Den grå vinterisen har sitt grepp över min mormors vik,
och ovanför grådiset. Där bara stormar bryter den frusna vattenytan.
Hit kom vi om våren. Som de första tärnornas flytt från sydpolen
till nordpolen, som gav en smak av världen.
Och den oändligt stora rymden.

Allt rymdes i barnets hjärta. Fast nu, vid kommen ålder
betyder det inte längre någonting. Bara, jaha.
Som Dan Anderssons dikt om havet.
Där allt bara vänder och dör och man ser tomhet
i naturens falnande mångfald.
Som att vända sig om och inte längre se
var man varit och vandrat.