Farmorn kallade vi henne. Även jag, fast hon inte var min farmor alls. Hon satt krumböjd över kopparskålen på köksgolvet och skalade potatis. Hon åt stående vid spisen. I mitt minne satt hon aldrig på en stol.

Hur höskullen doftade. Den sträva yllefilten. Skogaholmslimpa och oboy. Korna i sina spiltor.

Vi turades om att röra blodet som skulle bli till palt. Det blänkte mörkt i den vita plasthinken. Stänkte upp. Lukten. Och kväljningar.

Mitt hår spiller ut över den gröna mossan.

Det ligger en orm vid dikeskanten. Dåsig, mätt och tung.

Mamma gör järnäpplen. Frukter genomborrade av spik. Köttet blir brunt och rött.

När det blir bottenfryst kan man köra bil över fjärden. Stjärnhimlen spänner över vit is.

Det ligger en bukett av döda harar vid stentrappan. Katten tar en omväg runt.

Pojkarna i klassen har med sig yxor och såg. De fäller träden effektivt. De blir till tysta män. Vi kvistar av stammarna. Tuggar på kådan, så att tungorna blir sträva.

Båthuset lutar lätt i vassbrynet.

Att simma i svart svalka. Att simma mellan näckrosblad.

Dimman över fältet. Kommer man nära skingras den. Och sluter tätt omkring.