...jag ville kunna ha sagt.
Men jag hade lovat någon att det
som kunnat berättas för flera andra.

Eller åtminstone någon,
behövde förbli en hemlighet.
Ändå som sprickfärdig jag var just då

av som iver att få berätta.
Bara som pysa ut litet och som
antyda att det fanns något för annan att ta del av.

En del av de aldrig yppade
hemligheter är förstås ens egna
upplevelser av sig själv och andra.

Ens egna möjligt dragna slutsatser,
tro till förståelse av. Ibland är det som
att ha litet olika säckar att ömsom axla,

ömsom gömma på
'minnenas vind, för ingen
skulle ändå annat än kanske skratta.