Jag har den sista tiden haft en ny hobby...
att lägga ett superstort pussel.
Bitarna är många, mer än tusen stycken
skulle jag tro.
Kantbitarna har varit relativt lätta att lägga,
de andra får jag vrida och vända på i hopp om
att finna dess rätta plats.
Nu börjar jag skönja vissa klara partier,
med människor, hus och grönska.
Vissa delar är mörkare än andra,
ibland är det svårt att urskilja var bitarna ska ligga,
men med okuvlig vilja och lite envishet
kommer man långt, det har jag blivit varse.
Det är väldigt omtumlande att få vissa bitar på plats,
och ibland väcks känslor av glädje eller sorg,
ja faktiskt också saknad av någonting.
Men jag har bestämt mig för,
att hur lång tid och energi det än tar,
så ska jag lägga mitt livspussel ända till sista biten!