Jag har sagt att vi är under vatten
att det är därför de inte hör oss
och han köpte det efter ett tag
först stod han och ropade på mamma
Arg, sen orolig, sen arg igen, och sist förvirrad.
Han viftade med sin lilla hand och hon gick rakt igenom
han tog tag i hennes klänning men den bara andades till
och hon fortsatte som att han inte var där
Så jag sa det, hon är på andra sidan
Vi är under vatten, de är ovanpå
vi ser dom men dom ser inte oss
vi håller andan, de låter
han försökte samma sak med sin pappa
men nu var han mer metodisk
ställde sig i vägen direkt
“Stopp!” ropade han och
pappan såg i en millisekund ut att tveka
innan han gick rakt igenom, rätt förbi
och pojken var kvar där bakom
Den här gången var han inte ledsen
“Han är på ytan”
Så tydligen försod han det.

Katterna ser ju oss, men de är vaksamma när vi är nära. Skeptiska. Pojken sa att han förstod varför nu "de ser ju oss som fiskar, vi ska ju inte vara här uppe" och så var det med det. Ny när vi passerar en katt gör han ett "blubbblubb"-ljud så det är i alla fall något.

Jag träffade honom på ett gatuhörn, jag vet inte hur länge han gått själv, han blev rädd när han såg mig men glad när han förstod att jag såg honom också, så antagligen en stund. Gatuhörnet var överöst av blommor och teddybjörnar och kort och ljus och små gummifigurer och annat krimskrams och han var ensam mitt bland det, rädd och kall. Han kunde inte ta inte då, men vi gick till ska dit nu när han vant sig lite, och han förstod direkt att de var till honom.

"Så mycket nallar", han lyfter en, och den är i hans famn och kvar på marken, "jag älskar presenter." Han skiner bland ljusen och ser för en gångs skull varm ut, med nallen i famnen och blommor ikring