När jag sitter på den där klippan
och tittar ner på mig själv
och betraktar allt jag gör,
undrar jag många gånger,
hur länge jag ska leva mitt liv,
där jag ständigt försöker
hålla mig borta från känslan av skam?

När jag observerar mitt beteende och handlande,
handlar en stor del av mitt liv
om att undvika situationer där jag på något
sätt kan komma att uppleva skam.
Särskilt i situationer där jag måste visa svaga sidor
inför andra som ser på.
Det är förnedrande…

För vem fan vill känna sig förnedrad?
Ingen.

Mina svaga sidor kan vara mina funktionshinder,
mina svaga sidor kan vara min känslighet,
mina svaga sidor kan vara min långsamhet,
mina svaga sidor kan vara mitt sätt tänka.
Min största svaga sida är mitt eget förakt mot mig egen svaghet.

Men jag förstår mig själv också.
För skammen den tär och traumatiserar.
Förnedrar.
När skammen är stor vill man ju dö
och aldrig mer visa sig.

Men att leva ett liv där allt handlar
om att fly och undvika en känsla,
kommer att göra att jag ångrar mig djupt.
Jag vill inte att livet ska kretsa kring det.

Hur bär man sig åt
utan att bli traumatiserad
av en plågsam känsla som skapar en
självutplånande process?

Jo, jag vet hur man gör.
För det handlar om att acceptera
att känslan är svår och näst intill olidlig
att stå ut med.
Men med hjälp av kunskap
kommer den känslan att
snart klinga av.
Allt handlar om att härda ut.
För nästa gång jag känner skammen
har jag högre tolerans då jag möter den.

Vill jag verkligen möta den?
Där känslan får mig att vilja dö
och aldrig nånsin mer våga visa mig?
Där jag står helt hjälplös utanför flocken…
Det är vad min reptilhjärna säger till mig.
Den signalerar om att min existens
snart är på väg att upphöra.
”Den som är svag kommer att dö,
den som är stark kommer att leva.”

Det är inte lätt att sluta lyssna på djuret
inom en.

När jag kommer tillbaka till min
klippa försöker jag vara människa igen.
Där jag försöker vara klok, där jag försöker tänka om.