Bortom mina små frön.
De som en gång grodde.
Igenom asfalt.
Igenom is.
Det som kom att bli ett livslångt nu.
Skakar av mig dåtidens svarta beckasin.
Lindar in mig i vad som kom att bli nattviolernas rike.
Stundtals jag förvandlas.
Men mestadels i mig själv.
Pärlugglor, visst finns de.
Men inte framför mina ögon.
Men inom mig de flyger högt ovanför stjärnvalv
och blodmåne.
Trevar efter mina egna tankar.
Mitt egna jag.
Tror jag mötte henne.
Idag.
Tror jag kan börja tycka om henne.
Som en vän.
Som tröstar sig själv.
När overkligheten skrämmer.
Drömmar drömmer sig bort.
Även höstlöven känner.
Känslor av utmattning.
Kanske lägger de sig att vila
för att återkomma när skymningen
inte längre känns så kall.
Imorgon hör jag drömmen signa ner.
På snötäcke av ogråtna tårar.
Jag plockar ner dem från träd av rimfrost.
Låter de smälta i mina händer.
När jag så sakta vaknar.
Klamrar mig fast vid orden.
De som mina korpar säger.
Deras röst håller mig i handen.
Aldrig tystnaden varit så stark.
Samtidigt jag så svag.
Det sägs att hösten porlar därute.
Men allt jag känner
är tomhetens doft av krusbär.