Smulor av vingklippt harmoni.
Stunder som kunde varit.
Blundar vid sjön ingen minns.
Står vid livets staty.
Kanske härsknar drömmarna.
Korallreven snuddar vid lyckan.
Höstlöven var igår.
Inte som det grävlingsgryt som tidigare.
Måste lova mig själv äkthet.
Vadar i pulveriserat självförtroende.
Skuggor glittrar som den jag aldrig varit.
Ljunglila frost kittlar mina sinnen.
Obalanserat stressen möter oron i en rond ingen segrar.
Fastän utanför regnbågens månsken stjärnor ler mot
sin egen spegelbild.
Kryper ihop i fosterställning och litenheten gör sig påmind.
Porslinsvitt nästan svart hon står där. Monarkfjärilen.
Som att göra sig osynlig inför sig själv.
Varje andetag så unikt.
Som nynnande lotusblomma någonstans ingen sett.
Mustangernas hovar i snön.
Bjällerklang av tystnad.
Så även denna dikt.
Tyst så tyst.
I spåret av syrsornas välmening.
Jag smälter bort.
I takt med tiden.