Om jag inte säger något
är det bara ett blindspår
i historien;
en Harry Martinsontillbakablick
som aldrig hittar till en roman
eller novell
eller ens en dikt:

“Du är inte normal”

“Dig har man fått för sina synder”

Så sa mor Viola inför ungens livsrumsraseri
ute på Jogersta
när hon var trött och ungens envisa krav
aldrig ville stillas:

“Jag VILL ha en kamera!”

Jo, jag vet, livet är en naturkatastrof!

Det fanns en hotfull vansinneshereditet
på far Helges sida,
bemästrad av honom,
men fullt utbruten i hans far;
alkoholism, barnamord
och dårhusinspärrning tills döden sprängde fängslen

En tvilling blev kvar hos farmor Hanna 1904,
och blev min far,
som har lämnat ett lätt skimmer av melankoli
och smygande ångst i ungdomen

Turligt räddade mor Violas envist skojfriska
statarenergi
och björnbergska tokroligkreativitet,
och inte minst sagoläsande,
livsgnistan hos den lille,
trots det oönskade 38-årshavandeskapet,
och hennes besked till Helge:

“Den här ungen får du ta hand om själv!”

...och hennes kärnfriska arvsanlag med kreativ spets
öppnade en aldrig sinande värld av under
runt pojkvaskern

Långt senare har jag insett,
som i en plötslig uppenbarelse
att de intermittenta känslor av overklighet,
vari mor Viola stod som ett stort, främmande djur i köket,
som jag som småskolepojke upplevde
och blev forslad till familjedoktor Eriksson för,
i familjens amplifierade rädsla för farfarsgalenskap,
helt enkelt var attacker av migrän,
av det slag som mest består av perceptionsförvrängande aura,
drömlika tillstånd och just overklighet,
men just ingen huvudvärk
som kunde ha lett Dr Eriksson på rätt spår

...och jag kan fortfarande höra doktorns bekymrade röst

“Inte bra, inte bra...”

Dessa incidenter försvann på mellanstadiet,
men kom tillbaka i 30-årsåldern
i några enstaka chockartade episoder
som skrämde skiten ur mig,
och sedan inte upprepades förrän i 40-årsåldern,
då jag på lasarettet fick den befriande diagnosen,
efter skiktröntgen och många frågor,
varpå incidenterna glest fortsatt infinna sig,
genom modershereditet ur björnbergslinjen,
som jag dock gärna överser med,
i tanken på den aldrig sinande kreativiteten,
som tveklöst kom ur den släkten,
delvis gömd i de schamanistiska medvetandelagren
i migränaurorna,
medan faderslinjens mollton finns där
som en djuplodande skrämsel,
med farfarsvansinnet som en blek fond
av ovisshet
flera gravar och sagor bort

Jag satt med Elvis och Biggles
och pilotdrömmar
(innan närsyntheten blommade ut i 12-årsåldern),
men skilsmässan var ett dråpslag
när jag var 14,
då jag blev totalt berövad trygghet och värdighet
vid upptäckten av ordet “hor” (den tidens otrohetsterm)
i skilsmässopapperen jag kommit över

Läroverksstudierna blev lidande
i det förlamande gråväder jag mentalt kom att vistas i,
och Beatles tog för stor plats
men räddade mig på något sätt
när jag figurerade i klassrummet
i kråsskjorta och boots från Carnaby Street

Den första seriösa flickhistorien
med herrgårdstösen Barbro
när vi var 15
blev inte långvarig

Jag körde min Puch Florida
utan mål
ute på landsbygden
med sikten skymd av tårar

Harry Martinson dog för egen hand
när han var 73 som jag,
och sedan decennier svävar far och mor
i det diffusa molnet;
i var sin minneslund
i Nyköping och Oxelösund,
och dagarna väller över världen
som dagar plägar,
och livet är en naturkatastrof