Kan vi inte försöka komma fram till
hur det är att var människa?
Inte människa i allmänhet
utan människa för just dig och mig
Hur jag som nyss var så glad
när jag hittade den där varma vinterjackan
och såg fram emot att sätta mig i bilen
för att parkera den i garaget
plötsligt kom att tänka på telefonen
och undrade var den fanns
blev sittande på sängen
där jag såg att den hade dött
och inte gick att ladda mer
kom att tänka på min egen död
och att det är så kort tid kvar att leva
så det gäller att fånga det verkliga
det som berör på djupet och gör mig glad
Så jag tänkte på kören och
hur vi kunde famna allt det där stora i en sång
tills jag förstod att det egentligen är en dikt
eller ett förslag om att det där med att vara människa
är så undflyende att det går bara att få syn på
medan vi är på väg någon annanstans
och det som vi kallar liv blir osynligt för oss
utan i de där korta ögonblicken
då vi sitter med skorna på
och vinterjackan vid köksbordet
och försöker formulera ett förslag...