Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tusen vrål är nattens längd

“Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.” (Ernst Jünger)



”Ibland log jag, som om jag redan var död.” (Samuel Beckett)



Hej. Jag sitter här. På en stol. Den är av trä. Vilket träslag det är vet jag inte. Jag sitter alltså här. Rakt upp och ner. På en stol. Av trä. Jag vet inte vilket träslag det är. Jag tittar emellanåt ut genom ett fönster men jag ser ingenting. Ibland får jag för mig att jag spelar ett spel. Att jag spelar mot någon eller något. Vem det är vet jag inte. Det kan vara vem som helst eller vad som helst. Ibland när jag sitter här rakt upp och ner på en stol och tittar ut genom ett fönster eller spelar ett spel, med en för mig främmande motståndare, så brukar jag fundera över mitt namn. Jag brukar försöka reflektera över mitt namn eftersom jag en gång i tiden ägde den gåvan. Nu kanske någon undrar vad mitt namn är? Jag vet inte längre vad mitt namn är. Det är det jag försöker reflektera över. Jag vet inte längre vad jag är. Jag har som sagt svårt att veta saker numera… Det kanske ni märker… men tillbaka till mitt namn… mitt namn är nämligen, när det kommer till kritan, vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att det börjar om, det är väl alltid som så? Att det börjar om?

Årets sista dag bar med andra ord på det mishimska havets nyanser och det fanns ingenting som kunde inverka på den mareld som då och då svepte mot mig, tog över min kropp och gjorde mig till vad jag är. Vad det nu är.

Och såsom i en spiral vandrar jag längre in och ner i Gorkijs, Renoirs och Kurosawas bilder av den utstuderade misären i slumkvarteren som ruvar i alla de städer jag gömmer innanför mitt pannben. Mitt ansikte håller jag dolt för de störtade änglarna… de snustorra insikterna nere i mörkret är likt ett minne jag en gång hade gömt för mina egna inälvor, i mina egna inälvor om nätterna: och dalgångarna blir djupare tillika ljusare i staden vars grundfirmament är byggda på lik och återigen lik: alla dessa eviga lik med ögon som betraktar mig när jag drömmer att jag befinner mig i en stor, vildvuxen vildmark där jag inte kan röra mig, vare sig framåt eller bakåt. Jag äger med andra ord ingen kropp. Och hade jag ägt en så hade jag inte vetat vart jag skulle söka efter den.

Men jag hänger ändå här, dinglar fram och tillbaka över stupbackens lervälling till avgrund som agerat övergående viloplats åt alla de som fladdrat i vinden före mig. Växelvisa strömmar av blod tillika svett sipprar ut från porerna i min panna och då man betraktar mina ögon är det som om man blickade in i, ena stunden en gaskammare och i den andra ett jovialiskt himmelrike. Det går inte att göra så mycket mer än att le och att fortsätta att mejsla fram vad som i all evighet måste framkallas för hand, som sedan, då våren återigen är kommen, sprids likt cancern i mina förfäders kroppar. På mina ögon placeras sedermera två jetonger av okänt ursprung som i sin tur utgör lekplatsen för en historia som är baserad på en verklig händelse.

Kropparna ruttnar och läggs på hög, man kan ju aldrig veta att allt är dött förrän då när allt liv är utplånat: det här är en positiv tillika optimistisk tanke byggd på spörsmål jag har framkallat under otaliga nätter tillsammans med skarprättarna i min hemtrakt.



Ringlande dans av skador, som rök ur skorstenarna som pumpas ut ur stenhusen häromkring, i din livmoder: det rörliga barnet vi födde ur varandras innanmäten ligger i döden, vilar med livet; närmar sig år, blir till annat år, alla år, alla döda år; livmoderns återväxt, framväxten av det nya livet och jag spår min kärlek i den stelnade lavan som kryper över insektskroppen när jag sovande leker med Polyfemos kvarlämning. Idag sker avrättningen på en undanskymd plats, på en upphöjd plats, i ett offertempel bortom bergkammen. Men egentligen spelar det ingen roll. Jag kan knappt gå numera, det är något fel på mina ben informerar de mig om var gång jag söker mig till de offentliga toaletterna med en sprängfylld blåsa. Men vad som egentligen är intresse är att mitt namn vare sig är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag somnar i ett vaket tillstånd i den snöfria tillvaro vars grundfirmament består av karg blåst och välutvecklade teorier om att allt som sker är baserat på en verklig händelse.

Det existerar någonting mildvuxet i att överleva: jag känner mig som kalken du och du bor på och som den stilla insomningens kallbrand som härjar dig innan du lättar in i drömmen, faller ut för det omedvetnas klippkanter: det är min andedräkt som är vinddraget som drar runt dig i väntan på den buddhistiska upplösningen.

Under tomdagarna brinner jag på bålet för att tillfredsställa mig själv: uppenbarelse på uppenbarelse lösgör sig i det blekta landskapet som kluvits med kniven som var dold i den nervösa kortspelarens rockärm. Motivet jag beskrivit för er är likt anletet om morgonen då anden vaknar från sin sovande trygghet: inlindad i dunbolstret som är fläckat av fekalier, blod och sperma tillika sekret som alstrats ur de våta drömmarna om frälsaren, den introverta, den externa hon har haft om nätterna i sin ensamhet eller med en nyligen tagen älskare.

Det vita i livet, det är alltid så rött, i det närmaste rubinrött, håller ni inte med?

Det är som en lust, en slags förnimmelse av Eros, som är spridd likt kroppsdelar i åkermarken tillsammans med grisklövar, våta skelett och mull. Det här blir sinom tid till min ledsagare genom underjorden.



Den fräna lukten som hemsöker tapeterna om kvällarna (när kalla ansikten uppträder i de varma källornas spegelbild) påminner mig emellertid om mitt liv på landsbygden. Kontrasten jag i stycket innan har försökt klargöra för er kan enbart kännas igen ifall man någon gång har upplevt den parallella dimension som enbart består av barnsben, allra helst brunbrända sådana. Detta är ett av kraven för att vad som i texten har beskrivits skall kunna upplevas tillika uppnås till fullo. Med dessa ord i bakhuvudet bör man inse att mitt namn varken är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att mina avskalade händer ligger öppna på bordet, med fingrarna utsträckta, tryckta mot marmorskivan. Dina minimala, knutna nävar lägger sig sedan till ro däri och mycket försiktigt mottas och uppstår kärleken som var död men som numera enbart är döende… men det är vid den här tiden, under alla tider, en ålderdom sveper tillika lösgör sig över den flimrande, fluorescerande hinnan som sprider sig i ögonen och gör sig påmind: ännu en dag närmare denna död, denna oändliga död. Allt handlar om död säger den döende som under hela sitt liv har talat, tjatat sig själv till leda angående döden. På toppen av en byggnad slår jag sönder ert samhälle eller skapar åtminstone en tillfällig upplösning av verkligheten.

Jag omsluter, tar tillvara på de tårar som har förskjutits, som inte får leva kvar bland underjordens folk som gång på gång vänder sig om, lyssnar efter rösten som aldrig dör ut och månens tillika spegelansiktets bild vilar tryggt kvar i ytan av det kinesiska vattendraget som blir till min undergång: milstolparna slås ner i den svarta underjorden: att bli till något som börjar om, det är väl alltid som så, att det börjar om, att den söndergråtna (numera finns inga tårar) jorden låter blommor av aska och stål blomstra då omgivningen minst anar dess existens och jag är en romantiker och jag är en romantiker och vi är en romantiker och romantikerna ruttnar i sina gravar på ett helt annat sätt än alla de andra.

Ikväll släpps hursomhelst poeterna fria från världens tillika universums kvästa burar: kanske kan man, ifall man med öppna ögon hänger ut från sitt fönster (kanske röker en cigarett) och bestämmer sig för att kika, se hur de störtar från himlavalvets hängsnaror och landar mjukt i de varsamt konstruerade infernona som vilar i trädtopparna. Det här är såklart en lögn. Jag tror inte på poesi. Jag tror inte ens på språket. Och för den delen aldrig på människorna bakom orden.

