När nästa tåg rullar in har solen redan gått ner, har alla gått hem. Kanske första snön börjat falla. I det tåget kliver ingen på. Endast tomma vagnar.
Alla har dom tagit ett tidigare tåg och är redan hemma. Hon står där en stund innan hon bestämmer sig för att kliva på.
Hon tittar sej omkring. Inte en själ, inte en människa.
Själar och människor är inte alltid ett. Ofta präglar det platsen. Hur den mår,
hur den känner sej, ifall den får vara i frid.
Det är inte detsamma som tystnad. Tystnaden kan vara hemsk, men också fridfull. För ibland så vilar där en väntan i tysnaden på att något ska väcka den.
Jag vet inte ifall hon lämnar den hemska tysnaden eller den fridfulla tystnaden, den som bor inom henne, eller ifall hon bara har en tid att passa, att hon måste iväg. Men hon ser snarare vilsen ut, än målmedveten.
Dom flesta av oss som kliver av och på tågen här har alltid ett mål,
är alltid på väg till en plats. Du vet vilka jag menar.
Hon kliver på, tittar på mig som om hennes ögon vill tala till mig. och hon talar. Blicken säger allt. Denna plats säger allt. Men det förblir tyst i natt.