Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
2017


DET SVARTA BREVET (till Juanita många nätter senare)

Juanita,

Jag sänder dig svarta brev
Från en kust utan hav
Och från ett hav utan kust

Och likt strutsen stoppar sitt huvud i sanden
lägger jag mitt i en korg av vide
om våren; ett krossat, svartslaget huvud,
av röta färgat.

med breda penslar målade de upp
ett scenario, skräcken om våren, skräck
hela året och ju mer man gav
desto mer togs från en
tills man ingenting hade kvar
förutom avsky och fruktan.

de nyrakade minnena vaknar till liv
om att det bästa ändå vore
att det blev som det var
och att det inte vart som det vore;

friheten som i en liten karamellask,

rubinröda pastiller som smakade hallon.

*

att läsa av sin omgivning
och att försöka driva in det mjuka
i det hårda, det är som att beundra
stäppernas gudar då de klär av sig
om morgonen och passerar
närmaste busstation till fots,
redo att aldrig stiga av.

känslan av frihet då kläderna
rullas av en då man betraktar dikesrenen
är svår att beskriva även om resan
mot morgondagen kan liknas vid drontens
hejdundrande framfart mot en säker död.

"Och vad du än gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva"

då lögnen blir till verklighet
brinner drömmen tillsammans
med sanningen inne, korthuset (eller ett liv)
som nu är borta med vinden

tindrande ögon, lockar som stryks bort
från pannan, hyssja, somna om, god natt,
det här är inte en ond dröm, det är verkligheten

dörrarna på glänt, ekot i trapphuset,
små steg som leder till andra dörrar
och aldrig mer (aldrig mer),
ekot av ingenstans leder vägen

härinne sätter stålet sig,
precis som där ute, det är ryktet
som går på stan, "kungen är död"
och järnridån reser sig,
går aldrig mer ner

och vattnet fylls av bly, sprider
sitt gift, tar kål på allt liv
och du, lilla du, somna om,
somna bara om, sov lite till

och lögnerna hade spridit sig
och blivit till mörk materia i pojken
och dagarna hade förökat sig
och blivit till ett med bitterheten
men barnet kände till ett knep
som en vuxen hade lärt honom,
man skulle "stirra in i deras gula ögon
utan att blinka en enda gång"

för att få tiden att gå tog barnet på sig
sin vargkostym, begav sig ut i ensamheten
för att begå bus med berått mod
och slutligen så kom han då till det land
där ingenting förutom de vilda rådde
och han kröntes till konung över det vilda

ensamheten tärde dock på barnet, han kände
hur han hade mist sitt hem och sin kärlek
och även om alla problem som uppstod
mirakulöst löstes ville han inte alltid vara vild

och genom springorna i verkligheten
tog han sig tillbaka till människornas värld
där han mottogs av varm kvällsmat
och förståelse, dräkten la han vid sidan
av sängen, uppfylld av trygghet och hopp
och kunde nu i stillhet somna om

*

musslan lever ett stillsamt liv
tillsammans med andra musslor
på havets botten, musslan
är ett blötdjur som ägnar sig åt
filtrering, endast ett fåtal
musslor innehåller pärlor, de flesta
musslor blir helt enkelt äldre med ett
alltmer hårdnande inre skal utan att
för den skull innehålla något av "värde",
musslan har emellertid små öppningar
varmed den emellanåt kan sträcka ut
en fot och förflytta sig längs med havsbotten,
på denna fot kan det även finnas byssus,
ett slags fästlinor vilket gör att de kan
haka sig vid det eller de föremål de behagar,
vissa arter har även en egenskap som gör
att de kan pressa ut vattnet som uppstår
inne i skalet vilket gör att de, med hjälp
av reaktionskraft, kan förflytta sig
mycket snabbt, detta är dock inte
att rekommendera (obs personlig åsikt)
dess känselorgan sitter främst vid munnen
och vid musselkanten i form av utskott
som kan liknas vid tentakler, kanske är
det därför vissa musslor föredrar oralsex
(kan innehålla sakfel)
Jag föreslår att vi tar dessa utsökta ritningar
och placerar dem invid den benhög som numera
utgör graven för den här, av fiender, fördömda
landsortshålan... se vad de har gjort, de har förstört
allt vi har byggt upp under århundraden, grisar!

*

stämningen vart uppsluppen, ingen hade
undkommit infanterielden, "- jävla svin, komma här
och tror sig vara herre på täppan!", en ung soldat,
knappast mer än ett barn, låg på marken
och jämrade sig, hundarna hade redan börjat äta
på honom men ingen ville undvara en kula
för det flinande aset, istället hade det uppstått
en, i det närmaste drömlik tavla för deras inre,
om hur hans kranium skulle se ut då det
vart renslickat av allehanda djur och kryp,
och ja, vi vet, verkligheten är grym.

Arbetet, det stora Arbetet med återuppbyggnad
av detta skövlande hade redan börjat tagit form,
skvadron på skvadron delade upp arbetet
sinsemellan, några bar tegel, några bar virke,
några ägnade sig åt att med små medel
försöka sammanfoga det material som hade
givits dem. Men de visste allihop att det
ännu fanns mycket kvar som behövdes
flyttas bort så en skvadron ägnade sig åt
att samla ihop stupade fiender medan
en annan anlade stora eldar samtidigt
som en tredje grävde gravar. Det fanns
alltid något att göra som förde handlingen
vidare. Och vid sidan av byn, invid en å,
stod en skvadron med bakbundna fiender
på knä framför sig, stämningen var hätsk,
jag kunde inte riktigt urskilja vad de skrek
men en efter en sparkades överlevarna ner i ån.
Resultatet var alltid detsamma. Död.
Regn börjar stillsamt störta ned mot marken likt tistlar ur intet som förbehåller sig rätten att i skuggan av gryningen regna ner mot marken likt tistlar som slår ut i ögonen i det en gång kristallklara skenet.

*

Jag hör hur de egna stegen alltmer avlägsnar sig ur atmosfären. tramp, tramp. Det av ödet påpassade inflytandet hos de astrala kropparna låter sina reflexiva rörelser darra i mitt inre. Saktmodigt sjunker jag ner i sidokulissen då barnkörens ljusa röster sömngångaraktigt börjar regna ner mot marken vilket i sin tur gör att blommor slår ut precis som tistlarna gjorde förut och jag vägleds numera av ett blint orakel döpt till REDNÖSÅG.

Sakta försvinner fjärran värld utan spegelbild och slutna vägar uppbyggda av blinda orakel tystnar alltmer då öronen trillar av på samma sätt som atmosfären förfaller när gryningen inträder precis invid uppvaknandet och det egna träskoslamret dryftar om att stegen saktmodigt har sjunkit i hastighet, ljudet har avklingat, klingats av, blivit till barfotasteg mot skymningslandskapets blåa grästuvor där sömniga skogar drar öronen åt sig även om de är tappade bortom uppvaknandet och en röst mullrar, precis som vilken annan röst som helst, "gå sönder, gå sönder, invid vattendraget Prajâpati".

Barnen fortsätter leka med de ljudlösa orden i lekrummet. Det är ännu en morgon vid branten. Klockan stannar med sitt huvud sneglande uppåt mot den nedåtgående solen vars gryende sken överlämnar oss till den bräckliga verkligheten där avtagande steg runt middagstid välver skogar som faller ihop på sin plats för att splittras och pusslas ihop igen vid den stora tystnadens lund. De tysta orden lämnar golvet och kryper in i barnens näsa. På sätt och vis kan man säga att de snyter ur sig sanningen.

