Det är tiden, tiden ensam med den jag hatar mest och tystnaden, den bedövande tystnaden i det tomrum du lämnat efter dig som smärtsamt ekar tomt i mitt bröst. Det tomma ingenting i min bröstkorg, det är där i mitt bröst det gör ont, det är där det gör som mest ont. I det tomma hålrummet fanns förut en del av det jag trodde var mitt liv. En del av min existens, min vardag, mina timmar, minuter, sekunder tillsammans med dig som du tog ifrån mig, du tog från mig en del av min själ, en del av min själ försvann tillsammans med dig. Den delen av mig som planerade varje dag efter dig och den delen av mig som fick mig att känna mig älskad av någon och den delen av mig som fick mig att känna jag hade någon som älskade och längtande efter mig. Du tog den delen ifrån mig. Du tog den delen som fick mig att känna att jag var värd någonting. Den delen av mig som hade någon att dela allt med och någon som kunde hålla i mig när jag svävade ut i det blå och den delen som fick mig att känna mig trygg när mörkret trängde sig inpå. Det är den delen. Det är den delen som du lämnat tom i mig. Ett tomrum av novembers regn och rusk som tynger mig, det är den delen. Det är den delen som gör mest ont.

Bleknande minnen i ett grått hav av mina tårar fyller min famn. Bleknande minnen som sägs vara början på ett nytt kapitel.                                                                                    Ensam med blanka sidor att fylla med vad jag vill… att fylla med vad jag vill… men inte med dig… jag saknar dig för all tid. Farväl.