Förutom tystnaden.
Viner sagan vidare i sin egna väv.
I väntan på drömmen
hon blandar flirten med vänskapsband
av snö.
Väsande verklighet tornar upp sig som om
närheten är bortblåst av skimrande svanar
i en sjö någongång för länge sedan.
Suddar bort tornugglans tvivel.
Torkar tårar med tröstande servett.
Någonstans hon hör sig själv.
Men samtidigt staden omfamnar så tryggt.
Mandarinanden saknar sin egna saknad.
När oron vecklar ut sig hon kryper ihop
och ser natten med andra ögon.
Tiden förflyttar sig.
Vilka är vi när vintern återvänder.
Vilka vill vi vara när sommaren dragit förbi.
Svaren vilar kanske i ett abalone snäckskal.
Eller kanske i sina egna andetag.
Vem vet.
Vet du?