På andra sidan vägen slår någon en boll mot ett mål. Konsekvensen blir intet. ljudet av bollspel avtar i skymningen. "Jag sitter och lyssnar i mörkret och har varken mod att hoppas eller bli förtvivlad". Någonstans tänds en grill, på en plats kokas det korv och ytterligare någonstans så serveras det nybakta bullar. Helgen spänns likt en stor båge som sedan spricker. En skorrande ton hörs. Det är ännu en morgon vid branten. "Jag talar sanning och sanningen är vit och det finns ingen lögn".

Bybornas inställning gentemot den stigande solen hade på senare dagar blivit förhållandevis positiv. Eller det var åtminstone som så en del såg på det hela. Tidigare hade de som log då de såg solen slagits ihjäl på öppen gata, därefter hade deras inälvor tagits ut och stadstorget hade därefter dekorerats med smilfinkarnas innanmäte. Man tog så att säga "vara" på sin egna.

Kanske hade denna plötsliga förändring att göra med att det nu var skördetider. Skördetid var något som inträffade relativt sällan i dessa trakter, kanske en gång per generation. Byborna brukade vid den här tiden bli aningen mer stilla och försiktigt optimistiska i sinnet. Och detta var ju enligt delar av omvärlden positivt.

Men att de fortfarande gav sig på husdjur och dylikt som tycktes lapa i sig solen, ja, det var sedan länge kutym och det existerade därmed inga undantag. Kattsvanssoppa och hundnospaj, det var något som serverades var och varannan dag. Gärna med ett stärkande glas av deras inhemska smoothie gjord på en mix av hamsterblod och hjärnsubstans från en dum gås med ett stänk av citrusfrukt, ibland citron och emellanåt grapefrukt, detta med en nypa eller två av grovt skuren bladpersilja var något av en specialitet här i krokarna. Och de som fick en smoothie i sin hand till exempelvis soppan, pajen eller någon av de beryktade pastejerna lät sig alltid väl smaka.

*

En upprymd stämning var vad vi fick uppleva den där gången i mars. Det var en herrans massa år sedan nu men ibland är det ju som att tiden, på gott och på ont, står stilla. Kanske hade Eva-Lenas särade ben något med saken att göra eller själva det faktum att hon tillhandahöll en hel del brännvin hemma hos sitt. Hon hade ju visserligen småttingar men de var ju så små så att de snart kunde börja röka cigarett på egen hand. Vi äldre ägnade oss mer åt piptobak och att halsa t-sprit. Som sagt, en upprymd stämning var vad som väntade oss nu i slutet av mars. Allt gick vår väg och ingenting kunde gå fel.

Sur-Handsken var egentligen den första av oss som bestämde sig för att släppa sargen. Vi sörjde honom i en och en halv timme innan det var dags för påfyllning. Lill-Ballen var andra man på tur, han fick stillestånd då Eva-Lena klämde åt och det var som det var med den saken. När det väl blev min tur ja, då daskade jag till henne med min surstrumpa med kötthalt 100 procent så att hon knappt kunde stå på bena efteråt. Skita kunde hon inte på flera veckor. Vi skrattade båda två och visste att det tamefan visst var en uppsluppen stämning hos oss såhär i slutet på mars. En av småttingar sänkte en tub med klister. Han fick de dråsa iväg med till akuten. Ja, visst fan hade vi kul. Ja, det är jävlar i min blindtarm vad kul vi hade i slutet av mars 2017.

*

Det som de förlorade vid fronten den där dagen var ingenting mer än ännu en liten förlust i ett större spann fyllt av liknande förluster. Eller förlust och förlust, egentligen var det inte en förlust, snarare en vinst i form av försoning och frihet, åtminstone för de som överlevde den här typen av nederlag. Han tänkte på de andra som låg i skyttegravarna, impotenta och med skallarna spräckta av fiendernas leriga kängor.

Han fick frågor angående huruvida han ville återvända ut i fält på den fronten, han svarade blankt nej för han visste att på den fronten existerade endast lidande, lögner och giftgas som förvrängde och slutligen tog kål på varenda stackare som valde att kravla omkring där ute, år ut och år in. Hellre blev han arkebuserade av sina egna än att han återvände dit ut. Giftet, det var det som han mest vettskrämd för, giftet som sipprade in i honom och gjorde honom till levande död tills innanmätet slutligen vändes ut och in, ögon som sprängdes i sin hålor, tungor som rullade ihop sig och blev gröna och allt blod, blodet som spyddes upp och dränkte återstoden av den lilla gnutta liv som fanns kvar.

Nej, det bästa vore att ladda upp supplementen med torkat kött, tobak, sprit och ammunition. Det var så man överlevde. Det var ingen som skulle tända några eldar åt en då man dog så det var lika så gott att bege sig mot de andra slagfälten där man åtminstone visste att man stred för den rätta sidan. Om man skulle dö i strid så borde det ju vara för något man trodde på. Det var åtminstone som så han resonerade.

Han minns ännu de slaktade barnen som låg spridda längs med landsvägarna. Den fruktansvärda synen av ruttnande småbarn skulle stanna med honom för resten av hans liv. Och allt för att någon eller några ville bevisa en poäng i ett meningslöst krig.

Vi andra? Vi var bara kanonmat. De andra, det var de som drog i trådarna och orsakade allt lidande. Men i och med den här förflyttningen hoppades han åtminstone på att få överleva lite längre än vad de hade räknat med.

*

jag hade länge lagt märke till
bristningarna i vasen, jag hade
möjligtvis hela tiden trott
att det skulle hjälpa med ett rejält lim.

när den gick sönder kände jag
en obotlig sorg inom mig, det var
svårt att känna igen mig, för tillsammans
med sorgen upptäckte jag en ny
betydligt hårdare sida av mig själv.

jag stampade på den splittrade vasen
och skar upp mina fötter, halkade
runt i mitt eget blod och slog på
den splittrade vasen och skar upp
mina nävar och stångade mitt huvud
blodigt mot det splitter som återstod
av vasen, blod överallt och fortfarande
alla dessa spillror som omgav mig
och så tystnaden som en ihålig sköld.

jag skrapade ihop vad som fanns kvar
och la in det i garderoben, det fick plats
jämte de perfekt vikta barnkläderna.

innan läggdags viskade vasen till mig
från garderoben "allt är lögner,
lögner och svek och en del är värre än andra".
och jag visste det, jag visste det mycket väl
för vasen skulle aldrig ljuga för mig
för den visste vem jag var och är.

*

en gång, då jag var mycket ung,
hade jag en papegoja som husdjur,
denna papegoja var mycket sällsam
men kanske inte alltid till dess fördel
men nog om det, alla har vi ju våra för-
och nackdelar här i livet.

i alla fall, om jag försökte lära papegojan
att säga något, exempelvis "jag går in"
så svarade den "jag går ut" och om någon
som jag kände var hemma hos mitt,
exempelvis en flickvän eller en kompis
så kunde de säga "jag går in" och papegojan
kuttrade då "jag går in" och jag hade
stort tålamod med min papegoja, tro mig,
jag försökte verkligen, men så fort jag ville
att den skulle säga något så sa den antingen
dess motsats eller flaxade runt som en tok
i mitt föräldrahem, rev mig, bet mig och så
och ja, en gång fick vi till och med
fånga papegojan med en håv.

och så kom då den dag då jag tappade mitt
tålamod, jag menar, jag var ju enbart en ung gosse
så jag skrek allt vad jag orkade och sa allt
dåligt jag kunde komma på om papegojor
och allehanda fjäderfän och vad tror ni hände?

ja, papegojan härmade mig för första
och sista gången i sitt liv
och den gjorde det om och om igen
och flög runt i hela kvarteret
och härmade mig, om och om igen
samtidigt som den under tiden
lärde sig nya, helt egna fraser
som enbart spädde på vad jag
ursprungligen hade sagt
och slutligen så flög den självklart sin väg,
det var som att den slutligen hade insett
att den var en papegoja och inget mer

jag tror den flög till den heliga papegojaön
och där sitter den väl och maler än
tillsammans med alla de andra papegojorna,
ett evigt härmande av floskler
som slutligen bildar ett fruktansvärt eko
som blir till ett med oändligheten
och världens undergång

dagen efter byggde jag en bur
som jag gömde under sängen,
man får inte vara dum, inte ens
då man är en ung gosse.

