Jag ser inte den gamle mannen vid min sida,
hans röst är lika ung nu som den var då.

Jag kan se honom fortfarande dyka ner i havet
och simma längre än de flesta kan förmå.

Jag kan höra honom läsa med stort tålamod, 
jag ville höra samma saga om och om igen.

Jag kan känna hur vi tar en tur med mc:n,
vinden mot mitt ansikte förnimmer jag än.

Jag kan se glädjen när han fyndat i nån skivback,
det var Creedence, Clapton, Cale och herr Magnell.

Jag kan höra hur han regelverket förklarar,
sen blev jag schack och matt i en tuff duell.

Jag har så svårt att förstå det här med tiden,
avlägset och på sätt och vis ändå nyss precis?

Genom mina ögon är han för alltid tidlös,
med samma skarpa intellekt och humor lyckligtvis.

Nu har en ovälkommen gäst honom invaderat,
hoppas innerligt att dess närvaro blir kort.

Jag vill få sitta många gånger till invid hans sida.
Och ta tillvara på den tid som går så fort.

Pappa <3