Hemma 1961 

Det är den lilla barnkammaren under takåsen med de solgula tapeten full av vilda färgglada blommor och flygande fjärilar, som målas fram i de breda penseldragen. Därefter det stjärnmönstrade taket och furugolvets vitlaserade bräder. Så mjuka att gå på att det känns som sammet under bara små fötter. Den runda hemvävda trasmattan i regnbågens alla färger dyker upp så försiktigt målad med smala penseldrag. Tillsammans med bordet i barnstorlek, den färgglada stolen som pappa byggde utifrån sin egen fantasi och bokhyllan med alla mina skatter. Prinsessängen med alla gosedjuren och kuddarna, placerad precis under det runda takfönstret. Där ser jag månen och stjärnorna vandra över glasrutan innan jag somnar och solen som kikar in när jag vaknar. När det snöar täcker snön hela rutan ibland. Då låtsas jag att jag bor i en igloo på Grönland, precis som pingvinen Pingu. Och när det regnar förvandlas rummet till ett slott på havets botten, och jag till en vacker sjöjungfru.

Sagor som mamma berättat när jag var liten. Efter att jag fyllt sex läser hon ibland ur helt andra böcker också. Vuxenböcker. I minnet ser jag hur hon ung hon var. Som en flicka. Nästan omöjligt att förstå att hon är mamma till två små barn. Med sina mjuka kastanjebruna lockar och böljande kjol kommer hon indansades i rummer och med låtsat förvåning och med låtsad överraskning säger "Va, ligger du inte än? Vill du inte höra någon saga ikväll?" "Jo!!! Jo!!! Jo!!!" ropar jag högt och hoppar upp och ner på golvet. Lycklig över att hon är där tillsammans med mig, skyndar jag ta av mig kläderna och ta på pyjamasen. I ett huj borstar jag tänderna och hoppar ner i sängen och drar täcket  ända upp till hakan. Så lycklig och förväntansfull att det pirrar i hela kroppen, följer jag otåligt varje rörelse hon gör och bara väntar på att hon ska bli klar, så hon kan börja läsa för mig. Samma procedur varje kväll. Smågnolande viker hon ihop mina kläder lugnt och metodist och hänger upp de på stolen och plockar undan några leksaker. I mina ögon rör hon sig som en vacker älva i takt med den inre melodi som bara hon hör. Och i mina ögon är hon vacker som en sagorinsessa. Äntligen är hon klar.

Men innan hon sätter sig i fotändan på sängen hämtar hon boken hon har läst ur de senaste kvällarna från översta hyllan, stöttar upp några kuddar så att de ligger skönt och mjukt mot ryggen, lägger en sjal om axlarna och kör fötterna inunder täcket. Hennes leende ansikte är det vackraste jag vet och när jag blir stor ska jag bli precis som hon. Äntligen kommer den lilla glädjesucken, fraset när hon hastigt bläddrar fram sidan hon ska läsa ifrån och orden jag väntar på. "Så ja. Nu så....nu är jag klar. Var var vi nu någonstans? Jo, just det ja.... Här var vi!," säger hon, ler mot mig och börjar läsa högt ur en av P G Woodhouse böcker.
... fortsättning följer...

@EFM