Morgonen kommer lite tidigt
idag,
men jag lyfter ut Inger Christensens
Samlede digte
ur boksnurran vid sängen;
hennes röst lugn i förgängelsen

Bokstäverna i min blyertspenna,
handstilade,
hukar i potentialitet,
svepta i lövtunn alfabetitet,
nyvakna, yrvaket ljudande,
tecknande från Aa – till Öö
i en böljande tusenfotingrörelse
i probabiliteten
innan valet fallit
på den av dem,
som får leda meningsbyggandet
i sitt Mm-ande
i hopp om snar punkt

- men poeten är lurig,
och lämnar alla tjugonio punktlösa
i det öppna fönstret mot ovisshet
och evighet,
i andlösheten inför allt oskrivet,
när jag släpper ut Sjostakovitjs tredje stråkkvartett
från 1946
ur sin binära fångenskap,
och hör den mäta rummets rymd
såsom de fladdrande, krängande fjärilarna
i Christensens Sommerfugledalen
stiger
“som farvestøv fra jordens varme krop”
i “Brajcinodalens middagshede luft”