Det löjeväckande lugnet och melankolin som känns såsom infantila bröstsim i mitt hjärta kommer över mig omkring midnatt och jag får för mig att det här är baserat på en verklig händelse. Det känns som om det alltid vore som så det skulle vara och det känns även som om skadeskolans dagar är över och för all framtid förbi. Ingen vandrar av och an eller vankar likt en anka till klockans sus och dess ihållande, tunga kyrkogårdsdus: jag vrids och vänds och lyftes högt upp över marken; jag stirrar den vita hästen i ögonen och väntar på att hornet skall växa ut ur dess panna: så är inte fallet idag, kanske imorgon men det blir nog aldrig imorgon: endast minnet om skymningen låter sina lockar falla ner över dina trinda axlar, din späda kropp i detta universum vars behov av tröst aldrig stillas förrän ingenting blir gjort och förblir dött vaggande i sin krubba. Vi slog ned upproret då det ännu låg i sin linda och sökte efter nappen eller det såriga jungfrubröstet i samma ögonblick som mitt namn visade sig vara oväsentligt och inte heller essentiellt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag föreskrev mig äldre resor och förblev kysst och sönderkysst i de drömmar jag drömde när snön fortfarande inte hade fallit från det ångestladdade valvet. Det är nedanstående redogörelse bevis på:

I tomheten, det blev vi informerade om i plugget, så kunde det inte existera någonting förutom vi två som ruvade i varandras minnen och i varandras grimaser när vi umgicks med andra utan kärlek. Under sexualundervisningarna som genomfördes på en gotländsk campingplats som mest bestod av Crystal Lake-stugor så delades pojkar och flickor upp i varsin grupp. Vi pojkar blev informerade om att det var ”bättre med en rövare i Polen än en polare i röven” av vår manliga lärare och att det var hälsosamt att onanera och att det var fullt normalt med morgonstånd. Denna övernattning och undervisning kom till att utgöra ett oförglömligt ögonblick i mitt livs historia. Jag fick dock aldrig reda på vad flickorna fick för information av sin kvinnliga lärare.



Den gamla trötta döden kommer dock alltid tillbaka hur man än gör och vad man än sysselsätter sig med. Man kan även kalla den för den blåa döden, den röda döden, den svarta döden och den död som bär ett akvarium på huvudet då kärleken till den andra är det enda existentiella målet som verkar finnas till för många. Allt det där är egentligen upplöst: att älska varandra, att lida för att nå frälsning i en annan. Det är lögner; sanna lögner. Lögnaktiga sanningar. Man skulle kunna hävda att ”mytologin lever inte förrän drömmen om den har slutat existera”.

Men hur stirrar man egentligen in i ett mysterium eller hur klarar man av att vara en dansande stjärna eller hur kommer det sig att allt är så lugnt eller att det meditativa som styr kroppen och sinnet har byggt en Kwai-bro som det för tillfället är relativt enkelt att färdas fram och tillbaka över? Men det största mysteriet av dem alla är nog att jag är tillfreds och känner mig kontemplativ och svävande i de konkreta formernas jakande ritual. Men jag vet att det inte varar i en evighet, aldrig i en evighet: snart dansar den svarta katten med sina bjällror bredvid mig då jag återigen drömmer om rännstenen, Edgar Allan Poe och Lucio Fulci.

Bergstoppen går med andra ord likt spindeln genom nålens öga; förblir vig i sin strävan. Alltid så fulländat vig. Om man varit tillräckligt anal hade man kunnat börja tala om toppen av ett isberg eller flera. Men jag avstår från det idag. Det här måste med andra ord genomlevas. Den som inte har levt vet ingenting om själva tillståndet. För dem är det ingenting och det här är baserat på en verklig händelse som tar sin början i att jag efter ett smärre nervsammanbrott fyllt av melankoli igår under dagen (det hade varit på gång under ett par dagar/nätter) som varade fram till natten, återigen är vid relativt gott mod.

Jag har varit ute och vandrat och solen har varit möjlig att skymta mellan molnen och man kan även ana att det existerar en klarblå himmel. Men det finns ingen sol, det finns ingen himmel, det finns inga moln. Jag har inte ens ett känslotillstånd som går att lita på. Jag har med andra ord inte drabbats av ett smärre nervsammanbrott. Jag kan inte ens gå och allra helst inte vara ute och vandra, speciellt inte då jag är medveten om att mitt namn inte är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör inrikta och fokusera sig på är istället vem som är den där mannen på fotona? Han som älskar… han verkar på sätt och vis fullkomlig, och sättet han betraktar henne på, så hungrande efter fulländning, efter kärlek: han är så lik mig men jag vet inte vem han är förrän den svarta ångesten splittrar mitt ansikte itu och omgivningen blir till ett blötdjur.

Fara med regn, regn och hagel utgör fara på färden; på resan bort längs med landsvägarna där man körs ihjäl dag efter dag och om nätterna i drömmarna utgör ”fara på färden” en konstant angelägenhet och i och med faran kommer regnet: fara med regn, fara i regnet, blir till ett med regnet och faran som utgör både fara och att jag kan fara utefter min utstakade non serviamska, siamesiska väg och himlen är grå, emellanåt ljus, ibland blå som kvinnors kön om sensommarn och molnen glider förbi, vill skynda sig ut ur min åsyn, vill bort från mig: ty jag är oväder, det behagliga ovädret där allt blir lika och där ingen kontroll längre kan skymta, men det finns ordning i allt, till och med i kaos och Kaos, det är mitt namn när jag inte är Ordning eller då jag utgör en flyktfågel mellan de båda och regnet haglar ner och ni kan fara och flyga vart det än behagar, det gör jag.



Senare under dagen får jag ångest då jag är inne i en affär och på avstånd får syn på en av mina gamla ammor som alltid kallade mig för Kaos. Jag är inte riktigt säker på om det är en av dem. Sedan blir och är jag fullkomligt säker på att det är hon, om hon nu var en kvinna. Jag lämnar affären utan att hälsa. Upplever därefter ångest över att jag inte hälsade på henne. Det rinner av mig på resan hem med likbilen. Dödgrävaren har sin röst uppskruvad på högsta volym. Vi färdas på ett obehagligt makligt vis genom omgivningen som mest består av tallskog och oasfalterade vägar. Vi befinner oss i mitten av skymningen när jag inser att min berättelse är baserad på en verklig händelse. Jag blir aningen förfärad och ser ingen väg ut ur det här eller hem till något som jag borde kunna kalla ”hem” även fast jag vet att det är till de två platserna jag borde vara på väg om jag inte har tappat mitt förstånd fullständigt och jag minns endast att mitt namn inte längre är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag bör koncentrera mig på är att jag förbereder mig för sänggåendet som sker i skymundan, det sker alltid skymundan och du ser på mig som om jag är av den art som inte är av en art och jag håller såklart med, vädret är väl en aning dunkelt, det är en samling amöbor som har satt sitt bo i mina kryckor som jag har svårt att röra mig med eftersom jag aldrig lärde mig att gå på sådana medan jag ännu var frisk och fysiskt rörlig. Det går även att tänka sig att jag är psykiskt skadad men jag har tappat bort alla de där begreppen: numera kan jag inte riktigt lära mig att överleva i den här bikupan som någon har stulit allt vax ifrån. Det är faktiskt jävligt komplext, eller det är bara skit, och här kommer mer skit lastat, ja, skit kommer lastat! Det är helt enkelt väldigt enkelt.

Under kvällen ser jag på filmer om inavel, incest och krig. Det är många döda barn, uppslitna och förstörda. Människor är skjutna “i bitar”. Men vad är det egentligen för bitar? Ja, inte är det tårtbitar i alla fall även om man skulle vilja tro det när man lyckönskar de man älskar, eller älska, jag vet inte ens vad det betyder eller är? Är det en frukt? En gång var jag dock säker. Fast det var då jag insåg att verkligheten var en mango. Det skedde vid samma tidpunkt alltsammans. Sönderfallandet.

Tidigare under kvällen samtalar jag med en kollega inom väsendet. Jag har återigen funnit Gud visar det sig, jag lyckönskar honom och vänder upp och ner på mitt kors som jag brukar ha över sängen när jag är såsom mest gråtmild över att världen, det jag kallar för ”värld” är helt enkelt inte någon värld numera utan mer som någon form av dynga man kastar på småbarn innan de blir tillräckligt stora för att se vad som försiggår runtomkring dem.

Under samtalet försöker jag dock hålla mig inom räckhåll när vi talar med varandra men jag känner mig samtidigt distanserad och orolig. Men när någon frågar mig säger jag att jag trots allt är vid gott mod även om de inte tror på mig. Jag känner mig på något sätt trygg i att leva invid existensens rand och i ett gryt emellanåt. Folk tror inte på mig när jag säger att jag är en räv. De jävlarna skall få smaka på precis samma medicin som den där ragatan eller rättare sagt skatan jag var ihop med fick. Eller jag var ju aldrig ihop med någon, jag har alltid varit ensam och jag har alltid varit lite slirig under fötterna, drattat omkull och fallit på arslet och sedan inte kunnat resa mig igen. Men att vara lugn som en filbunke, det är någonting helt annat det! Där kan jag släppa mina vilddjur fria, de är så trevliga så och håller sig alltid i skinnet även om jag går ur skinnet, oj, nu förändrade sig vädret igen. Det är en jävligt märklig plats det här.

Jag vet inte hur man ”befinner” sig i någonting som är baserat på en verklig händelse och mitt namn, ja, återigen mitt namn: mitt namn är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är det göms ansikten bakom ansiktet; en del hasplar i uttråkad förtvivlan ibland ur sig “jag är alltid olycklig” och förblir därmed olyckliga tills insikten om ingen lycka eller olycka står skrivet i sav på den livmodiga tallen som står invid mina tveksamma ögonblicks skogsbryn. Emellanåt är det som så att ”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”.

