Det har nästan gått ett år. Kanske är det därför jag är så ledsen igen, för att jag gång på gång tvingas inse att livet fortsätter utan dig.

Vare sig jag vill det eller ej.

Det sägs ju att saknad föds av kärlek och att sorg är en naturlig logisk reaktion.

Men jag tror att det är själen som sörjer

Något inom oss försöker desperat fylla ett tomrum så massivt att det skickar svallvågor genom både kropp och sinne. Och när det istället möts av sitt eget eko skriker det ut i förtvivlan inför den ensamhet det ställts inför.