Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nertrampade sandslott

Konsten att försvinna.
Som i ett urdrucket vinglas.
Som fylls på.
Livslång midvinterbris.
Sotade ögonlock förför mer än förstör.
När natten återvänder är jag en del
av tystnaden.
Utan att för den skull stanna upp och känna
min egna blick av snö.
Långt ner i havsgrått vemod
jag finner den inre stressens kackerlackor.
Blundar men existerar en känsla i taget.
Kunde varit bottenlös av avskalad midnattsröd,
men snarare kysst av morgonrosa närhet.
Stunder att bevara.
De juveler någon gömt.
Stannar till vid det jag inte vet.
Kompassen visar vägen.
Frestad av lockelse.
Jag återfår balansen.
Förvildade svanar som av vackraste kristall.
Minns mig själv gå längs vägen.
Som om drömmar inte fanns.
Varje dag ett timglas bort.
Men vad är tid.
När monarkfjärilens stjärnor slutat vissla.
Ser ner på mina fötter.
De som leder mig framåt.
Eller bakåt.
Eller åt det håll som tärningen vill.
Slutat fundera över vilket.
Bara konstaterar att höstens andetag sakta
pulveriseras till den nysnö som snart faller.
Kramar om mig själv i mörkret.
Eller om mörkret kramar om mig.
En gång för länge sedan.
Idag.




Fri vers av Black raven VIP
Läst 44 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-11-08 15:44



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Black raven
Black raven VIP