Jag ser i minnen av det förflutna och jag ser i ”drömmar” om framtiden, alldeles bakom mig tonar en stad bort och en annan tornar upp sig framför mig och det spelar ingen roll vart jag är så länge jag är medveten om att jag lättar från marken då jag slutligen väljer att hoppa utför närmsta stup.

Den frånvarande gräsrotskänsla infinner sig när jag tror att livet är baserat på en verklig händelse; du är antagligen här för att stanna eller tills jag dör… uppe på en stjärna i detta oeniga universum (som är byggt bakom låsta dörrar) sprider sig den sällsynta, svartsynta klängväxten som jag tror är en murgröna. Dess rötter genomsyrar alltmer stjärnans konstruktion och ingenting är enkelt, allt är så besvärande enkelt: kokar kittel full, speglar sig i en främmande värld som är den enda utav av alla tänkta världar och jag talar därifrån; lyfta, knota, dra, i graven ligger vi en dag och därifrån kan vi aldrig fly men det finns de som har försökt tala från andra sidan graven och jag tänker inte vara sämre än de som har vandrat framför mig.

Jag längtar alltid efter de utdragna dödsvrålen när jag ser på film. Samtidigt gråter jag när de förälskade kastar sig i varandras famnar precis innan eftertexterna börjar rulla. Glädjen innan det svarta påminner mig om att mitt namn inte äger något värde för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att om vintern, när hjärtat är kallt och varmt samtidigt skriver jag dessa rader som inte är mycket för världen men mycket för mig.

Sinnet slipar sina midnattsknivar som är långa och blänkande och skär bort allt det överflödiga; tumör efter tumör lämnas sedermera till att ensam pulsera på de ödelagda gatornas trottoarkanter där många, ifall man lyfter blicken, har målat halvmånar på övergivna butikers dörrar i väntan på den dräpande gryningen. Innanför min hud ligger Mahler och dundrar och jag vet inte ens varför jag vill dö.





Nya dagar tornar dock upp sig och jag vandrar längs med den hala marken med mina ansiktsmasker staplade upp till mina kindben som ekar av något som är baserat på en verklig händelse. Knotorna som har gjort mig till en innesluten kejsare fortsätter att knaka då jag rör på mig. Jag lägger om min livstid och vet inte längre min ålder. Kanske har jag levt i all evighet och skall leva länge till även om det känns som om livet är mer eller mindre över förutom på pappret och jag skriver ner mitt namn i mina handflator även då jag vet att det är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag borde koncentrera mig på är att jag måste vakna, jag måste vakna… symfonins avslut sipprar in genom springorna, cyanid andas människa, människa andas cyanid, kärlek andas hat, hat andas kärlek, två av dessa vapen är lagda så att de korsar varandra, de andra formar en cirkel man inte får beträda förrän Man är Eld, och Eld är Man. Jag!

Hugger och Hugger mot ett Huvud som vägrar ge vika: en orm om våren, en orm om sommaren, en orm om hösten och en orm med fyra huvuden om vintern: slingrar sig in och ut ur munnen och ögonhålorna.

Istället för dina gyllene ägg föddes ur dessa munnar idéer som var baserade på verkliga händelser som kunde liknas vid ruttna ägg som innehöll barnen som aldrig blev frälsare och som födde religion på religion tills ingenting fanns kvar förutom insikten om att synden aldrig hade existerat och att ingenting förtjänar någonting annat än insikten om att det aldrig existerat ett begrepp som titulerats “förlåtelse”: allt är istället kärlek och dessa ormar kommer aldrig att lägga några ägg förutom de som redan har kläckts i min skalle och gör mig knäsvag 12 månader om året och jag släpper inte in någon; den förgyllda, förruttnade frukten och dess smak torde bli det sista jag smakar av i kejsarens palats och min väg är utstakad, fulländad; genom trädgårdarna faller jag, blir hängande från en snara jag knöt i sömnen: i mardrömmen om ett bättre liv.

Visionen kläcks i mina upprörda inälvor. Spyr blod om morgonen, dagen, kvällen och natten: det liknar guld även då dess nyans är så förbannat djupröd och så jävla svart. Men det är inte allt, eftersom ingenting av det är, istället är det endast en ingivelse av hur framtiden skulle kunna se ut och mitt namn, som inte är Gunnar Ekelöf, är vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse… vad man bör koncentrera sig på är att hennes diadem glimrade om de kristallmorgnar då jag inte längre ägde någonting utom insikten om det rena och att jag senare skulle få blodiga händer.

Den totalitära atombombsklockan, med sitt skimmer, tickade emellertid i vanlig ordning likt de nervösa fingrarna på kontrollpanelen invid knappen som skulle höja krigsberedskapen i den splittrade framtiden som låg framför älskarna och ruvade på deras sinnen. Vi stiger hursomhelst, oavsett stämning, upp i gryningen i våra gemensamma plågor: vi beger oss till vattendraget för att slå hål på det frusna vattnet som vi sedan samlar i gamla kastruller som avger en proletärdiktande klang då man slår dem mot varandra. Vägen tillbaka in i huset är inte speciellt mödosam, men det är onekligen kallt om våra fötter då vi mjukt låter dem sjunka ner i det vita snötäcket. Vi värmer kastrullerna på spisplattorna som snart inte fungerar längre. Det är ett fridfullt arbete men vi står inte ut med varandra.

På varsin ände av den vässade pendeln lever alltså de halshuggna: de som älskade djupt och länge. Jag förvarade deras förkrympta huvuden och ansåg mig själv ha nycklarna till deras gemensamma gravkammare då de gick hädan, då de brann i sitt högst personliga Gehenna. Golgatavandringen var däremot en resa jag alltid företog i min ensamhet. Detta skedde av bestämda orsaker och av högst personliga skäl. Jag kunde varken återvända eller bli uppspikad på ett kors, endast en oändlig vandring, mitt eviga Golgata.

De brinnande kropparna och sedan det radioaktiva regnet kom likt sjukdomen kommer om våren eller likt den oftast gör efter en intensiv period mellan älskare som på förhand vet att de var dömda, fördömda, in till sin rot smittade av någonting som äter upp dem; långsamt, brutalt, radikalt: precis såsom poesin i dess fulländade gryning eller en saga baserad på en verklig händelse.



Varje vår har som bekant sitt offer. Varje vår kräver som bekant någonting i gengäld av människorna. De som inte ser våren framför sig eller känner sig bekanta med dess villkor vet inte vad de talar om och har förmodligen aldrig levt eller tänkt en enda ”genuin” tanke eller känt en enda ”äkta” känsla under sina liv. Om det nu hade funnits någonting som skulle kunna sägas vara genuint eller äkta vill säga. Det påminner mig om att mitt namn inte är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att jag blir väldigt berörd när jag bläddrar igenom det lokala bibliotekets hylla som enbart är fylld av bekännelselitteratur, eller vad är det jag säger? All litteratur är väl baserat på bekännelser av alla dess vilt skiftande slag?

Jag har tydligen återigen kommit in i en period som är fylld av bekännelser, jag kan dock inte orientera mig sådär som man borde eftersom jag inte har några ögon att se med, inga öron att lyssna med, ingen tunga att smaka med, ingen näsa att lukta med och heller inget kön att orientera mig bland alla perversa kroppar med.

De flesta i min omgivning har gått vidare in i Minotauruslabyrinten, de har fallit in i i sina hemmagjorda mönster: men jag kan inte döma dem, jag har väl gjort detsamma men jag minns vare sig mitt förflutna eller min framtid och vet heller ingenting om hur det är att döma eller att göra eller att någonting är detsamma som någonting annat. Men ibland ”känns” (?) det nästan som om de skryter med sitt hantverk även fast de var och varannan dag glömmer bort att tvätta sin egen buk ren från allt det kräk de har kastat upp under natten. En del av dem hittar till och med kärleken till en annan och bestämmer sig för att de vill dela sitt liv med den och den personen. Men jag har ingenting att invända, det gjorde väl jag med, eller jag kommer inte ihåg, allt är så grumligt och jag orkar inte breda ut mig… det kanske var meningen att jag skulle hitta kärleken nu? Var det vad jag skulle tala om i den här berättelsen? Allt är så fördömt grumligt och slammigt, vart var jag på väg? Gick jag här eller vek jag av precis innan den här gatan började och gick in på en annan sidogata och har byggnaderna alltid varit så vansinnigt skyhöga i den här staden så här års? Jag vet inte. Kanske är det mer som så att allt det här är baserat på någonting som en gång var taget från verkligheten och att jag sedan gick in i en annan verklighet eller vart det som så att det skulle stå att det här var baserat på en verklig händelse här eller vad var det nu frågan om? Är det någon som kan ge mig ett glas öl? Jag tycker om att dricka förstår ni, i alla fall tills levern säger ifrån. Sedan får jag väl passa mig, men jag är ju inte ens människa och inte heller djur och för den delen inte ens levande… jag kanske är odödlig? Ge mig någonting mer att dricka, jag tål inte den här kräksjukan som har lagt gift i mitt dricksvatten. Vänta! Nu kom jag på det! Nej, nu försvann det igen. Men jag vet i alla fall att under gårdagen så kom den första snön, den hade nästan försvunnit helt idag. Men vattnet har stigit ute i markerna. Det känns som om jorden inte kan ta vara på det överflöd av vatten som numera har slagit sig till ro häromkring där jag för tillfället håller till. Jag vet inte vad det är förutom att det är en plats där jag håller till.

