Hon sa att svar väldigt ofta kunde läsas i ögonen.

Sedan log hon,  dom små hasselnötsögonens utkanter pryddes av utslagna solfjädrar i skira livmoders påfågelstreck. 

'Det är tiden’ sa hon med sin lågmälda gåtfulla röst ’den dekorerar mej’ Hon skrattade ömt.
Vinden var ambivalent och nyckfull,
där Måsarna ömsom grät ömsom skrattade, och gjorde tystnaden virvlande hörd , som ett döende eko. För att födas, åter pånytt.

Hon berättade att i snäckorna förvarade hon vingslagen ifrån duvor.
Och att alla dom tappade ögonfransarna hon hittade på huvudkudden lade hon i stillsamma rader.
’Jag kallar dom tillbakablick’ sa hon medans hon förlorade nuet, blickandes någonstans ut. Långt härifrån.
Det rika blå
Och alla minnena, hade börjat blekna och spreta,
lika fasetterat som sagorna.
Men hon var lika vackert bevarad som värmen i djupet.

Varje dag satt hon på stranden vid havet och strök gråsten efter gråsten mot sin fårade kind.
’visste du. Att barnen har viskat in sina önskningar här? In i varje sten. Där finns det en önskan, ett hopp’ berättade hon
’Nu befriar jag dom, att slå in’
I Hjärtat skrev hon historier
Som Minnet tappat bort
Det jag frågade igår kom hon inte längre ihåg.
Kaffet vi hällde upp hann kallna mellan all skrattad tid och tårarna som sakta droppade ner i dom porslinstunna fajans-kopparna.
Innan vi druckit upp blev du trött.
Din doft, av granskog , jord och liljekonvalj, fanns som ett invävt, intråklat mönster. Så självklart. En doftnot i allt runt omkring. Jag undrade hur länge den skulle bevaras där.
Jag lämnade dej. Sovandes. sittande i den röda nötta sammets-fåtöljen.
Vattnets vågor Rev silverskåror i mörkret utanför, och på den darrande vattenytan hölls månen svävande,
Som barnens heliumBallong.
Det var tyst.

Fast ändå inte.

Allt i natten lät, på sitt fetvadds- inbäddade egendomliga vis.

När Vinden plötsligt Viskade mej en fråga?

Det fanns en annalkande storm den natten. likväl som ett slutgiltigt lugn,
när Vinden bar endast
en ensam mås på sitt mörker.
Och där i tystnad gled måsen ett hål in igenom det svarta.

För en liten stund tycktes hålet Lysa egendomligt vitt av måsens alla många fjädrar.
Ett nålsöga
ändå bort till universums andra ände.

På nått sätt fann jag något i det Hålets ingenting.
Som Ett tröstande lugn,
på att den frågan Vinden bar
faktiskt,
kunde ha ett svar