romarriket där folket och inte eliten
ansågs bära ”sunt förnuft”.
Det kan man istället kalla demokrati.

Och att släppa fram Stalinisten Dadgostar?
Helt obegripligt när hennes politiska ideologi
hade ihjäl mer människor än Hilter.
En gåta för mig när dom hoppar på högerflanken.
Är det inte bättre att städa upp i sin egen ideologi
innan man börjar kasta sten i det glashus man sitter i?

Och var jag på fotboll igår här på Hisingen,
Häcken vann med 4-1 och seglar mot SM-guld.
Har redan köpt biljett till avslutningsmatchen.
Jag har ju bara typ 400 meter ner till Bravida Arena från lägenheten.

Och exet verkar ha hittat ett annan,
och jag är ensam igen.

Ironiskt, då det var jag som lämnade henne.

Kladdade ner golvet och mina byxor igår
när jag målade på min största tavla hittills.
Ett storslaget verk som beskriver livets apostasi.
En liten mild touch av storhetsvansinne i all enkelhet.

Och det verkar som om dom gängkriminella
är riktigt duktiga på att utrota sig själv.
Så låt dom fortsätta så att vi blir av med dem.
Tragiskt bara att vissa oskyldiga hamnar i skottlinjen.

Man borde samla i hop alla dom gängkriminella i hela Sverige.
Släppa av dom på en avlägsen obebodd ö som t.ex. Holmögadd
utanför Umeå i Bottenviken.
Ge dom fri tillgång till vapen och sen bara åka därifrån.
Så hade dom fått hantera sin egen Holocaust.

- - -

Tvättade även fönsterna igår för att tygla min rastlöshet.

Och tittade ensam på en sorgsen film,
och den spädde på ensamheten ytterligare lite till.

Hade även kontakt med mitt förlag om min fjärde bok ”Epilog”,
som kommer till vinter.

Och så skrev jag lite till i min femte bok.

Och jag försöker intala mig att jag är en poet som skriver om samtiden
och att jag blir stor någon gång, troligtvis efter min död.

Men inser ödesmättat att det enda stora hos den
här ensamma människan är längtan efter en varm famn.

Längtan efter någon att krama och somna in hos.

För igår fick jag somna in endast kramandes en kudde.