Det kom mer snö under natten. Snön var vackrare idag. Jag och min mor gick längs med landsvägen och ja, även jag har en mor som jag håller mycket kär. Allt upplöstes dock väldigt fort och jag stannade till, insåg att jag var i en dröm och i denna dröm befann jag mig invid det gamla änget och den bäck som rinner där. Ni vet självklart inte vart det här är någonstans och det gör inte jag heller, men jag beskriver det bara som jag såg det, som jag upplevde det. Jag drog även, om jag inte minns fel, en väldigt stor kärra bakom mig med hjälp av ett snöre. Kärran var klumpigt målad grön av någon målarlärling. Det är i alla fall vad jag fick veta i drömmen. Jag vaknade upp när jag insåg att kärran var lastad med övermogna äpplen och avskurna grishuvuden som hade börjat ruttna, det hade gått mask i dem, maskar som krälade ut och in ur dess ögonhålor där de ännu glansiga grisögonen satt kvar på sin plats. Maskarna krälade även ut ur grismunnarna och det sista jag minns innan jag vaknade upp till den här bikarbonatblekta, dimmiga existensen var att någon som tycktes mig bekant, kanske en avliden släkting jag aldrig hann träffa, skar bort maskarna från grishuvudena och att samme man sedan tog en rejäl tugga från ett av äpplena. När jag vaknade var jag övertygad om att det var jag, det kunde inte ha varit någon annan och även då jag vet att det alltid förmodligen är jag så är mitt namn helt obetydligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att vi är smittade av lust och smärta. Det regnar döda människor härikring, och mitt minne, det är så förrädiskt, alldeles dunkelt, en slipad diamant, varsamt behandlad för att dö: jag är tillverkad av kärlek men vet inte hur jag skall föra vidare det meningslösa utan att förlora medvetandet. Jag kan inte ge liv, jag äger inte den sortens biblar förrän jag blir besegrad av de isande, kalla käftarna som inte tillåter hjärtat att slå i sin egen takt: du talar genom honom, utanför de bubbliga depressionernas landskap.

Det känns som om svalor simmar i min saltvattenfyllda mun när jag går här fram och tillbaka längs med vägarna och drar benen efter mig och jag kan höra dig och jag önskar dig glädje och kraft till ett fortsatt liv utanför det här arket, utanför det här verket, utanför den här döden, utanför den här återfödelsen, utanför det här året. Det börjar om igen och du kan få det till att du är du men jag är helt övertygad om att jag vare sig vet vad jag eller du betyder utom när jag skriver det.

Mitt svarta hål blir sedermera belamrat av syfilissländor och jag kastar ankare i djupet av den icke-existerande själens malugnar som efter förbränning leder till befrielse. Min sjömansklädda Nemesis (som självfallet är en spegling av mig själv) bekantar sig med mig på nära håll, vill att jag skall gå in i köttet, bli ett med köttet: förtära, bli förtärd, upplösas i det redan upplösta och båtens skrov är renskrubbat, dödskalleflaggorna hissas till toppen av masten som omges av flugorna som dras till matoset från festmåltiden som numera är överstökad och näckrosorna flyter fritt, rör sig för en gångs skull efter vågornas flykt undan livet ute på det rytande havet: det är en märklig syn.

*

Det grönärgade havsskummet som möter blicken påminner om ett annat slags hav, ett jag drömde om då jag som barn letade efter skatter längs med den gotländska stenkusten och endast fann mer och mer av sitt eget inre då jag rumsterade runt bland de rostiga muttrarna, snäckorna, de döda, förruttnade fåglar och de ilandspolade algerna och havsväxterna.

dead or alive?
dead or alive?
Men nu tjuter inte vinden längre, i alla fall inte här, här där allt är baserat på verkliga händelser. Runt mina gordiska knutar har jag placerat ut bägare fyllda av släckt kol som för att påminna mig om något väsensenligt, kanske till och med “realistiskt”, men jag vill inte ta i så att jag spricker när jag använder mig av språket, av orden som har förlänats mig. Det är först och främst därför jag inte vill bruka mig av “realism”. Istället kan man hävda att i mina ögon har guldspindlarna byggt sitt bo: ungefär som att slitas mellan dröm och vansinne.

Men vissa dagar är tunga, andra är däremot fjäderlätta och symbiotiskt svala: som om våren, då man från dag till dag kastas mellan glädje och svärta och jag vandrar numera hand i hand med dessa tvillingormar: Medusas hårsäckar gömmer sig under trappstegen som leder upp till orakelvaktarens stuga: i becksvarta skuggor utan ytor som färdas i vagnar dragna av bäckahästen och dess gelikar tillika trofasta knivmördare av ofödda barn och framtida världar.

Jag uttalade nu mitt namn högt och tydligt även då det för nedanstående berättelse inte äger någon betydelse. Vad man bör koncentrera sig på är att mitt mörker, det som tar mig uppåt, tynger ned mig; det är inte alls komplicerat, men det är åtminstone fulländat i sin konstruktion: Alexanderhugg på Alexanderhugg dräper vad som än står i min väg. Allt är så enkelt. Så bedrägligt enkelt: jag har aldrig följt någon ordning förutom den som brinner i mitt bröst, som om natten fyller ögonen med törst och som i glödande, lågmälda stämmor viskar mig sanningar innan jag rycks ut ur min dvala och återigen möter ännu en dag i skepnaden av Ahasverus och jag skall fortsätta med att hugga mig fram tills banden slutligen är upplösta och jag skall gång på gång uppleva friheten som jag i all oändlighet skall daidalosiskt uppfinna: den som i den här världen aldrig går att finna.

Leker med mig själv att det är skrivet av honom och att det är baserat på en verklig händelse som hände inuti mig i år (under alla år, eller under förra året). Jag rycks upp ur min fosterställning när tanken är byggd på det infantila och det nya året (som närmade sig mig med stormsteg och nu redan är över och förbi (eller så är jag numera mitt uppe i det)) liknar döda småbarn, ofödda i sin sinnesstämning och då detta väsen ur konkreta ting reser sig är min kärlek stor och med viga rörelser knyter jag knutar där inga halvmånar existerar: året är förbi utan min inblandning även då jag känner mig insyltad och om hårsäckarna som genererar liv är livmodiga så är de inte i och inte heller utanför ansiktet och ur min mun hasplas midnattsknivar fram och där står, det känns tämligen barockt, universum med öppna dörrar: ingenting är detta mörker och emellanåt stannar jag alldeles för länge, blir försenad och faran stelnade i mina egna älskade armar och du påminner om den ihjälkörda flickan som jag älskade innan hon blev till en könssjukdom och min hand lades framför dödens mun i detta gotländska palats byggt på navelsträngar som barnet bitit av och drömmen om dvalan kan dagen själv vagga till sömns: uppenbarelsen som skall göra sig av med mina avskalade besvärande drömmar som infinner sig, där på perrongen, i närheten av papperskorgen som gav mig förnyad lyster och himlen har älskat våra tungor och jag har likt en Alexander vandrat av och an genom dessa brinnande ödemarker och jag flyter som i en insikt om trikiner inuti handflatan av de kärleksfyllda visionerna och kropparna är så nära och så långt borta och de lämnas efter stackmolnen som aldrig omsluter mig eller dig eller någon annan i världen förutom de ensamma liken som är mig likgiltiga även då tårar gråter av sig själva från ögonen och blir till röster som talar till en från andra sidan kinden och vi är alla saliga säger jag till mig och jag till honom när vi omfamnar varandra och jag fingrar på jordskorpan, fantiserar att dess tyngd hänger likt kroppen utanför lavan som strömmar inom mig på ett komplicerat sätt men som möter ögonblickliga minnen med blänkande kors: körens stämmor hörs därinifrån, i smyg; till dig kommer svarta rosor i små, gula kuvert som slår ut när mannen du en gång ägde vankar av och an i din livmoders trånga famn och det är en han, det introverta, ofödda barnet som hon aldrig skall föda och ge mitt namn och det hela kommer slås ur hågen i det som är människornas oändliga paradis i väntan på döden då man får gräva mull med vad som kvarstår av den övre tandraden och dalgångarna brinner spiritualistisk bort och allt det här byggdes för att älska någon annan tillsammans med sig själv och allt detta ödelagda dinglar i snaran då man långsamt möter åsynen och de eviga rösterna viskar inifrån gatstenarna lika högt som universum suckar då jag inte orkar höra efter om varför jag stelnade och blev obehaglig inför sig själv i mina drömmar om att drömma och ovädret är som en människa, en människa som fallit ut ur tillvaron och som har insett att dennes eget namn (om ett namn nu kan vara ens eget?) vare sig är viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att det andra landet, landet bortom är så vackert och jag tror att hon tog livet av sig och denna värld är dess anti-tes: så förskräcklig i sin bestående existens och sinnet är vaket i sin skymningsresa mot omgivningen som går att uppfinna och återigen finna sig i. Den livnär sig och väntar på kaoset i mitt flickbröst.


