Ökenblodet inom mig.
Tistlarnas vassa egg.
Ser på medan flädern brinner.
Saknaden river som dödskallefjäril
i korsspindelns nät.
Stundtals arg, stundtals ledsen och stundtals rädd.
Vildrosor smeker så lent att det gör ont.
Ännu mardrömmar speglar sig i stjärnhimlens
tidsvalv.
Förfrusen nästan varm.
Blinkar bort tårar som faller, faller, faller.
Om min midnattssol förblindar jag ännu
kan skymta skuggans närvaro.
Plockar ängens vissna blommor.
Sorterar dem i färgordning.
Men de knoppar som ännu inte slagit ut
symboliserar det liv som aldrig levdes.
Knyter näven.
Inuti en gyllene kastanj.
Konsten att känna sig rik i tomhetens
sköra skal.
Kanske en promenad längs stranden.
Utan att jag känner doften.
Jag vandrar där.
Med handbojor av rosenkvarts.
Kärlekens sten.