Jag fyller min spann med tårar.

För att jag ljuger så bra.

För att hålla fasaden uppe.

Ändå kan jag inte sluta att älska livet.

Jag kan ju inte få nog av att få nog av detta.

Av livet alltså.

När får jag nog?

Allt jag har utfört.

Allt från hjältedåd i Afghanistan.

Till dom dumheter jag utförde när jag ung och dum.

Detta rider mig än idag.

Gud kommer nog inte att förlåta mig.

Jag vill ju bara tillbaka till de band jag lirade i.

Och har ju börjat skriva nya sånger.

Har ju flodvågor av material inom mig.

Och jag vill bara in studion igen.

Men min karriär pockar bara på min uppmärksamhet.

Som ett finger upp i näsan.

Som svarta tårar.

Dock vackra.

Jag vill ju bara skriva och måla och spela gitarr.

Och ha en kvinna jag kan krama.

Och skämma bort.