Jag gömmer undan mig, ger vika för ansiktet som är en annan än den andra och då en handlar enligt de existentiella lögnerna så är det svårt att veta vart man befinner sig: antingen ute på intets betesmarker och tragikomiskt yttrar “mu-ma-mu” eller om man är inne i sin spilta, kvävs av ångorna som stiger från den egna spillningen men i det sista ögonblicket av ens liv lyckas yttra “mu-ma-mu”… men det är självklart aldrig så enkelt som det borde och skall vara.

Hon kokar upp känslorna på spisplattan som förökar sig i hennes inres gödslade jord och det ger henne lugn i att veta att livet formas av en smitta som inte går att komma åt med sina händer hur mycket man än smider sina planer och ingenting är mer än en rundgång och en insikt om den eviga återkomstens “befriande” inträde: glädjen i en paraplydrink, under ett parasoll eller på en solstol: hon känner hur solen smeker henne och gör henne till ett med världshavets tentakler och hon är för en gångs skull lugn då grottmålningarna betraktas på nyårsafton. Hon och han förruttnade i varandras armar när de byggde puppor och de förvandlade dem till frukter och deras hår var av alger och hon var havsbotten och hon var stormen och vågorna och i sina drömmar livnär sig de utmejslade vraken till älskare på ingenting utom den salta havsluften som penetreras av de mäktiga albatrossernas stigande Ikarosresor. Det är snart över och det är ljusare längre fram på vägen och hon är ingen förutom den som livnär henne i drömmen om ljus: hennes ljusa ögon som ger henne ett mirakel då hon blickar till vad som förr om åren var en “sanning”.

Jag förblir varsamt mottaglig, i det närmaste sensuell, ända ut i fingerspetsarna: och sönderkyssta kranium vore tomma utan visionen om kärlek som är jungfrun av intighet och eld: allt detta är tomheten, allt detta är meningslösheten.



Valvet, som i sig själv håller en mening och en meningslöshet, förändras i sina former, i sina lås och i sin utstrålning och går oprovocerat under i ögonen jag aldrig mer möter i min spegel och det hörs när någon nöter trappstegen: jag tror bestämt att det är insektskroppen som då den når fram vässar sitt muterade insprutningsorgan, gör det giftigt grönt och varseblivande utsökt i sitt mördande och gör mig medvetande om att hon inte behövde din kärlek förutom då ingen kärlek fanns.

Med tiden blir naturligt nog viljan i att bli sig själv den enda viljan och däri ligger uppenbarelsen, i viljan som är vad man blir och som sedermera blir berättelsen som är baserad på en verklig händelse. (“Den eviga återkomsten är alltså ett svar på övergångens problem. Och i denna mening får den inte tolkas som återkomsten av något som är, som är “ett” eller “detsamma”. Vi missförstår uttrycket “evig återkomst” om vi förstår det som “återkomsten av detsamma”. Det är inte varat som återvänder, utan snarare själva återvändandet som konstituerar varat, i samma mån som det affirmeras om blivandet och om det som förflyter.”)(Gilles Deleuze).

Men alla de olika namn som nu färdas tillsammans med vägglössen ut genom min bonings springor är vare sig viktiga eller väsentliga för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att minnena kramar om än det ena, än det andra, allt sker om vartannat och ingenting av det som varit blir ägnad mer än en tanke, en tanke tillika känsla sörjd.

Det förgångnas speglar riktas mot isvaken och höjer sig ur samma vak likt ett periskop i en annan verklighet och det är emellanåt svårt att veta ifall man trampar igenom eller lyftes uppåt. Och jag tittar ut genom fönstret och ser hur kronorna ger vika. Det andra tillståndet uppenbarar sig, öppnas upp likt en handväska precis ovanför molntäcket: Då, när det ännu var i framtiden kunde vi fortfarande försvinna, bli till blinda följeslagare genom de numera rivna städerna; här återstår enbart de ruiner man kan sätta sig ner invid och vila ett slag. Vegetationen har växt sig starkare och naturen har återvänt, blivit till ett med denna dåtid.

Och som i ett trollslag hittade jag reva till dåtiden, reste bakåt för att se in i sprickorna som hade uppenbarat sig i glödlampans sken. En del kallade det för dårskap, andra visste att jag kunde återställa ordningen innan olyckan vara framme och utrotade mänskligheten.

Science fiction-skära drömmar med inslag av purpurskimrande, glödande morgnar gjorde så att livet kunde fortgå: men i slutändan fann jag sig raderad av de yttre influenserna. Ingen visste längre vem jag var eller hur jag hade tagit sig hit. Det förblev en gåta få kunde finna svaret på. Men hon dog inte, hon dog aldrig förutom i mina armar; olyckan inträffade aldrig och jag hittade aldrig hennes död i någon av sina otaliga rättsliga journaler som jag hade staplat upp på sitt skrivbord på det allmänna biblioteket (som ser likadant ut i framtiden som det gör nu).

Om jag inte hade fått mina drömmar borttagna, hade jag fortfarande kunnat drömma om att det här var baserat på verkliga händelser. I framtiden tar de bort minnen och drömmar med hjälp av manipulativa telepatiska mentala instrument. Men det förblir aldrig fullbordat, det finns vissa ingrepp som aldrig läks och det var därför jag kunde finna revorna som hade legat likt transcendentala hål i tillvaron under så pass lång tid även fast jag inte kom ihåg det namn som kanske skulle ha kunnat agera ledsagare i nedanstående berättelse. Men istället för att falla in i grubbel och gråt så bör man koncentrera sig på är att det svarta klotet uppenbarat sig och känslan av hur tårar staplas i mina ögonblick likt huvuden som kokats i en stor rostfläckad stålbalja infinner sig. Små souvenirer från främmande länder har slagit läger i mina brev, de kan liknas vid känslorna som har hyrt in sig på en livstid i en introvert existens byggd på integritet och förspikade dörrar (dvs. min ruttna skalle).


Jag får svårt för att andas och börjar överväga det snabba självmordet och ser inte alls fram emot att börja om igen utan vill istället se sig själv som det misslyckande jag är och jag ringer mig mitt i natten och vrålar “skär av mig min egen hals! skär av mig min egen hals så fort som det bara går! tänk inte på halsen, låt blodet blöda ut över magen! skär av mig min egen hals! skär av mig min egen hals!”.

I bakgrunden susar Ulla Billquists “än klingar min zigenarviolin”: hon brukade festa med min mormor då hon huserade i Stockholm och det är baserat på en verklig händelse.

Efter den här natten bestämmer jag mig för att bli ett med grenverket och de stora, inslagna Bosch-tavlorna i mitt brådstörta inre: “Jag gick upp till mitt rum, öppnade gardinerna mot en katastrofhimmel och sträckte ut mig på sängen. Jag förstod inte vad det tog åt mig. Det var svårt för mig att inte förstå på den tiden. Jag gjorde en ansträngning för att rycka upp mig. Den misslyckades. Naturligtvis. Mitt liv gled bort, men jag visste inte åt vilket håll. Jag lyckades trots allt slumra till, vilket inte är lätt när olyckan inte har bestämda gränser. Och i denna skymningsslummer njöt jag av att ha lyckats, när min son kom in utan att knacka.”.



Jag minns mitt namn! Men jag tänker inte uttala det (för vi är många i den här mannen…?). Jag kan inte tänka mig att namnet skulle ha någon som helst betydelse. Istället bör vi koncentrera oss på är det ihållande regnet som lämnar sina bombmattor utanför mitt fönster och att jag vanligtvis inte är här utan någon annanstans och då året går mot sitt slut börjar grottmålningarna att rinna likt mascaran i det prostituerade månbarnets midnattsansikte.

Först blev jag alltså panisk i min sängläggning om nätterna. Sedan öppnade jag ett fönster, kastade mig ut och insåg att jag efter halva fallsträckan hade börjat sväva: jag landar mjukt i snön som inte längre existerar.

