Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Melankolin

Flickan lärde sig att kärleken var villkorad. Vara till lags eller bekräfta, det fanns ingenting där emellan. Flickan lärde sig också att hon egentligen inte betydde särskilt mycket, bara det som för närvarande låg för dörren för den andre. Hon. Hon fick klara sig. Om hon ramlade ned, baklänges för ett tak, fick inte det stå i vägen för den där kräftskivan med månlyktor och de svarta som nyss kravlade runt på köksgolvet. Som fått sätta livet till och nu lyste röda på verandan under augustihimlen. Var de hennes föräldrar som stack in kräftkniven och vred om, så att vätskan som låg gömd innanför skalet skulle få möjlighet att komma ut? Hon visste inte säkert. Hon visste inte säkert var själva begreppet förälder innebar heller. Det hon visste var att det gjorde ont i kroppen av fallet och den stukade foten. Hon fick börja där. I smärtan som det gällde att härda ut. Bemästra. Hon hade trots allt bara stukat foten. Den som nu låg uppsvälld på sängen i rummet där hon höll ordning på smärtan och skuggorna. En sån snäll och duktig liten flicka.




Prosa av Jane S VIP
Läst 40 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-11-17 18:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jane S VIP