Ni kallar mig ormarnas konung
ni säger ni kan mina namn, Svavner,
Gravvitner, Jörmungandr och ni tror
de små ljuden ger er makt över mig.
Ni tror som alltid, om ni kan slå fast
det ni inte förstår så är det i er kontroll.
Du slog ner galler bakom mig och även
jag kan stängas in av stål men vad tror
du att det ger dig över en som mig?
Jag är den som vet hur det här slutar,
för mig har det redan hänt, så säg mig,
du idiot, vet du ens när det började?
Säg mig, vet du ens, var i sagan du är?

Jag fångade dig, du är nu min att
göra vad jag vill med, du kallar dig
en kung för ormar, men jag ser inga
av de dina komma till din hjälp nu.
Det var min hare du följde ner i hålan
och fällans galler slog ner bakom dig
Jag är här nu och det de sjunger
är alltså sant, du har vår tunga,
du kan vårt språk, då måste du förstå
vad kniven i min hand är till för, du
som nu är tung och orörlig av hare.
De sjunger att du har profetians
gåva så säg till mig då, du drake,
säg något till den som fångade dig,
vad vet du som inte jag redan vet?
Du säger dig veta hur sagan slutar
så säg mig, ormkung, vad hjälper det dig?

Hon kommer koka mig, och redan när
mina ångor fyller hennes mun så
kommer hon känna något som vaknar,
en skugga som vrider sig inom henne,
som väntat där sen dagen hon föddes
och som nu väser, som nu hugger.
Hon kommer rycka till, stanna och
se mot dörren men det är för sent,
jag är i henne nu, jag är djupare
än du någonsin varit och så börjar
hennes slut, så slutar hennes början.

Vi kommer koka dig levande, odjur,
du kommer skrika med din tveeggade
tunga och vi kommer skratta över skriket.
Varför berättar du detta för mig,
det som du vet att jag redan vet?
Du kan inte ta henne då, som du själv
sagt är du ju död och begraven redan
så varför blandar du in lögner i dina
ord om framtiden, varför grumlar du
vattnet när du vet att du redan förlorat?

I disträ kommer hon att smaka på
träsleven som hon rört ner mig med.
Det är bittert, hela hennes ansikte
säger att det är bittert, men trots det
så är träsleven snart i grytan igen.
Jag är död, som du säger, ändå där,
vi är båda där du och jag, och du
protesterar lika mycket som jag
när hon fortsätter, och snart finns
inte en droppe från avkoket av mitt
liv kvar och hon är då min, fullt och evigt.

Du pratar om framtiden, du säger
du vet vad som händer och ändå
är du här hos mig, ändå gick du
ner i håligheten efter bytet.
Om du visste så väl vad som skulle
hända då undrar jag, åh kung av ormar
var är den här listen de sjunger om?
Hur slutade du ändå i min fångst?
Du pratar om min fru som att hon
ensam får din gåva, ändå säger du
att jag är där bredvid, andra gången
som du fångas i en lögn, det är förstås
en del av din natur, de kallar dig
ju lögnens fader, du ormarnas kung

Din fru, du säger, gifta ni är ej
och du kallar mitt gift för en gåva,
vad mer har din blindhet dolt för dig?
Du säger jag följde ett byte hit,
och där har du trots allt helt rätt,
jag är fången av min natur liksom du
och jag kan ändra min morgondag lika
mycket som du kan ändra ditt igår.
Säg mig, du idiot, var är din fru nu?
Vilket byte var det hon skickade ner,
vilken sida om stålet står du på?
När tror du fällans galler slog ner?

Du följde haren, jag såg det själv
min fru är bara strax här utanför
hon sa det själv, hon har inte hjärta
att göra det som behöver göras,
hon har inte i sin natur att ta liv,
inte ens från ett monster som ditt.
Du drake, du försöker med dina lögner
få mig osäker och tvivla på det
som är sant och vackert men jag är trygg
och kan enkelt motbevisa dina
falskheter allt jag behöver är att
ropa - Kristin ! - och snart kommer hon
öppna gallergrinden bakom mig

Innan jag säger dig, du idiot,
vad som händer med ditt lilla liv
ska jag säga var hennes slut är
Hon kommer först känna ingenting,
hon kommer tänka, kanske var allt trams
hon kommer en stund att känna ånger
kanske tänker hon en sekund på dig och -
då faller jag mig ner över henne
sköljer igenom hennes värld som
hon var en kopp té och jag ett hav

-Jag -, Kristin! - du orm, du mask, du monster-

Vad tror du är kvar av henne sen,
när hon fått uppleva tiotusen
om tiotusen år i en sekund?
Hav som reser sig, berg som sjunker
kungar som kronas och riken som rasar
en fru som lämnar ett barn i en bäck
en älskare som binder en snara
ett hus som står i lågor och en hund
som rör sig över en öken utan slut
En svart rymd av ingenting, en värld
som svalnar när solarna slocknat
och hon står där, en penna i handen
ett papper framför sig och det enda
hon tänker är att hon måste skriva
hon måste minnas vad hon fått se
men pennan på pappret hade lika
gärna kunna försöka nåla fast dimman
som ligger kvar i rummet, det enda
som fortfarande är där är stanken,
stanken av dig och mig, du förruttnad
inom mig och jag, fullt utsläppt nu.
Så vad säger du, idiot, om hennes
straff nu när du fått höra om det?

Tung av hare skulle du vara men
jag ser i dig en hunger som växer.
Utslagen hon lovade att du skulle
bli men jag ser din kropp kring mig,
jag ser hur du snirklar i skuggorna
bakom och ovanför och under mig
Gifta vi är ej, det är fullt sant,
du sa det själv, förlovade vi var
och jag ser nu varför vi stannade där
Hon har sett det här ske, lika mycket
som du skulle jag tro och hon är nog
här utanför någonstans, och väntar
på ett skrik eller en tystnad.
Trots det älskar jag henne än,
hon vars famn jag vilat så många nätter,
hon vars hjärtslag jag somnat till då
Att hon är lika mycket orm som du
det ser jag nu, lika klart som jag ser dig
och ändå kan jag inte hata henne
Gräset hon låtit mig vila på var varmt
och det är väl så dina tar oss, ormkung,
när vi tror vi är trygga och i frid?

Jag ska ge dig en chans, idiot, att
ändra vad som hända skall.
Jag äter liv, inte död, och din kniv
kan inte göra mig någon skada
men ta den mot dig själv och du
blir för mig ointressant, även i hunger
den du kallar fru kommer då inte
våga öppna fällan, hon kommer inte
våga närma sig buren mer och
vi förgås här, du och jag, tillsammans.
du har ett val, nu, om din morgondag,
så säg mig hur enkelt det är att gå
emot sin natur, du idiot av människa?
för det ska du veta, du fånge av
din egen fälla att hennes tortyr
annars blir värre än din liksom
evigheten är större än nuet

Du kung av ormar, du visste redan
hur det här skulle sluta, jag trodde
jag var i början men du har visat
mig att det är här min saga tar slut
Kalla det feghet, kalla det illvilja,
mitt val var gjort sen länge och trots
det tackar jag dig, du ormkung,
för att du visat mig hur liten jag är,
hur lite jag visste, jag som trodde
mig veta så mycket, det tackar jag
dig för, du ormkung, du kung av ormar.