Det gröna virvelvarvet av tallbarr, barken växer in i mina ögon och jag börjar skrika även fast ingen tycks höra henne då jag står här invid Nilens strandbanker och inte heller verkar någon reagera när jag flaxar med armarna i Mälaren eller bränns på bål i Ganges.

Det rycker och det sliter i kronorna; inte kan hon väl få ut något av det här förutom i den gren som på toppen har dött och dragit ihop sig, presenterar sig genom att vara grå, brun och orange: jag förstår dess förruttnelse, dess lidelse alltför väl: men hon är lugn, behöver inte dö i konstverket, kan lugnt komma tillbaka ut för att andas en stund eller två utan att någonting händer, utan att jag försvinner för gott och blir en sten för världen, ett ruttnande lik med ansiktet vänt neråt i dyngan, gyttjan och leran som omger mig när hon tappar fattningen i de samlade kontemplationernas saluhall (jag önskar att de kunde få fira julen i något som är förankrat i eller åtminstone baserat på en verklig händelse, som i Armentières): försäljarna skriker ut att fisken som fiskats under morgonen har rensats och numera är till salu, gatumusikanterna gastar (istället för att sjunga) om att de vill spela livets sång för en och tiggarna öppnar sina händer framför en tills de inser att man inte har någonting att ge dem förutom en bortvänd blick som försvinner i och med att mörkret inträder och tar över ens vingklippta visioner om evighetens brus där ens namn en gång ägde betydelse men som numera äger vare sig betoning eller utsträckning. Det spelar ingen roll, vi måste hålla oss till nedanstående berättelse och koncentrera oss koncentrera på är att det finns ett tillstånd då man inte vill inse, inte kan se, inte inte osv.: att se in, inte kan man väl se som så, att se in, detta befängda, det är befängt att detta som anses befängt skulle vara befängt, och jag ser! Inser!

Den larviga puppa klär sig sedan i gråmulen himmel, astrala fenomen dolda i larvigheter gör sig påminda, gråa, nikotingula och mulna till humöret som är en himmel tillika en puppa som öppnar sig, och hon föds! Ja, hon föds! Kläcks! Kläcks uti mig!?

När kläckningsprocessen blir för intensiv så har de en dagarnas skog de drar sig tillbaka till; det är skyfall i varanhonans huvud, men ett stilla sådant, ett stilla skyfall och inget avskräde som härjar förutom den lågavlönade poeten som drar i sig själv och skapar förvillelser man lätt ser igenom när man väl lärt sig handskas med de brinnande Eldarna.

Om kvällarna sjunger uråldersmodern för de små om sagor som är baserad på verkliga händelser, hon håller dem intill sina feta evighetsbröst, vyssjar dem till till sömns med hymner som skall påminna om “Byssan lull” men som inte gör det: “Abyss och mull, kommer försvinna ut till en svart ö, kommer dö i en blå pöl… Abyss och mull, kommer försvinna på en svart ö, kommer drunkna i en blå pöl… Abyss och mull, kommer gå runt i cirklar på en svart ö, kommer simma ner i en blå pöl och aldrig riktigt nå botten… Abyss och mull kommer aldrig spräcka ytan och Abyss och mull är en cirkel, en cirkel på den svarta ön och Abyss och mull är denna död i denna omkringliggande blåa pöl, pöl, död, ö, pöl, blöd, ö, dö.”.



Hon simmar runt i “jag vet inte vad” och tänker kanske lite på dig utan att egentligen mena någonting illa med det… för hon förknippar nog dig mest av allt med illa nuförtiden; det är sådant som får dig att bli lite nedslagen, att hon inte tror att du är den du alltid har varit och hennes namn är inte längre väsentligt och det är inte heller ditt, istället bör man rikta sina blickar mot att jag har druckit rätt mycket vin; blivit till en mytologisk häst som river de svarta murarna i mitt inre: om hon ändå hade fått se all den melankoli som jag har inom sig… eller det gjorde hon nog utan att jag förstod.

Det blir aldrig något klokt av honom och det vet jag: han går under.

Jag vet det, och hon älskar honom mer än hon någonsin har älskat någon annan människa eller djur. Det fanns med andra ord en tid då han hade kunnat städa “upp sig själv” för henne men det existerar inte längre, det vet både hon och han. Det enda som återstår är de här svarta fläckarna på tavlorna, det här som är hon, det här som är han, det här som aldrig kan tyglas.

Jag är emellanåt en slusk som går på sprit och poesi, vägrar göra något av sitt liv, blir till illaluktande saliv på sina egna händer, men jag vägrar tvätta mig, jag luktar avskyvärt och jag trivs bra med blodet som rinner från mina knutna nävar. Men nu drömmer jag igen, eller så fastnar jag emellanåt i en mardröm som blir till min egen verklighet.

Och om jag hade kunnat se in i vilddjurets ögon ikväll då hade det inte funnits någonting kvar av vårt tragiska förflutna som är baserat på verkliga händelser: allt hade varit såsom en Urmuziskt öppen rymd men hon har ingen talan och han har tystnat förutom när jag skriver, allrahelst då han skriver under berusning, det är då mängderna av emotioner och sinnesintryck gör sig påminda fast ändå inte… och ni tror att ni vet vem han är? Han kan vara Maldoror som sliter er mitt itu om det är så… och denna tystnad, denna vår tystnad, det är Cthulhus lag… vi kan inte svara, vi kan inte kontakta, vi kan inte veta men “de” vet ändå vad “de” måste veta om vår värld ty “de” är fullärda precis som fången i sin håla som vet att denna är dömd för någonting som varken äger ett ordentligt avslut: det enda som gäller är att finnas till, att ständigt finnas till för att slutligen låta evigheten ta över, lämna sitt mörker inom en likt en svart ros på en gravbädd. Det knackar på dörren in till laboratoriet. I natt kommer “de” ut ur de djupa, svarta skogarna som varit deras viloplats. Imorgon är det här någonting annat än vad det var igår.

Och deras ögon, de gnistrar, och mina ögon, de brinner när jag möter min mor i köket och hon vet att jag går under och inte längre existerar. Söker mig mot R’lyeh.

Mitt namn är numera Erich Zann och jag bor på Rue d’Auseil och de utslitna tänderna och den massakrerade tungan som ljuger hela tiden balanserar på gränsen till de förtvivlade palimpsesternas öde då jag står invid de stora svartbrinnande häxbålen som har förlänats denna hembygdsförening: jag kan inte bli skadad så länge templets nycklar ligger i sina fickor och så länge hennes munhåla enbart är varm runt mitt kön i den eroticistiska dagdrömmen och inte i verklighetens verkligheter. Den här labyrinten, vi kan kalla den Leviathans labyrint, är uppbyggd av elakartade sporer i min hjärna eller fluglarver som bygger inhemska civilisationer i mitt, om gryningen, förruttnade, brinnande kött.

Ridån hissas upp och balettdansöserna stjälpas ut på scenen likt potatisskalen ur en hink: deras symboliska, hårt tuktade, späda överkorppar blir till ett brinnande inferno i drömmen och gårdagens grus blir till dagens sumpmark då jag planlöst färdas längs med vägarna där inga lik blir avstjälpta i dikena förutom de som jag har vilande i mitt bakhuvud eller i mardrömmen. Det monstruösas gap spärras ut med tänger av stål, surrealistmunnen är rödsvart även då det inte äger några färger eller är en mun; jag vilar på torkade akantusblad och blir till en minimalismens främsta organism. Kanske kommer aldrig verkligheten närmare än så här.

Mitt ansikte blev med tiden blekt intill oigenkännlighet och det här kan definitivt inte vara baserat på verkliga händelser och sedan ryckte jag upp mig ur min slummer och blev grön och bosatte mig istället i en svårtillgänglig träskmark: de som ville hitta mig brukade alltid göra det och de andra stannade kvar i sitt kvava samhälle med dess stinkande visdomar väl inslagna tillsammans med de benrester som nu fanns kvar av mitt liv såsom “människa” i en döende civilisations lindor… och jag äger inte längre ett namn, kanske har jag aldrig gjort det…? Enligt studiet av den förryckta historiken så sliter sig nämligen orden “fria” och blir till egna varelser sedermera vålnader som tar våldet i sina egna händer och slutligen blir till fristående element och faktorer i de berörda syrsornas svarta minnen likaså sinnen. Hur kan man då “ge” eller “förläna” någonting som ständigt förgås i eld och uppstår som en annan ur samma eld ett namn? Och under de kommande nätterna rullade jag in mig i flagorna av gråsuggor och kackerlackors restprodukter: med tiden såg jag annorlunda. Mina ögon blev inte vad de varit och mitt namn var inte längre ett namn.