*

Vi laddar om och förbereder oss för ännu en dag. Alla dessa vackra dagar som vi har förspillt utan att ens veta vad det är vi tillhör. En bit längre bort ligger en kille i tonåren och ruttnar bort. Snart växer det blommor från hans av gevärseld urblåsta bröstkorg. Ingen av oss andra minns honom. Han kom hit innan oss. Några säger att han hette Marqo och andra påstår att han hette Vlad. Det är inte ens någon som vet vart han kommer ifrån eftersom ingen är såpass insatt i vilka som har varit här och är här nu.

Det är vår. Det betyder att det finns fler ljusa timmar att skjuta, hugga, spränga och slå ihjäl varandra på. Det är inte direkt positivt för min del men samtidigt så håller det kylan borta längre eftersom det inte direkt är att rekommendera att göra upp eldar under nätterna. Det blir lätt som så att det är någon som inte bör se en som faktiskt upptäcker en då.

Anledningen till att jag började föra dagbok var egentligen mest för mina efterlevandes skull. Ifall något skulle hända mig. Och så var det självklart för att jag skulle kunna visa upp det för mina barn ifall jag skulle få några. Det finns ju en speciell tjej men hon är långt borta, hon blev stationerad någon annanstans. Hon har alltid varit en fena både på att bygga och på att desarmera bomber så hennes kunskaper behövs i det stora kriget. Kanske kommer någon efter min död att minnas vem jag var innan allt det här och skicka den till min familj och släkt. Kanske kan de sedan meddela henne om hur jag levde och att jag tänkte på henne.

Men det är i regel ingen som undslipper fasorna eller ja, det är egentligen många som undslipper kriget annat än på pappret, det är det ju, de som inte krälar runt här i leran och smutsen är de som slipper undan, de som startat hela skiten. Men man rensar i de understa leden först, så har det alltid varit och sedan slipper de på toppen undan likt råttor på et sjunkande skepp då turen kommer till dem. Ifall man har tur så lyckas man med konststycket att dränka en råtta eller två men sällan fler än så.

Ibland träffar vi på civila, riktigt vidriga sådana, fullkomligt förkrossade av allt det hat som har infekterat dem. De riktar då all sin kraft på att försöka förinta oss och i vissa lägen finns det inget annat att göra än att förinta även dem. De tror sig kunna göra vad de vill eftersom de är civila men det funkar inte så, inte nu längre, ibland måste även de förgås i stridens hetta, i de stigande flammor som slukar allt i sin väg då eldkastaren väl gör sitt jobb på bästa sätt. Vi hade en civil som sprang mot oss häromdagen med dragen kniv, den civila skrek "jag vet vad ni är för ena och ni påstår att ni kämpar för det goda, jag vet nog, jag har hört, jag har hört vad de skrivit om er i flygbladen, jag vet vad ni är för ena och ni skall krypa tillbaka hem till ert fördömda land, jag ska döda er!", den civila anföll en av de yngre soldaterna, lyckades övermanna honom och började gå på hans hals med sin kniv. Jag hade inget val, jag sköt den civila rakt i huvudet. Den civila tystnade och grusvägen färgades röd. Det är det värsta, att alla bär samma färg inombords. För det hatar jag mänskligheten. Men jag gör vad jag måste göra. Allt för att striden skall fortgå till sitt slut.

Men det är vår. Dagarna blir längre och ljusare nu. Vi minns vår barndom då vi sitter här om kvällarna i den djupa skogen invid frontlinjen och spelar kort med varandra medan en av de andra mannarna ackompanjerar oss med sitt munspel. Sömnen är inte längre ett problem för oss, vi blir utvilade på de få timmar vi får sov. Natthimlen är ganska vacker ändå. Speciellt då den lyses upp av raketeld.

Vi sitter samlade runt matsalsbordet i ett av de otaliga sönderbombade husen som utgör den här spillran av en stad. En familj har bott här. Vi har svårt att tro det. Jag blir förbannad på Ivan då han lägger upp sina leriga kängor på bordet. Jag är på väg att dra fram min kniv men lyckas hålla mig. Jag skulle kunna skära halsen av den där jäveln. Det respektlösa svinet.

På pin kiv sopade han till en flicka i ansiktet igår kväll då vi kom till den här staden. Jag vet inte vad den heter. Det finns inga skyltar kvar och vi har inga kartor längre. Vi vandrar bara djupare och djupare in i mörkret. Men som sagt, vi kom till den här staden och en flicka, efterlämnad av någon eller några, kvar fanns bara en spillra av en ung kvinna, det var andra som hade förlustat sig med henne men inte vi, vi gör inte sånt, förutom Ivan då. Han gick skrattande fram till henne där hon låg i sin egen och andras smuts och hjälpte henne först upp och började sedan klå henne. Han började helt enkelt urskillningslöst att slå henne. Vi fick slutligen dra undan honom. Han fortsatte att skratta och började dra sin pistol och sikta mot henne, rakt i ansiktet, men vaknade sedan till som ur en ond dröm och lyckades lugna ner sig. Vi tog honom avsides och gav honom någonting att dricka, som för att lugna hans nerver. Jag vet inte om det hjälpte. Han är för långt gången sitt eget inre, ständigt förföljd av inre demoner från kriget. Kanske även från innan kriget. Ingen vet vem han är eller vart han egentligen kommer ifrån. Hans dialekt är svårbedömd.

Ivan tar slutligen ned sina fötter från bordet. Blodet kokar inombords. Jag borde skära halsen av den jäveln. Verkligen. Bara skära halsen av honom och dumpa honom ute bland kadavren på baksidan. I svinstian bland de uppsvullna, sönderskjutna grisarna. En del grisar hade de innan oss sparkat ihjäl. Där hör han hemma, Ivan, det förbannade aset. Han och alla andra jävla as som beter sig respektlöst, som inte respekterar soldatens heder. Kniven i halsen. Det kliar i fingrarna men jag knyter näven i fickan och tänker på den ljusa framtiden. Det är då allting inte kommer vara som nu. Ivan betraktar mig och skrattar till. Jag flyger över bordet och sätter kniven i halsen på honom. Blodet som sprutar överallt. mitt ansikte täckt av Ivans smutsiga blod. Mina kamrater som drar undan mig och kastar ut honom på baksidan. Tiden efteråt då ingen säger någonting. Ingen tyckte om honom. Ingen vill veta någonting. Vi måste dra vidare. Det finns ingen återvändo.

Då vi i gryningen lämnar byn så hittar vi flickan död. Hennes sköra, späda kropp vajande för vinden. Kråkorna som flaxar omkring och kraxar. Det existerar ingenting utom det som ligger framför oss. Jag kommer aldrig glömma trädet hon hängde och dinglade i. En del spottade framför sig och sa "smutsiga hora" men jag tyckte hon var vacker. Jag hade aldrig någonsin skådat en vackrare kvinna än henne då hon hängde där och dinglade, befriad från allt lidande. Tänk om man ändå hade vågat.

