Det har blivit riktigt varmt i rummet och elden sprakar godmodigt då jag slår mig ner  i den gamla öronlappsfåtöljen framför den. Klädd i kungsblå sammetstyg, mönstrat med franska liljor, bleknat till silver på de ställen som är synliga för ögat, men vars forna glans fortfarande kan ses längs gömda sömmar om man tittar noga efter. Jag smeker ömsintt ovansidan på ryggstödet, precis som jag sett mormor göra oräkneliga gånger, innan jag sätter mig i den. Och plötsligt känner jag hur trött jag är. Det har varit en lång dag både kroppsligt och mentalt. Och den är inte slut än. Där jag sitter och tänker igenom dagens alla händelser lovar jag mig själv att detta är sista och enda gången jag köper julklappar så här nära inpå julen. Men med tanke på den enorma folkmassa jag trängts med i varenda affär jag varit inne i dag, verkar det  som att alla väntat till sista dagen.

Fåtöljen, som går under namnet Ostindiefararen knarrar betänkligt när jag rör mig. Men än är den fullt sjöduglig att segla ut med på fantasins och magins oändliga hav. Den, och den mjuka angorasjalen som alltid hänger på ryggstödet, att ta på om jag blir frusen under seglatsens gång, är båda älskade klenoder, och fanns en gång i mormor och morfars vardagsrum i huset i Göteborg. När de flyttade hit till Mellanfors i början på 60-talet, hamnade den i det här rummet. I samma hus där jag numera bor. Efter att än en gång ha äntrat denna fullriggare tillsammans med min nya bok, sänder jag tyst en kärleksfull tanke till de båda, vilket får barndoms-minnena jag har tillsammans med de att yrvaket röra på sig någonstans bak i medvetandet. Men dit är jag inte på väg just nu.

Demonstrativt tänder jag läslampan och vänder fram bokens baksida och säger högt för mig själv. "Nu ska vi se. Vilka äventyr väntar mig denna gång? Vart kommer magins vindar att blåsa...?" Till vackra Irland förstås, det vet jag redan, men väl där..... Jag ryser av förväntan. Handlingen utlovar kärlek och intriger, både i den verkliga världen men också i älvornas magiska rike under den vackra blomsterkullen strax bredvid den gamla slottsruinen från 1200-talet. Eftersom författaren Nora Roberts tillhör en av mina absoluta favoriter i denna genre, vet jag att handlingen kommer att vara oemotståndligt romantisk och helt förtrollande. Jag lägger ner boken i knät utan att öppna den och med morfars tändare i silver tänder jag de båda stearinljusen som står på soffbordet bredvid. Doften av sandelträd och vanilj sprider sig i rummet. Ljusen lyser svagt upp den matta bordsytans slitna patina och de ornamenterade sidorna på etuit i guld och brons som står bredvid. Ömt stryker jag med höger tumme över den stora ljust rosa vattenmelonturmalinen med sin gröna kant som utgör dess lock medan jag tänker på skatterna som finns gömda inuti den vackra asken från Orienten. Och än en gång, nu än mer enträget rör sig minnena från det förgångna. Jag suckar uppgivet eller kanske finns det även längtan däri, jag vet inte riktigt, men lutar mig bak mot det mjuka ryggstödet medan jag stirrar in i lågorna och kapitulerar inför minnena som tumlande om varandra kommer farande genom tid och rum. Boken ligget glömd i knät.

... fortsättning följer...