dina ord nådde fram

och jag fick uppbära så mycket energi för att orka lyssna

dina upplevelser, färgade rum i medvetandet

någonstans en paus

när vi drack te tillsammans blev stunden nära

jag saknar dig, mamma

min tekopp är fylld av värme, men ändå tom

för du är inte här längre

jag vet att jag borde ta in det någon gång

jag möter din blick från Molnköket, där du finns med de våra

och jag tror att du och mormor har försonats nu

hon som såg ditt intellekt i din panna

hon som värnade om dig, fast hon inte alltid hade förmåga att uttrycka det

på dagarna är våra samtal tystare

jag vet att du ser oss från din nya plats

jag tror att det är du som givit mig förmågan

att sekundsnabbt undvika minorna

för visst är det du som är med mig då?

det är en förmåga som ännu förvånar

men som bär oss

älskade mamma,

jag märker hur du famnar sinnen med din blick

som om molnen har landat

samlat våra intryck till klarhet i ett ögonblick

och synliggjort allt

på vår väg