Jag slog med handen mot hjärtat, om och om igen, som för att återvända till mitt liv och som för att inse att vi följde ett spår som föregicks av död och följdes av död.

fjäderlätta skottsalvor sliter kroppar itu,
magasinet som tömdes in i den rörliga köttmassan
och jag minns ännu torson som öppnades
likt en blomma och därur steg tusen blomblad
som i drömmarna neg mot mig och sa
"god dag, vad får det lov att vara idag?"

*

Jag är så lycklig, jag är så glad,
jag trippar fram på tå
och smilar likt ett fån, glädjer mig
åt varje psykos jag träffar på
och slingrar mig tills jag slår en knut
på mina små grå, det luktar bränt,
här var det tänt!

Jag samlar klistermärken
från lyktstolpar och torkar
upp hundskit från parkerna, som jag äter,
det är så fånigt, det är så kul, det är så bra

Livet, du är min bästa vän, du eviga buse
som skojar och stimmar och stojar,
vem vill väl inte ha en sådan vän
som alltid busar och tjusar
och som man aldrig vet vart man har?

Jag älskar dig Livet!

Ja, jag är så lycklig, jag är så glad,
jag köper en ny trisslott varje dag
och skulle aldrig någonsin få mig för
att det vore bättre någon annanstans

Skratt och tjo och tjim,
en del skulle kalla det för ett sabla liv
men jag vet att det är lycka
och jag är glad och det är bra
och livet är som en glad gammal korv
man grillar under ruttnande sorg

*

Rengör rotundan, skrubba vällingsyltan, krossa bokstävlarna och smaka på blodstaken i den hinsides belägna könsstymparen. nämen du då, rotvälskan dryper ju likt fradgatonen runt klykan på dig! nä men vadå? det är ju bara min nya rouge, eller var det förra veckan jag köpte mascara?! Nä men då så, då säger vi väl så då, att jag går åt mitt håll och så följer du efter mig tills jag vänder om, reser ragg och håller borsten åt dig?

Ja, det höppas jäg värkligän, det här är unte rumligt av än sum daj, jäg far späder åv dit har har har...

*

Så vad du menar är att Shiva kom hem till dig inatt och runkade av dig med sällsamt lena silkesvantar? Det är alltså vad du säger? hmm mycket intressant eftersom jag hade exakt samma dröm fast då var det Brahman!

*

Ja, de tog den i munnen. Det gör de alltid.
I drömmarna är han ibland naken
och ibland utklädd i sin superhjältedräkt
och han springer alltid efter de han har
förlorat då de är i fara, de måste räddas
och han hinner alltid fram till dem
innan det värsta händer
och de skiner upp då de får syn på honom
helt ovetande om att de är i fara
och de skrattar och de bubblar av glädje,
alltid redo för ännu ett äventyr
under hans beskyddande vingar.

Då han vaknar upp
till verklighetens lögner
så gråter han
medan magen är söndervriden
likt en gammal disktrasa,
och han vet att han inte kan
rädda någon, kanske sig själv
och de han trodde var sina
är sedan länge borta, borttrollade
av en ond nemesis, som alltid

Men i drömmarna så beträder
han de hårt ansatta gatorna
och ger aldrig upp, måste komma
till undsättning, måste rädda dem
från ondskans vidriga käftar.

Om det inte hade känts så förjävligt
hade jag skjutit skallen i småbitar
för längesen, för jävligt längesen

*

Om jag inte hade sett sakernas tillstånd
för vad de egentligen är
så hade jag brutit ihop på stående fot

*

Om jag utsattes för en ondskefull handling
besvarade jag den med meditation, inte eld

*

Om jag gick mot bergen där luften är fri
så rör sig bergen bort från mig
men om jag inte går mot bergen
så rör sig hela bergskedjor åt mitt håll

*

Om det inte varit som så
att jag någonstans ville vara kvar
hade jag klivit över till andra sidan av spåret
för längesen, för jävligt längesen

*

Om jag skriver det som sägs eller säger det som skrivs så blir det som att jag har sagt det jag skrivit utan att skriva det jag skulle skriva eller sagt det jag skulle ha sagt. Om du känner för mycket innan känslorna flödar över och blir till ett gastronomiskt fenomen för dina efterlevande att ta hand om och göra gryta på så bör du veta detta "att det lönar sig inte att gå halva vägen, gå istället ingen del av vägen för allt är predestinerat min unge padawan".

Men om jag skriver sanningen så bör rimligtvis sanningen bli det som uppfattas såsom sanningen eftersom man tycker att det bör vara som så att lögner kan ses igenom även om ingen verkar kunna se igenom en lögn, en förbannade, förbenad och fördömd lögn. och det är så det är ergo det spelar ingen roll om du skriver sanningen eller lögn om du inte kan beskriva hela händelseförloppets sanning tillika lögn ur varderas hemmahörande grogrund. Jag vet varför lögner sprids, de sprids inte på samma sätt som sanningar, med lögner existerar det alltid ett motiv, det gör det inte med sanningar. Allas sanningar är olika men då kall logik används så existerar endast en sanning. Orsak och verkan är sanningens främsta vapen. Det är den man bör sätta i främre rummet. Det spelar ingen roll annars. För att allt skall kunna tas för vad det är så behöver man följa hela händelsekedjan. Det går inte att ta fenomen ur sin egentliga kontext, att rycka upp dem utan roten och sedan placera dem i det främre rummet och intala sig själv att "det här är sanningen" och för en som förespråkar sanningen så ter sig det hela tämligen klart, man måste följa händelsekedjan från början för det är då hela kedjan lösgör sig och visar upp sig för en. Det är då man förstår att det kunde endast gå på ett sätt och att det var det mänskliga felandet som kom emellan. Man skulle kunna kalla det för människans tro på ett högre väsen, för människans tro på att det någon gång, någonstans längs med vägen som leder framåt skall ske ett gudomligt ingripande som gör att allting löser sig, någonting som upplöser händelsekedjans inneboende ordning. Något sådant sker aldrig, istället fortsätter den kalla logiken att råda, det är vad det är, det är som det är. Allting följer av vad som är. Man bör se det som så att stenhård determinism råder. Determinismen kommer man aldrig undan även om man nu tror sig ha ryggen fri.

*

knivhuggen i bröstkorgen,
hjärtmuskulaturen pumpar, pumpar,
blodet som målar ansiktet,
inklusive spegelglaset.

*

kistan bärs ut ur kyrkan, man utgår
alltid från att man skall hinna ses
en gång till men så är det aldrig.

arbetarkläderna och kepsen på,
självklart. idag blir en tung dag.

farväl

*

jag intalar mig själv att inte ta
alla de strider jag stöter på, ändå
står jag med kniven dragen
och med lugna ögon
som för att övertyga min omgivning
att jag har fullkomlig kontroll
och de viker sig, för en dialog med mig
som inte är över förrän jag säger
att den är det

*

trälarna sparkar av sig täcket,
timman är slagen

då man skrapar bort ytan återstår
det svindlande djupet i varje kropp,
alla inneboende organ som hackas sönder
och malas ner i maskineriet

*

det som samsas inombords
bestämmer träff med döden
och grävs sedan ner, det är
inte till någon särskild nytta,
inte alls, det enda som betyder
något är omkullkastandet

*

det enda som betyder något
är inte någonting värt, inte här

*

den som tar ger inte och den som ger
får aldrig ta, omfördelningen, det är det
enda sanna

*

jag placerar mitt inre ute på motorvägen,
låter den hårda trafiken ta bort det sista unset
innan jag startar en revolution i fikarummet

*

och ändå, när solen inte visar sig
idag heller så spanar jag efter
vad som inte längre är, som om
jag vill lura mig själv ännu en gång

