Som höst hade sig Oktobermånaden, delade färger i grått.
Lät ljuset spela lövsalars blad
i färger av det hon förstått.

Ty lika faller inte hennes blomster,
allt är inte färgrikt som Ekens blad.
dock viktigt är all växande mönster
där de sällar sig till förmultningens stad.

Ej ur mörker har de blivit till
dock ur liv har de sitt säte.
Denna blommande blossande katedral
som har död i sitt innanmäte.

Förlåt hennes vidlyftiga dramatik,
av höstens fällda skapas ju tid
evigt kallar ju livets sång
och med den en evinnerligen frid.

Men vad vet jag om lövens levnad
dess irrfärder inför snö.
mer än att innerligt leva livets plåga
se lövet falla och sedan dö.