I min katatoniska vaka vaknar jag upp till en onsdag utan att kunna fokusera blicken, tror att det är ännu en trasig dag där välpolerade stålhammare slår sönder vartenda ben i kroppen och gör mig till en lealös klump som krälar genom avloppen istället för att leva på de fellinska livets landsvägar. Och du måste tillåta honom att dö för sig själv, i stillhet, utan något som pockar på; min egen främlings dunkla ögon är jag och du och hon och han och vi och dem: att bli räddad från sitt mörker, sin egen vandrares skugga, det tror numera ingen på. Istället får man lämna allt till leendet och den förestående grottexpedition man förmodligen aldrig återvänder “hem” ifrån. Där nere i mörkret lever de tidlösa rovdjur som skyr ljuset.

I hemlighet odlas dessa rovdjur upp. De är våra bästa vänner här på anstalten; de lever på land i underjorden och under dess bäcksvarta vattendrag, i dessa djupa, aldrig sinande vattendrag, dessa oändliga, evigt utmynnande floder som hela tiden stiger runtomkring oss i vår aquatiska värld, vår världsbild, vi kan inte andas som ni andra, kan inte andas som ni andas, vi är de andra. Och dessa rovdjur erhöll aldrig en titel eller ett namn eftersom det inte hör ihop med nedanstående berättelse. Istället bör man koncentrera sig på att de olika sidorna som existerar inombords har skilts åt, ingenting är numera kopplat till någonting annat; endast delar som ligger utspridda, fulländade i sin avskildhet från varandra, existerar; inget av det som ägs kan gå hand i hand med vartannat och det är bäst som så och ifall inte ett enda ljud lösgör sig från den samlade kroppen, om den håller inne precis vartenda fragment av det som är så upplevs ingenting förutom så som det objektivt sett är; blir till ett monument bland monumenten, en monolit bland monoliterna och slutligen en verklig händelse baserad på andra verkliga händelser in absurdum.

Men låt inte någon tysta någon annan enbart på grund av att någon egentligen har tystnat i sig själv och låst in sig i sitt väsen-för-sig-själv: någon är som havet, som vinden, som stenarna. Någon upplevs såsom lyssnande och ödmjuk för den som ger sig det värdet, men i själva verket är någon enbart ett med tillvaron, någon är Intet: det som existerar utan att existera förrän det vidrörs och sätts i rörelse. Och sedan Ingenting förutom återigen en erinran om ett annat namn som inte är mitt och som vare sig viktigt eller väsentligt för nedanstående berättelse. Vad man bör koncentrera sig på är att kroppen skärs upp för att sedan trasas sönder: jag spår att det finns spår att hitta i resterna av kroppens innanmäte, i hjärtats vindlande gångar som en gång ägde färger och som stiger med tidvattnet. Jag har svårt för att se någonting utom det osynliga som dras upp likt purpurfärgade överkast mot trädtopparna precis innan solnedgångarna äger rum i rummet som är hennes, hon som verkar befinna sig utanför rummet som är alla andras att befinna och finna sig i.

Du öppnas, har blivit en svart trasa, du doftar av eter och vilar på blankpolerade bäddar av stål: du flyttar dig från natt till natt; min skalpell är så förbannat vass att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Det går helt enkelt inte att slipa ner sig själv till obetydlighet: hon vill somna in med min kropp i hennes. Jag vill äta det döda köttet och leka med vansinnesmotivet i de gråa, sargade ögonen som inte förmår se gryningsljuset. Jag har numera öppnat ytterligare en större dörr som leder till döden och det här är jag men det här är inte jag, som sagt, det här är hon och hon behöver inte veta mycket mer än så för att förstå vad som är baserat på verkligheten och om jag hade ett ord som skulle uttrycka det som hon specifikt eftersöker skulle jag ge bort det till någon som vill mig väl och som kan dela mina bördor likt jag delar det skämda köttstycket, det torra, mögliga brödet och mitt dåliga dricksvatten till mina närmaste vänner. Allt jag begär i återgäld är mitt namn, mitt attribut skall förlänas mig innan jag lämnar min håla. Men jag vet att det är oväsentligt för nedanstående berättelse. Vad jag bör koncentrera mig på är att stenväggarna är fuktiga då de vidrörs. Det här är ett akvarium tillika en behållare tillika ett fartyg för pilgrimer blir jag informerade om då jag registrerar den data jag har kommit över under mina resor till “den andra sidan” på den stora maskinen vi har fått till vårt förfogande. Vår slutdestination existerar utanför vårt universum. Kaptenen fyller i efterhand i alla de nödvändiga handlingarna som krävs. Vi väntar under tystnad på att vår försändelse om förlösning skall skickas över till oss men det blir aldrig av och vi i besättningen märker hur lastutrymmet fylls med svart misär, tjära, sarkofager av tidigare besättningsmän och askan av vårt ursprung. Nyår hälsar oss välkomna till de yttre regionerna som håller till i de döda, verklighetbaserade vinklarna. Vi ligger, då paradigmskiftet uppstår, mycket stilla i våra kapslar och leker avlidna ännu en dag. Någonting har tagit sig ombord. Det som rör sig ombord agerar utan vår påverkan och vi försöker gå in i naturligheten, rör inte en endaste fena förutom då vi rumsterar i de stora tomma rummen om nätterna då vi tror att ingen varken ser eller hör. Men det är alltid någon eller någonting som ser och hör precis vad vi gör. Vi har hittat spår som tyder på att det existerar ett namn på denna berättelse. Jag koncentrerar mig på att få fram det här “namnet” efter att jag vaknat upp ur min kryogeniska sömn. Jag sätter mig invid ett av de stora panoramafönster som finns här ombord och jag märker att det har strukits blod längs med fönsterkarmarna. Jag erinrar mig om att djuret och rymdvarelsen har blivit till ett med människan, vi har blivit till ett gränsöverskridande fenomen som inte kan hålla till i civilisationen, i vildmarken eller i rymden; det kan inte existera, det kan inte få finnas till, det kan få allt och lite till och även få finnas till. Jag känner hur ett drag inom mig uppträder, en vindils lugna kraft besitter mig under alla mina vakna timmar. Inom mig har det öppnats ett fönster. Det är därifrån hybriden har klättrat in, den utan namn. Den vrålar ut i intigheten, som dessvärre är belägen i min verklighet. Hybriden uppfattas som konstig här. Varelsen är för stor för det här: det gör ont i varelsen när det är så här: det gör ont i varelsen vart den än är, vad den än är, vad är det här? Hybriden säger sig längta till våren och det offer som måste skördas, offret som finns fångat på de fotografier varelsen förvarar i en skokartong i en av farkostens sju enorma lufttrummor och jag, innan jag blev en varelse, kan ha varit mitt eget offer eftersom jag går mig själv på nerverna då rymdfebern tar över mig och när världsrymdens stora svarta mörker stillsamt glider förbi mig där utanför och jag känner mig sjösjuk av mig själv eller nej det gör jag inte och jag har inte ens några nerver och jag har låtit någon annan skriva mitt namn i mina händer så att jag skall kunna komma ihåg vem jag föddes till att vara och mina nerver är sedan länge försvunna och jag har aldrig varit till havs eftersom det inte finns några jordiska hav i rymden så jag vet inte hur det känns att vara sjösjuk förutom rymdsjösjuk så det måste jag också stryka bort ur texten, men jag låter det för tillfället stå kvar, jag orkar inte bry mig eftersom det är meningslöst och ingen skall varken förringa eller upphöja intet för det är ändå precis som det är, vare sig man vill det eller inte och ett meningslöst minne framträder, klär av sig naket, precis som alla andra minnen och det gör sig påmint och jag grinar illa, eller nej det gör jag inte, eftersom jag har blivit så fruktansvärt likgiltig, men vi kan anta att någon annan än jag skulle ha grinat illa och låter det därmed stå kvar som det är och det var ju alltså som så att ett meningslöst minne uppenbarade sig och det är precis som alla andra minnen och det gör sig påmint och jag grinar illa eftersom jag just nu idag insåg att jag inte kommer kunna starta vare sig en ny myrkoloni eller en biodling denna sommar eftersom jag har allt för lite tid kvar (alltid), jag kommer förmodligen inte ens att överleva natten och jag börjar återigen om mitt försvarstal, gör om, jag gör fel, klangfärgen är med andra ord inte vad jag föreställde mig och istället uppträdde detta mörker framför mig eftersom jag går runt med en påse över huvudet och ja, där har vi kanske svaret: jag möter världen med en påse över huvudet eller varför inte en japansk kartong och jag vill bli en kartongmänniska och kvinnorna som rör vid mig liknar påfåglar och jag blir så trött och enerverad och jag har aldrig utgett mig för att vara en hane inom den arten eftersom jag är mer för att mäta skallar på döda människor och därefter börja älska dem då mätinstrumenten har gjort sitt och jag arbetar mig långsamt och metodiskt upp mot extasen genom att dricka ett glas, sedan ett till och så vidare och den som har levt med mig vet vad jag menar och det är med andra ord ett slags patologiskt lugn som vilar över mina febriga fantasier ikväll, här där jag klottrar ner mina fåfänga tankemässiga förklaringar om hur djup existensens upplösning egentligen är och jag kikar i uppjagat förakt ut genom alla farkostens fönster som aldrig riktigt fanns på riktigt (tror jag?) på det sätt som de borde och jag tycker mig kunna skymta ett ljussken som från en människa som håller i en dubbelsvansad komet där ute och jag reglar mitt sinne ordentligt, mycket ordentligt och tittar inte ut igen, det är bättre som det är nu eftersom det finns det lugn och ro här där jag är även fast det inte gör det och man vet att man inte vet och att veta är som att inte veta och det är inte fegt eller för den delen djärvt eller modigt, det är bara som så att “ingenting är mer verkligt än ingenting” och en doft lösgör sig, det kan vara mänsklig avföring eller så kan det härstamma från en djupare känsla, om det nu existerar någon sådan eller nej, jag rättar mig, det är ingen doft, det är ingenting förutom ingenting som är baserat på en verklig händelse som är baserat på ingenting… det är nog som så att jag helt enkelt låter min vittring spela spel med mitt sjuka, upphettade inre och för att närmare förklara mig så måste jag påpeka att det var längesedan jag kände vittring, numera finns det inget här förutom en fuktiga handflata mot min panna då jag vilar för mig själv i min rymdkapsel och fantiserar om att jag skriver dikter i stora högar med skit. Men den här rymden finns inte. Den här människan existerar inte. Endast varelsen, hybriden finns kvar. Det är jag numera övertygad om. Men även varelsen, hybriden är ett offer. Alla är vi offer, hur vi än vrider och vänder på steken och i alla de “verkligheter” vi har lyckats skapa kommer endast alltid en insikt att kvarstå: att vi är offer. Och när våren kommer skall sarkofagerna skickas ut genom farkostens missilluckor och en ny stjärnhimmel kommer således skapas: ett oändligt korståg bestående av offren i sina praktfulla likkistor. Stravinskij ekar ut över världsrymden när vi beger oss ut på vår jungfruresa, vår pilgrimsfärd, vårt allt, vårt ingenting. Och barnen, de som föddes efter katastrofen skall stå på sin hemplanet, vilken den nu än må vara och de skall peka upp mot stjärnhimlen, de skall treva efter sin moders hand och fråga “mor, vilka stjärnkonstellationer är det där?” och modern skall svara “det där är ALLTET, det där är INTET, det där är VARAT och det där är TIDEN” och barnen skall nicka i bejakelse, instämmande och inte förstå ett enda dugg. Skeppet jag färdas i heter “VANSINNE” och mitt namn är “ZARATHUSTRA” och jag reser mig nu upp för att strax sätta mig ner igen, på ett eller annat sätt, men aldrig på samma plats. Det är inte som så det fungerar.