*

kampen måste fortgå
tills ingenting återstår
förutom de tummade häftena
från studiecirklarna
och de höga staplarna med böcker
och de långa nätterna
utan sömn men fyllda
av en hunger och en törst
efter mer av det lilla röda
som gör livet värt att leva

i djupet av det som krossades
finner jag ett hjärta byggt av aska
och sot. jag sätter mig intill detta hjärta
och hittar två små guldklimpar (bill & bull)
som jag varsamt skrapar fram
och gråter invid tills elden
jag gjorde upp för att hålla värmen,
det var längesen, sakta brinner ut;
jag funderar en sista gång på stämpelklockan
innan gryningen överstiger mig,
det är starka känslor som bedrövar mig
i gryningstimman.

på fredagar går en del på begravning
efter begravningen bjuds det ibland
på landgång, lättöl, två sorters kakor
och kaffe med påtår

och det är mellan de här andetagen,
precis i skärvan som utgör skiftningarna
mellan ögonblicken
som den oerhörda sorgen vilar
och genomborrar sina offer
med en fruktansvärd kraft,

det är där människorna faller ihop
framför provisoriska kors
gjorda av lättmetall av begravningsbyrån
och prästen som med sjungande stämma
beskriver frälsningen, återuppståndelsen
men alla vet att det inte sker
och att allting är över och förbi,

det är här någonstans jag börjar betrakta kyrkväggarna
och träskulpturen av Jesus på korset
som hänger på den kalla kyrkans stenvägg
två rader framför min bänkrad
och det ger mig ingenting
för någonstans har jag
sedan en lång tid tillbaka
stängt av

*

arton snurror på jordens trehövdade skallra
befinner sig i ett eget slag av skönhetens vision
och det är nu arton människor avrättade
på arton dagar och det var arton år kvar
tills det formade livet blev till den tragedi
på samma sätt som den är idag och om arton år
vet jag inte vem jag är...

den artondes tredje omgång
var en annan dag än vad den artonde
blir vid den artonde imorgon, för idag
har vi börjat vi om, nu är vi inte längre
arton även om just arton
tre gånger är viktigt för vår saga

men vi börjar om och för varje litet steg vi tar
desto mer växer vi tills ingenting
finns kvar av vad som formade oss
och ödelade oss och gjorde oss
till den vi är idag och de vi glömde
hittade en hungrig vän på vägen
som de tog med sig hem till sitt.

arton förvirrade förbrytare
kämpar för att nå land, de samsas
i en och samma kropp
tills de femton dagar senare möter döden
i en främmande stad på andra sidan jordklotet
och jag minns det väl, döden uppenbarade sig
bakifrån och la varma händer på ensam skuldra...

när det var sent förstod jag
att solen hade gått ner, gått
och lagt sig i pappas knä,
det var första gången jag grät
sedan det hände, efter det,
aldrig mer, det var redan sent,
mycket senare än vad jag hade trott.

ingen kommer förstå ändå,
om det här inte är första delen
så är det onekligen den andra,
den jag brukade få precis
efter frukost tillsammans
med den stora tjocka boken
som behandlade vidlyftiga
ämnen och luktade tobaksrök.

det var första gången jag kom på
honom, att han var någon annan
än den han utgav sig för att vara,
han brukade betrakta mig då jag
kom ut med mitt leksakståg, betrakta
mig och säga "om du är Watson
så är jag onekligen Sherlock", jag
förstod aldrig vad han menade,
jag hade inte börjat läsa ännu, inte då.

Men han lärde mig mycket
innan jag, min bror och morsan stack,
han lärde mig mystiska saker,
sådant där man egentligen aldrig lär sig,

många år senare, då jag själv
blivit en vuxen man
fick jag höra att han en dag hade
gått till skogs och aldrig återvänt,

och ibland då jag är ute och joggar efter jobbet
brukar jag på skoj leta efter honom
ute längs med motionsspåren,
kika efter honom i bergsprickor,
i buskagen, i toppen av träden
eller nere invid strandkanten

men jag hittar honom aldrig
fast jag kan ändå se honom framför mig
och de gångerna så ler han alltid mot mig,
han hade ett naturligt ändå säreget leende,
ett jag aldrig lärde mig att glömma.

*

han brukade knäcka en ölburk med lillfingret
spänna blicken i mig och sedan vinka mig
till sig och säga "kom hit grabben,
jag ska viska en hemlis" och jag visste
att han skulle luras men jag kunde
inte låta bli att gå bort till honom
och då ryckte han upp mig i sin famn
och började kittla och krama mig
och tjuta "nu har jag dig allt din lilla bandit!"
och jag skrek av förtjusning
och ville aldrig att det skulle ta slut
samtidigt som han snurrade mig runt
huvudet, gick runt med mig med ett
ordentligt grepp om mina ben
och mullrade fram sitt skratt
från den stora magen.

*

jag lärde mig att med blicken
mäta min omgivning,
oftast mätte jag träd och grenar,
trädens höjd, grenarnas tjocklek
och deras gemensamma omfång,
i livsmedelsaffärerna intresserade jag mig
för hängande växter, grova rep och tobak.

*

under veckosluten stod jag oftast
uppe i min lägenhet och betraktade
från mitt fönster träden,

jag trodde mig att med blicken
ta mig in i dem, och vissa kvällar,
precis innan skymningen, kändes det
som att jag blev ett med trädstammarna
och de mäktiga trädkronorna,

det handlade egentligen bara
om att våga öppna dörren och kliva ut.

*

det som händer främjar min undergång
även då det inte rör mig i ryggen
och på min arbetsplats tar jag numera
varenda konflikt utan att bry mig
för det rör mig inte i ryggen.

om någon ställer mig en fråga
så svarar jag rakryggat, vad som
än händer, för det rör mig inte i ryggen.

det rör mig inte i ryggen
att det rör mig i ryggen
och det i sig själv
är ytterst rörande
även om det egentligen
inte rör mig i ryggen
att det rör mig i ryggen.

*

Ditt hjärta är ödelagt, som en krigshärjad by,
men det kan likväl bo någon där, jag vet inte,
Ibland syns där en skugga som stryker längs
med väggarna, upplyst endast av månen,
är det min tvekan inför kärleken? Kanske.

*

jag stämplar ut för dagen & funderar på
hur den här typen av uppluckrande
egentligen går till, det är för mig fascinerande
hur det mänskliga sinnet fungerar,
ena dagen si och andra dagen så,
ena dagen är man det ena,
dagen efter är man det andra
och man vet inte alls vad som har hänt
eller varför det händer men ändå,
någonstans slår självbevarelsedriften in
och man accepterar hur det fungerar
och man knatar på, spelar poker på benknotorna
och traskar vidare. imponerande ändå.

och ändå, då jag möter blickarna
på fotografierna kan jag inte förmå mig
till att förstå, min förståelse är lika med noll.

snarare är det väl som så att jag väljer
att begrava tiden som varit
djupt inom mig, som om den aldrig
hade existerat förutom här
och låter den vila tills jag
ännu en gång kan vårda den ömt
utan att det berör, jag vågar knappt
ta ett djupt andetag, jag vet aldrig
vad som kan komma att hända,
för ni vet, plötsligt slås världen
i spillror.

*

och jag slet ut mitt hjärta
och gav bort det, fick tillbaka det
sönderslaget och brännskadat
med tillhörande lapp: "det duger inte"
och det räcker för mig.

*

sveper i snabb takt ett par två-åttor
och avrundar sedan
med några rejäla glas rödvin
i samband med att jag kedjeröker
ett par cigaretter.

(jag behöver inte mer, kickar igång direkt)

det är måndag
och ännu en vecka
inleds med fylla
och kontemplation
precis efter att jobbet har slutat,

allt för att inte göra någon besviken.

