Hör inget fastän sorlet från människor runt omkring är högljutt. Likt en film som spolas allt för snabbt svischar suddiga otydliga ansikten förbi där jag oseende står, allt är så overkligt osant.
Blicken har jag fäst framåt, fram till där lycka kärlek och lust fanns. Fäst vid vad som var, glädjen, skratten och friheten i att vara två men nu, allt är dränerat, förlorat som en skatt vid regnbågens slut. Luften har gått ur mig så och kämpaglöden, allt är så overkligt osant, så osannolikt. Inte var det detta, denna ensamhetskänsla jag kämpat för, inte var det för detta jag gav bort mitt hjärta för att få älska och älskas.

alla dessa tårar

En kollegas skämt ler jag åt fast jag inte hör. En platschef frågar om en lösning på ett problem jag har svar på utan att vara där. Snö rasar ner i nacken utan att jag känner dess kyla rinna nerför huden på min rygg, allt bara känns så overkligt osant när jag biter ihop för tårar, tårar för två. Tårar för en familj jag nu inte finns i. 
Detta var vad livet hade i sitt sköte för mig. Älska besinningslöst men inte älskas tillbaka för den jag är.

kampen är över

Syre dras ner i lungor. Andas för vart knarrande steg jag tar framåt i ny snö. Blickar mot full måne som bakom snömoln försöker dölja sitt sken, tänker. Jag ser den, ser du, ler även du med en klump i halsen vid åsynen av samma måne vi ser? Jag hade plockat ner den åt dig, det vet du va? Men du bad aldrig om något, aldrig någonsin, fast jag såg. Såg din längtan. Kände den in till mina bens märg. Såg dina behov klarare än någon annan, ja även klarare än dig själv. För dem jag kämpade min älskade, för att ge dig trygghet, värme och ro, i det var jag. Den kämpe du en gång kände. Nu för han allt är så overkligt osant, han som gett upp kampen men som alltid kommer kämpa för det han känner i djupet av hans hjärta.