så liten tycks mig solen
från min plats här i tomhetens hav
så fjärran den stjärna jag längtar till
och sträcker mig mot

så fjärran också min närmaste
granne i denna sjö
det har sagts mig att ingen människa
är en ö
men nog är vi kobbar och skär
åtskilda av barriärrev

våra atomer skilda åt av det minsta rum
eller rymdernas fulla vidd
vilsna kroppar förankrade i tomhet
och du frågar mig varför
jag känner mig så ensam