*

det är som sig bör, allt är
som sig bör och det är som det är
då man är där man är
och om jag hade varit yngre
hade jag förmodligen gråtit
men nu är jag så pass gammal
att ingenting längre
spelar någon roll
för det går inte att göra
någonting åt skeendets natur
i vilket fall som helst.

*

bortom hjälp, den trygga famnen
är ett skämt och livet skändar en
alltmer för varje dag som går, det
handlar enbart om att gilla läget
och att vältra sig i smutsen
tills ingenting längre betyder något.
innan gryningen kokar över
betraktar de vita bönorna i konservburken
honom från matbordet, blodkorven stirrar
ut honom från kylskåpet, den färdiga pyttipannan
(den billigaste) skrattar åt honom
från frysfacket och kaffebryggaren
försöker föra en dialog med honom från bänken
men det är förgäves, även om han gläds
över sina numera allt mer rituella sängvanor,
han avrundar i princip alltid kvällarna tidigt
och i stillhet med en stor mugg thé, vanligt svart,
med mycket socker i. det bidrar till en inre frid
det var längesen han upplevde.

*

Isaac sover stilla i sin säng, den med
björnar och stjärnor på
och hans färgglada täcke
gör mig harmonisk till sinnet.

jag brukar gå fram till honom
om natten och kyssa honom
på pannan innan det är dags
för mig att gå till sängs.
Oftast går det väl sådär, sömnen
är mer av ett svepskäl
för min esoteriska verksamhet.

Ibland vaknar Isaac upp
och betraktar mig med sina vackra,
svarta ögon och han vet
att jag snart skall resa
för han vet att jag har börjat
se saker, saker som inte är där,

ibland då jag ser Isaac gå till
badrummet om morgonen, exempelvis
då han skall borsta tänderna
innan han går till förskolan
kan jag få för mig att han har
ändrat pigment, ibland är
han röd och ibland lila och hans
ögon rör sig på ett underligt sätt
och tungan rör sig snabbt
ut och in ur munnen och jag
blir rädd och vet att jag snart
måste resa, resa långt, långt bort
där ingen Isaac bor och där
trädgården är stor.

*

inga krampaktiga famntag, inga klappar,
kyssar eller handtag, ingen magisk känsla,
inget svävande på lätta moln, ingen febrig insikt
angående genombrottets naturliga ordning

och ingenting är lika med ingenting
och ormen äter sin egen svans
och att få slukas hel av sig själv hade väl
varit att föredra om man hade föredragit
det ena framför det andra men det gör
man inte eftersom det mesta sker på rutin:

man vaknar
man går till jobbet
man jobbar
man går hem
man går till affären
man går hem
man går och lägger sig
man sover en aning
man vaknar
man går till jobbet
man jobbar
man går hem
man går till affären
man går hem
man går och lägger sig
man sover en aning
man vaknar
man osv.

*

dygnen som lägrade horor
och belägrade städer, ockuperade
av diverse skit som om vartannat
går in i varandra och bildar en, om
möjligt, ännu större skithög som numera
står till mitt fullkomliga förfogande
och en olycka kommer sällan ensam,
eller det är åtminstone som så de säger
då de vaknar upp bakfulla och jävliga
med ännu en minneslucka på sitt samvete
och visst fan är det bättre
men inte fan är det bra,
snarare värre än det var igår
och det var igår det.

*

drogs med av röda vindar, färdades
under jord, blev till ett med de underjordiska
tongångarna och dess ljuva hammarslag,
förnimmade kommunistiska minnen,
kringgick kapitalismens kohandel, den ägde
alltid rum... vi somnade med öppna ögon
utanför vår arbetsplats, redo
att återigen granska det systematiska
förtrycket som ägde rum
runtom i landet, tillsammans
krossar vi borgarväldet.

*

Kamrater, den aspekt av arbetet vi bör se över
behandlar främst de produktionsmässiga krav
som har belastat oss, vad har vi för resurser
för att tillgodose kapitalistens mål och på vilket
sätt tar vi del av dessa frukter då de skördas?
Det gör vi inte, vi säljer "bara" vår arbetskraft,
vi är kött som säljs för en billig peng tills dess
att köttet dör, då kastas vi på sophögen, då blir vi
till dött kött som sekunden efteråt ersätts av ungt
och mört kött som kan slita i sin anletes svett
oavsett vad arbetsmiljölagen säger om detta, för
ni vet, om ni andas för högt då far ni åt helvete,
ja, mina kamrater, så är det och det är därför
det är vår angelägenheten att göra något åt
detta, det är därför vi bör organisera oss
och forma den näve som med hjälp av de
uppluckrade skydd vi har skyddar oss
så gott som vi kan tills vi slutligen kan
omkullkasta produktionen och göra den
till vår egen, det är då vi blir vår egen herre
och det är då vi kastar de forna herrarna
på sophögen likt det döda, avlagda kött
de egentligen alltid har vari och vi visar
ingen hänsyn svartfötter eller klassförrädare
Nej! de ger vi ingenting för,
ut med patrasket och kom ihåg
att ett trasproletariat som inte
går att organisera till vår fördel
är ett trasproletariat utan samvete
som kan gå kapitalherrarnas ärenden,
lita inte på någon förutom de
som öppet står för kampen,
den eviga kampen för jämställdhet
och solidaritet.

*

Det var då han kände sig ensam,
då regnet öste ner och spelade
melancholia på plåttaken

Det var då ingenting ordnade sig
då lögnerna dansade finsk tango
på vattenpölarnas ytspänning

Det var då oförståelsen närmade sig
och kramade om honom likt
en kär gammal vän redo att hugga
honom med en välbekant kniv
i ryggen: förlamningen inträder
alltid efter det perfekta hugget

Det var då allting ordnade sig
då han stod på balkongen
och betraktade hur världen
hade sin gång och insikten
om att solen alltid gryr
någon annanstans infann sig

När jag vände mig om
hade han fått en ny slips,
den hängde och dinglade
samtidigt som solen sken

rakbladet hade gjort honom glad,
gett honom ett leende
som spelade över läpparna

och när jag drömde
om en kebabpizza så åt han
den i sängen samtidigt som regnet
dallrade i solskenet
och skymningen föll
över minnenas allé

sedan tog allting slut.
nu glider snusk-alfons fram på stan påtänd
som ett svin, saktar inte in, inte ens då det
kommer en bil, snusk-alfons går på stan
varje dag, snusk-alfons mår bra samtidigt
som allt är piss förutom i hans huvud,
snusk-alfons luktar illa men jag diggar
han ändå, snusk-alfons vet allt om livet
förutom hur man skall leva det,
snusk-alfons är en gris, snusk-alfons är fin,
snusk-alfons och jag vi dricker vin
och skall båda upp tidigt dagen efter,
jag till jobbet och han till avtändning
och halvslabbig delirium tremens,
snusk-alfons är sweet, värsta sköna killen

*

Tja! det är något jag måste
berätta för er, det gäller
att ni lyssnar på mig! Nu!

Ni tror att ni lever va? Ni
tror att man måste vänja sig
vid det som inte är riktigt
så dåligt som man trodde
att det skulle vara? Ni tror inte
att man bör börja någonstans
och sedan göra om tills
det blir rätt och på samma sätt
lätt att ta sig vidare? Att utvecklas
handlar om att alltid lära,
om att aldrig vara nöjd
med det som man serveras
förrän vi alla står enade
och säger "det här vill vi ha!"

