Veckan kröp framåt som en tidens snigel med en tung almanacka på ryggen. När det var onsdag trodde - och hoppades - jag att det var torsdag, och på fredagen ville jag att det skulle kännas som - och vara - fredag.

Så blev det äntligen fredag. Hur gick det till? Jag hade placerat mig vid datorn för att jobba med, ja, "jobba", med "något". Fast egentligen skulle jag bara roa mig. Men så låg det en död spyfluga på tangentbordet, och jag frågade mig om den dött svält- eller ålderdomsdöden eller om den helt enkelt var uttråkad. Uttorkad, kanske.

Varsamt plockade jag upp den och spolade ned den på toaletten vilken gav ifrån sig ett slurpande ljud. När jag tittade ned i den lilla poolen var den nästan helt tom på vätska. Jag hörde en röst från djupet, vibrerande av kränkthet,  som jag inte upplevt tidigare, men jag hörde inte vad den sade. Jo, vibrerande kränkthet hade jag väl upplevt någon gång men inte från avloppets djup. Vem höll till där? 

Min mor sa alltid att Brunntjessan bodde i avloppet och som barn trodde jag henne, varför jag ofta stoppade småslantar till denna Tjessa i den vita vaskens springa, så att hon inte skulle göra något elakt mot mig. Det gjorde hon ändå.

Flugan var bortspolad och Brunntjessans stämma hade tystnat, varför jag återgick till det jag hade planerat, men då kände jag det där lilla suget efter något sött att sätta tänderna i. Jag gick ut i köket men där fannas inte mycket. Kylen gapade nästan inflationstom och i frysen låg det visserligen ett gammalt glasspaket med ismumifierade glasspinnar men det lät jag ligga.

Det fanns en slurk kaffe kvar sedan morgonen som jag hällde upp i en odiskad mugg och kompletterade med de sista skramlande sockerkornen från den vita påsen. Jag rörde om den rumsljumma drycken med pekfingret som jag sedan förnöjt slickade av. Inte så dumt!

Jag låtsades piggna till av den fisljumma drycken men hade blivit omotiverat trött. Nu lät jag datorn stå, eller rättare sagt stängde jag först, i elsparsyfte, av den, för att därefter makligt hälla ut mig  över sängen, vars lukt fortfarande var en smula nattstånden. Det var ett tag sedan jag tvättade sängkläderna, men så var ju också tvättmedlet slut.

Medan jag låg där och försökte tänka på något annat, vad som helst, hörde jag något i trapphuset. Jag antog att det var posten, för den skulle komma idag, inbillade jag mig. Det var ju av besparingsskäl bara varannandagsutbäring men vissa veckor var det tre dagar och vissa två, något jag aldrig kunde hålla reda på.

Mycket riktigt klonkade det rytmiskt till i brevlådorna, och jag slank ner för att lyckliggöra mig med dagens räkningar. Jag såg ryggen på postutbäraren när hon precis slank ut genom dörren, så jag hann inte hälsa på henne. Hennes cykel stod olåst och väntade utanför, och jag såg hur hon grenslade den och trampade iväg. Det regnade ute, och en råka tömde sin kloak medan jag spanade ut. Krax! Det var exakt vad jag behövde för att känna mig uppmuntrad.

Jag gick tillbaka till sängen och startade mobilen för att kolla mina asociala medier eller om de är sociala. Jag vet inte så noga. Energislukare är de i alla fall. Jag brukade dras in i dessa oöndliga meningslösa diskussioner och hetsande okvädinsord och allmänna otidigheter. Kul och kittlande ibland. Roande kanske men snarare absorberande. Som ett mentalt svart hål. Slurp!

När jag dör komner förmodligen min själ att sugas upp i cyberrymden, och då hoppas jag att det finns tillräckligt mycket el för servrarna för överskådlig framtid.

Nu hade det börjat regna också. Himlen var grå. Det var oktober och snart november. Tristessen var fulländad. En korsspindel landade i mitt ansikte just som jag skulle somna. Den byggde ett nät i min öppna mun.