... i veckan som är
och jag är så där
alldeles ensam här ...

Så där ensam som
nu en sådan karaktär
så som jag är
blott bara kan vara ...

Skickar ut mina SOS
utan specifik riktning
eller avsiktlig viktning
så som bara  en sådan där
hopplös optimist
med flytväst
kan som allra bäst ...

... utan något egentligt hopp
om att du på mitt nödrop
kommer att svara ...

Inte för att det hjälper precis
men det fyller min atmosfär
med visst hopp
om att få stopp
på den ensamhet 
med vilken jag allt för väl
fyllt upp min verklighet ...

Tänker lite för mycket
på dig som är ämnad för mig
hela vägen till huvudkudden
och täcket som väntar på mig ...

... i visshet om
att jag kommer att drömma om dig ...

I fåfäng förhoppning 
om att när jag åter vaknar
så är det till en verklighet
där jag dig ej mer saknar
eftersom du då äntligen är
alldeles nära tätt intill
och får mig känna
att du mig lika mycket
som jag dig vill ...