Ni förstår! Det är visionen
om en gemensam framtid
man drömmer om, ingenting
som har med din personliga utveckling
att göra, snarare är det väl som så
att du bör skaffa dig ett arbete
och tillgodose alla människors behov,
att vara en medmänniska är det
enda som betyder något
och det vet du väl kamrat
att vi måste tänka på alla,
inte bara på de som står längst
fram i kön för då blir det fel,
vi kan inte bara tillgodose
de som skriker högst
utan även de som aldrig talar,
de som har lärt sig att inte väsnas,
lärt sig att inte höras, de som
har lärt sig att smyga för att
inte ytterligare trampas ned!

Så när jag på arbetet håller ett brandtal
om diskbänkens ergonomiska utformning
och hur den bör passa oss alla
och att det tyder på solidaritet
om den gör det så förstår ni väl
vad jag pratar om va?

Vad jag egentligen talar om?

Eller hur kamrat?

*

Det dröjer länge än
men att få upp ögonen
för de omedelbara problemen
är inte så svårt att förstå
och att sedan gå på tills man får
vad som från början är ens eget
det är det enda som gör skillnad.

Och ni säger att allt är lika för alla
men vi vet alla att de som säger detta
är de som redan sitter överst
och att de helst inte vill byta.

Vad mer? Ni talar om er flexibilitet
och valfrihet, att vi alla väljer själva
hur flexibla vi skall vara och att vi
fritt väljer hur vårt liv skall formas
runtomkring oss och vad är då er
flexibilitet och valfrihet uppbyggd på?

Flexibiliteten ligger i att man som löneslav
skall jobba skiten ur sig dygnet runt
för de som tjänar pengar på en
och valfriheten ligger i att de som
tjänar mest kan göra vad fan de vill
när fan de vill medan de
som tjänar minst inte kan göra ett skit,
där har ni er förbannade valfrihet,

jag hoppas ni är lika flexibla när
vi vänder på steken, då förorterna reser sig,
då brukssamhällena vaknar, då industrierna
har outsourcats för sista gången
och då arbetarna slår näven i bordet
och låta er sopa upp efter våra framgångar.
sömlösa mardrömmar
i sömnstörda vardagars djup

och vi som sa att det var rätt
fick det kastat i vårt ansikte
att allt var fel men det är ändå
inte fel och inte heller rätt

dessa livets gråzoner
som äter bort allt kött på benen
och låter oss vandra runt
likt levande lik, vålnader
utan blomblad

*

förgätmigej dessa trista dagar
när nutiden och framtiden
tillhör samma gröna sörja
som halkar omkring där hjärtat
borde ha varit

och jag tänker på det som en gång fanns
men som nu har sopats under mattorna
som har slukats av sopstationens djup
och det fyller mig med ledsamhet
och en sällsam känsla, en som äter
upp benknotorna inifrån tills de
slutligen spricker, blommar ut
och ett hav av kackerlackor
förgyller skärtorsdagen
den organisatoriska kraften
är vad som utgör grundstommen
i revolutionärens algebra
men det gäller att hejda sig, att inte
tala för högt i fikarummet, man bör
varsamt ta sig framåt, låta det hela börja
likt en viskning som sprider sig, eller
åtminstone dess rykte, det ryktas ju
om ett spöke som går runt Europa,
kommunismens spöke, ett spöke
det bedrivs en hetsjakt mot, ett
spöke som förenar de arbetarna
gentemot förtryckarna och de som
faktiskt har sett detta spöke, detta
marxist-leninistiska spöke, de strålar
av vetskapen om den universella
tillämpliga sanningen och vet
att vägen till seger är genom
att sluta förbund, genom att låta nävar
tryckas hårt i varandra och bilda en röd
mänsklig ring som markerar seger på kartan.
du dansar i de svarta nätterna
och tiden har gått i lås,
bakom den gula tapeten finns det ingen
som stoppar mig, istället får jag
alla nycklarna och låter
sedan båten gå precis som den ska
trots att det snöar i april, den grymmaste
av månaderna.

*

om en timma har Eliot somnat om igen,
han skriker som mest om natten, precis
efter att fyllan har släppt och jag funderar
ibland på hur man kan lämna de man älskar,
hur man vänder blad och bara fortsätter
att gå, jag antar att jag har lärt mig det nu,
bättre sent än aldrig, bättre sent än aldrig...

(och under sängen har jag en skål som samlar upp
tårarna, tårarna jag dricker om morgonen

*

Kärleken skulle bli till!

Det var så det var sagt innan kulan
genomborrade Majakovskijs hjärta!

och jag vrålar JAG! jag vrålar JAG!

De vill förmodligen höra
hur det gick till, hur kulan ven
rakt genom existensen och lät
hjärtat förblöda, hur ett hårsvall
som föll över axlar blev till grova rep
som fångade och kvävde honom,
hängde honom i gryningstimman,
hängd och skjuten, död och åter död!

och jag vrålar JAG! jag vrålar JAG!

och han talade till henne, Majakovskij,
du talade till henne men hon ville inte
och döden var vad döden alltid är, en revolution,
omkullkastandet av den nuvarande ordningen
och även om revolutionen är högst naturlig
så chockas alltid omvärlden, det finns de
som förstår och de som ställer sig
fullkomligt oförstående till revolutionen

och du skjuter dig själv, du skjuter dig själv
likt den sanna revolutionära kommunist du är
och du ser hennes anlete framför dig, du ser Lilja:

"Kärlekens båt har krossats
mot vardagens rev.
Vi är kvitt
vi två.
Ingen anledning att föra bok
över smärtor
bekymmer
och gräl.".

och jag vrålar JAG! jag vrålar JAG!

*

Och så kommer då dagen då insikten inträder
om vad som egentligen har hänt,
vad man har utsatts för och man blir bestört
och känner sig rörd, berörd fast
på fel sätt, det hela känns som det en gång
aldrig gjorde och samtidigt precis tvärtom
och man väljer att inte grubbla
över sammanhangen eftersom det
inte finns några, att det helt enkelt är
som så att det har varit det irrationella
som har varit det logiska under alltför lång tid
och vad du än tror så bör du förstå att det
aldrig går att känna någon annan
hur mycket du än tror att du gör det,
men det är över nu, det är över nu
och du behöver aldrig mer se tillbaka
på vad som har varit, du är trygg nu
och kan andas ut, inget mer grubbel,
inget mer som alltid blir till något annat
utan att du vet varför för du är fri
och du vet om det, dina bojor har lossats
chimären har lösts upp och du behöver
aldrig mer det du gått igenom, du är
nu en erfarenhet eller tusen rikare
och du kommer aldrig glömma vad
som har hänt för det kommer du
aldrig mer kunna göra men allt
kommer bli till någonting grumligt,
som en svart dimma du inte riktigt
vet vart den kommer ifrån
och du kommer ha en aning
om vad det handlar om
men samtidigt kommer du inte
kunna fokusera på allt det där hemska,
alla de där åren som blev till någonting ogripbart,
någonting som det berättades om
som att det hände på ett visst sätt
även fast du var där precis hela tiden
och visste precis vad du hade gjort
och visste precis vad som hade hänt
och du visste, du visste mycket väl
att ingenting var sant, ingenting
av allt det som det talades vitt och brett om
och du ångrar att det tog sådan tid
för dig att vakna, att det tog så hiskeligt
lång tid för dig att verkligen vakna upp
ur mardrömmen som hade blivit ditt liv.

