Och han kände sej som
ett träd.
Som det trädet

där ute
i den ensamma
höstkvällens skymning

Och han blev
ett träd.

Och han var ett träd,
ett träd
med höstlöv som föll.

De föll och virvlade runt
i blåsten.

Runt honom,

runt de
förbipasserande
som tittade
på honom,

runt de förstelnade
de som blivit kvar

de som blivit
statyer
eller figurer

som höll för sina
ansikten,
sina ögon

och sprang
så långt bort,
sprang

tills solen gick upp,

sprang till
våren.

Stod han där kvar
som ett träd,

kände sej
som ett träd

som förlorat allt.

bland andra

träd

som bara var

träd.