När blicken väl vänder
från den brända världsände
vi ser bakom oss

och får syn på verkligheten
som ligger framför oss

talar tron och hoppet om
att kampen bara börjat.

Framåt väntar tiden
då folket ler och ser livet glöda,
föda fram nya män och sinnen,
kvinnor och lynnen som längtar

att få så de forna frön
som framtiden ska värna,
växa upp till folkets träd.

Ur dess inre
ska våra händer
skapa denna kärna
som vi alla tänder
i våran fackla

och föra den fram
till varenda broder,
fader och moder
som står åt motsatt håll
och vilset letar efter
glöden han har glömt.

Ty, han har gömt den i askan
och tappat andan i mörkret,
men ser nu tack vare våran själsfyr
hjärtat pyra och bulta

och banka på den port
där hans folksjäl kuvats och kvävts
i väntan på att ta sitt andetag
och börja tändas till sin storhet.

Det är nu han väcks till liv
och lågan flamma
till sin gamla hederns höjd,

redo att möta
stormen och striden
som väntar

mot de som inte vågar
och vill vända om,

trots att solen sänks
som den har lovat
nu när tiden är inne
att rinna ut.

Det ömsade skinnet
och ulvapälsen ryker
och vilar bland hatets aska

och vi ser slutligen
sägnernas hjärta förtorka,

inte orkar ondskan bulta mer
när häxans dunkla trollknut
spetsats och bränts sin sista gång.

Nya riket är på ingång;
Nya väldets intrång.

En ny era är på intåg;
En folkets flodvåg.