Och jag har återigen lyckats med konststycket att ljuga för min omgivning… jag har inga visioner av den arten och mitt namn, ja, mitt namn är inte vad jag har angivit. De tanke- tillika känslokedjorna som lösgör sig i mitt inre vill inte ta slut även om det vore “bra” ifall de tog slut och avslutades med en stilren vision av hur det hela skulle kunna ha avslutats och samtidigt expanderats, rentav utvecklats i en utopisk men på samma sätt dystopisk riktning med klara paradoxala inslag. Men det är ingenting av detta som existerar, jag har ingen klar vision och det enda som existerar för mig är att jag går upp varje dag (nåja) och att mitt namn, som jag inte riktigt vet eller kanske inte vill veta eller kanske inte minns eller kanske inte vill minnas varken äger betydelse eller inflytande över nedanstående berättelse. Vad man istället bör lägga märke till och fokusera på är att den gyllene tumregeln som var och en bekvämt kan ägna sig åt, luta sig tillbaka mot och “ha som sin egen” i alla sorters väder alltså har gått förlorad och det pilträd som tidigare utgjorde en slags ekvator för mitt leverne har numera upphört att ryta då jag tror att det borde ryta, istället har jag blivit allt större i anden och sliter mina motståndare i stycken då jag försöker vara ödmjuk. Men det är en kamp. Jag kan inte se det på något annat sätt än som så. Det här är ett krig där både vinnarna och förlorarna slutar i graven.

Kroppen förblir upplöst även då jag är vackrare än på länge till mitt yttre. Kanske är det bristen på ljusa känslor som gör att jag upplever hur det känslomässiga mörkret byggs upp inom mig. Kanske händer inte något av det här. Men jag är en definitiv människa. Här existerar inget kanske, enbart ett måste. Jag vaknar upp i diket. Det här sker varenda natt, varenda dag. Det finns ingen återvändo även då jag inte funderar på att vända mig om.


Under dagens ljusa timmar har jag för vana att vandra genom skog och mark, det är i alla fall vad jag inbillar mig. Under just denna dag så upptäckte jag hur det i klasar uppe i träden hängde masker. Jag tror att det var både kabukimasker och masker som bars i det antika Grekland då komiska och tragiska skådespel sattes upp. Det här tog jag till mig, men jag kunde inte sätta fingret på hur det egentligen kunde ställas i samband med mig. Det här kunde jag inte tala med någon om. Det var inte direkt som så att det fanns någon i min närhet jag kunde anförtro detta åt. Inte fullt ut. En del fenomen kan man inte klä i ord. Man kan inte heller få de att uppstå i en dialog. De är helt enkelt kommunikationslösa till sin existens.

Under kvällen sitter jag mest i ett rum och stirrar. Vålnaden har tömt mig på min glöd. Den uppträder i ögonvrån men talar inte till mig. Betraktar mig i all stillhet tills jag vänder blicken mot den och verkligen ägnar den min uppmärksamhet. Då försvinner den.

Det existerade en gång i tiden en idé som föregick allt det här men jag minns den inte särskilt väl. Den har blivit till ett med mitt väsen. Du kan kalla det här för magiskt tänkande om du vill men då skulle du ha fel och jag skulle inte bry mig. För mig finns det inga rimliga epitet på vad som nu pågår och sker runtomkring mig. Det är som det är. Ingenting äger varken orsak eller verkan men en del vill få mig att tro att det är så. Åt dem skrattar jag gott. Vaknar upp invid ett häststall med mitt armbandsur sönderslaget som av en utomstående, okänd kraft. All denna destruktion. Det är ju egentligen bara lögner.

Jag har alltså definierat tystnaden utan att egentligen försöka, jag kan ju numera inte tala förutom i tungor. Det är emellanåt obehagligt men det går att leva med. Ett litet problem är att mina tungor är så skarpa och raka att de slår hål på den tilltalade och lämnar dem stumma eller intensiva med ett brandtal i beredskap. Men det kostar på att vara ödmjuk. Det gör det sannerligen. Jag vill inte ta död på konversationen men kan heller inte lämna mig själv i sticket, det jag säger har alltså ett värde. Låt sedan resten gå, låt allt skit rinna under broarna. Det har det gjort hittills och kan göra i många år till. Ursäkta min långsynthet och vilja till försoning och förlåtelse.

Det här är alltså ett i högsta grad levande problem som nu förs fram ur mörkret, ut ur skuggorna. Tillåt mig inte att glida iväg igen, jag kan inte hantera den sorgen förutom när jag är vansinnig, berusad eller betraktar stjärnorna. Konstigt det där egentligen. Jag tror det kan ha att göra med att känslan av att inte äga någon känsla även då man känner sig högst känslig, in i sin benmärg känslig. Och benmärgen? Den vill man tömma på vätskor, dricka av den tills den inte längre existerar.

Återigen minns jag samtal och barndomsminnen. De är så många. Allt kommer så konstant, det blir så fruktansvärt intensivt. Jag vet emellanåt inte vart jag skall ta vägen. Spegelsalen på ett tivoli, ett bad i en småländsk sjö, den första kyssen och så vidare. Nu börjar jag bli äldre, har snart levt längre än de som en gång formade min uppväxt. Men det här är inte slutet. Snart är jag odödlig. Det finns ingen som kan göra någonting åt det.

Jag stiger upp i gryningen i mina gemensamma plågor som jag delar med mig själv: beger mig till vattendraget för att slå hål på det frusna vattnet som jag sedan samlar i gamla kastruller som klingar och som klangar då man slår dem mot varandra. Vägen tillbaka in i huset är inte speciellt mödosam, men det är onekligen kallt om mina fötter då jag mjukt låter dem sjunka ner i det vita snötäcket. Jag värmer kastrullerna på spisplattorna som snart inte fungerar längre. Det är ett fridfullt arbete men jag står inte ut. Jag vet med mig själv att ingenting av det här är baserat på verkliga händelser.




Prosa av W.F. Maun (17/7 2021) VIP
Läst 41 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-11-22 13:38



Bookmark and Share


  honsomleversomskugga VIP
Är det en bok du skriver på?
intressant fiction.
2022-11-28
  > Nästa text
< Föregående

W.F. Maun (17/7 2021)
W.F. Maun (17/7 2021) VIP