- This is my timber shack, sa mannen i banjohatt.
En ansenlig mängd rejält timmer utgjorde hans
så kallade skjul. Skulle själv kalla byggnaden
sommarhus Men sånt ville han inte kännas vid.
- Ett hus är ett ställe där många mänskor figurerar.
Detta utsprång är menat och tänkt som ett skjul
för mina tankar och mitt görande på denna jordkula.
Och på min fråga om varför han gick under namnet
banjohatten; svarade han bara att han var uppväxt
med banjo på sitt knä och att han ständigt var iförd en
sliten och något rundad hatt. Sen kom hans idé om
musiken som ett membran, ett kitt mellan två världar
så viktig för utveckling och måbra-vibbar. För honom
hade speciellt lyssnandet på det flerstämmiga gett
’djupsikt’. De olika stämmorna i en stråkkvartett eller
instrumentens frågor och svar i en dixieland plöjer nya
fåror för tänkandet.
Som infödd kanadensare hyllade han the mighty
Colorado river och NHL-laget Colorado Avalanche.
Iförd svart hatt och banjo lirade han som den värste
Bela Fleck eller Tony Trischka. Hans ’Heartlands’
ljöd i varje sträng. Sällan eller aldrig hade jag hört
denna approach eller ingång till dixieland-klassiker
som ”Some of these days” eller ”When the saints…”
Han var sin egen. En sällsam produkt av känslodunk,
folklighet och rytm. Detta unikum till människa fick mig
att tänka till som jag aldrig gjort förut. Han kallade vinden
sin följeslagare. Vinden berättade, förde med sig dofter,
fåglar, fisk, svalkade osande tankar och bestämde ofta
riktningen för dagen.
Och hans nästa utsago blev en riktig filosofilöpa:
- Life is not just a minimization of risks.
Livet som en bredare autostrada än att bara prioritera
det förväntade. Orden flödade fram som en bachfuga.
Banjohatten fylld av tanke- och tonlöpor. Varje ton
i svang vibrerade genom varje fiber och ljöd som
ett pärlporlande vattendrag. Med en speciell min och
ett slutackord adresserade han sin önskan om uppbrott.
På utvägen kom grannen emot och frågade om han vart
trött. Frun och han hade försökt underlätta Edouards sämre
dagar. Han har nämligen cystisk fibros. Lungorrna stundtals
i uppror. Som tur är medicinen från och med september i år
offentligt finansierad av alla territorier och provinser
i Canada. Behandling har satts in. Och han är ju bara 51.
Skönt att han slipper dessa svackor i måendet pga.
att medicinen kostat skjortan, förklarade grannen.
Ja, instämde jag, och gick därifrån med en splittrad
känsla av både tungsinne och lättnad. Banjohatten eller
Edouard hade sannerligen burit en tung börda, men strödde
med lätthet omkring sig vishetskorn och toner och jag hade
blivit en säck erfarenheter rikare.