*

kanske var det pågrund
av min inneboende olycka
som jag drömde mig lycklig
men jag bör även påpeka
att det nu var längesen jag ens
visste vad det var jag kände
mig olycklig över, det kändes
mer som att en elakartad tumör
hade opererats bort, ingenting
kunde numera få omkull mig, inte
ens en varm kvinnas mjuka mun.

ibland då jag gråter
sätter sig katterna bredvid mig
och lapar i sig min sorg,
ibland då psyket havererar
och jag dricker bort mina dagar
så sitter de där bredvid,
iakttar mig, stryker sig mot mig,
vill bara ha min kärlek
medans de andra nätter
håller mig vaken, vrålar
nätterna igenom och klöser sönder
varenda yta i min lägenhet
och jag somnar om, vaknar,
somnar om, vaknar, drömmer
inte om någonting utan känner
mest att jag har mina katter
som är mina, bara mina
även om även de ska säga farväl
någon gång, kanske ingen gång,
kanske försvinner de bara, är borta
någon dag då jag kommer hem
från en lång resa till ingenstans.

*

medvetandet som ett hål
någon med kniv hade gjort,
och jag blödde och sög i mig
mitt eget blod,
åt av mina egna slamsor,

slickade i mig mättnaden
och förvarade dödsrunorna
på den lokala kyrkogården,

i hemlighet, ingen fick veta
vart jag låg begravd,

inte ännu.
jag fick röda böcker i födelsedagspresent,
inslagna i arbetarblod, styckade under nattpassen
där arbetarklassens vrede gjorde sig hörd
eftersom definitionen av riskfyllt ensamarbete
är oerhört skev, skevare än arbetarens säkerhet.

alienationen sätter sina djupa spår
och ingen vet längre vad det handlar om
förutom att det är fel, vem man än talar med
säger att det är fel, det känns fel i kroppen,
det ekar som av förfrämligande i bröstkorgen
och ingen känner igen sig i arbetet

i mina dagböcker från fängelsetiden
insåg jag att talet de talade
handlade om att säkra sin egen framtid,
inte vår, aldrig någonsin vår...

hur kunde vi förlita oss på
att någon annan än vi själva
skulle frigöra oss från våra bojor?

*

en gång,
aldrig mer,
så lyssna på mig nu kamrat,
vi håller takten,
vi når våra mål,
vi sätter nya mål,
vi fullföljer målen,
vi fortsätter vårt arbete
och om vi håller oss till målen
och gör det vi ska så kommer
ingen kunna stoppa oss, ingen alls
och om de stoppar oss
så ger vi dem tusen kamrater åter
för vi har kamrater som backar oss,
som håller oss hårt om ryggen,
som aldrig ger upp
och vi tänker inte dö förgäves,
om de vill åt vårt proletärblod
skall de få ett hav av borgarblod
att drunkna i.

*

Det finns en önskan som visar
hur blod, svett och tårar kan tala
för sig själva angående det mytiska
i proletärens anatomi.

Och arbetarna köper biljetter
till proletärernas himmelrike
som de sedan river sönder
innan de skär upp armarna
på arbetsgivarna.

*

Emellanåt vet man att rösterna
man en gång hörde om våren
har tystnat,

slätstrukenheten har blivit deras lott
och ingen kan rädda dig nu
utom dig själv och dina kamrater,
vars röster ekar genom historien.

*

Han följer stigen upp genom gryningen
på denna lilla ö och röker med bestämdhet
sin cigarett samtidigt som han går
och fyller läderkorgen med ved
och han vet att han är ett med ensamheten
och att han snart skall ta sig igenom
Kommunismens ABC (N.I. Bucharin, E.A. Preobrazjenskij.)

men han måste invänta gryningens fulländning
och faktiskt inse hur trött och utarbetad han är,
men först, göra upp eld i kaminen, aldrig låta
elden slockna, den slocknar aldrig...

Han har arbetat länge nu,
skördat åkrar som inte bar någon gröda,
plockat frukterna från fruktlösa träd
och nu återvänt till vart han kom ifrån,

återvänt till den stora tystnaden
som ligger i den stora ensamheten
där endast visionen om en bättre,
mer enad värld kan ge honom
det han sökt i hela sitt liv,

senare under dagen strövar han
runt ute på udden med ett lugn
inombords som minner
om forna tiders handlingskraft,

minnet av kolera hänger likt löftet
om kommande snöbyar i luften.
Efter att tärningen är kastad
så följer skuggorna inte längre en,
istället gömmer de sig om dagen
och blir till svanar om natten

svanar man bryter halsen av.

*

Isidore Ducasse ler i sin drogstinna grav,
vrider sig vid minsta glädje, vid minsta
ursäkt för att livet är värt att levas ännu en dag;
och en självmördares minnen tar aldrig slut,
varje dag är en kamp för överlevnad

ty vi som har offrat allt
för att vinna världen är oftast de
som är trögast innan kulan
sätts i rörelse genom revbenens
krossade sanningar,

om allt är en lögn
varför får då inte vi som länge har kämpat
för omstruktureringen av alla nuvarande värden
och applicera vår teori på verkligheten
innan det är försent?

ni kan inte tvätta er i era leriga stior
i all evighet era små nöffar.

i mitten av allt det sönderslagna
somnade hjärtat i lugn och ro om,

för oss som sedan länge
hade försvunnit från kartan
var det ingenting som spelade
någon roll längre, ingenting
förutom kampen för allas
lika rättigheter, att avtal skulle
följas, att ingen skulle lämnas
utanför då kulorna delades ut
om morgnarna nere i hamnen,

det var dimmigt men relativt
behagligt väder, ingenting man kunde
klaga på, jag antar att vädret var
som det brukar vara i Alger
och under de dagar jag slocknade
pågrund av värmen eller av den alltför
höga dosen morfin så tänkte jag alltid på de
jag hade skjutit av ingen särskild anledning.,

min mors begravning var stillsam
och jag minns inte mycket av någonting,

det känns som att det var längesen
jag kopplade ur mitt jag ur mig själv
och blev till en främling för mina närmaste
och omvärlden, ett skal att fylla med kamp

men ibland grät jag utan anledning,
oftast då jag befann mig på ett barnkalas
eller då jag stod i kön på storhandeln.

Vi gav varandra kärlek
och lät den ruttna i den andres famn,
maskarna krälade in
och ut ur sina håligheter
och vi skriker båda två

"jag gav allt men det blev bara till skit alltihop!"

och då är det väl som så,
då är det helt enkelt bara skit alltihop,
ingenting mer att orda om,
själv blir jag mest skitnödig
när jag hör om allt det här,

spolar du efter mig
om du inte redan har dragit?

Se upp för skitlukten bara,
den luktar precis som du

*

Du måste döda dig själv för att inse
att återuppståndelsen inte alltid
sker på en och samma gång. Du måste
bestiga döden för att lära känna döden.
Men då du uppnått dödens andrum
så ser dina ögon mer än tusen profeter.

*

Knall-Kalle hade suttit på Lyktan bra länge nu. Han hette egentligen Karl, efter Karl den tolfte. Hans farsa hade varit inbiten nationalromantiker, som han uttryckte det själv. Från öppningen vid lunch till sen kväll satt han där på "Lyktan" med alla sina bästa vänner som inte hade något namn. Det hela hade väl börjat som ett skämt. Han hade läst de olika "stora författarna" och försökt sig på det här med att skriva men i och med att tiden gick så ägnade han sig mer åt att dricka än åt att skriva. Det var väl så det blev. Nu plöjde han mest bara etiketterna på ölflaskorna och han trivdes bra med det, det var som om han, Karl, äntligen hade hittat hem.

Visst hade han haft kvinnor i sitt liv, förmodligen ett par män också men ingen av dem kunde mäta sig med kärleken han kände till flaskan då han sänkte ännu en och sa upp sig från sitt dagtidsjobb utan att blinka. Hans arbetskamrater hade frågat honom "men vad fan ska du göra istället då?" och han hade svarat "jag får väl slå bo inne på Lyktan" och skrattat. Skrattet fastnade aldrig i halsen för han kände att det här, det var himmelriket för honom.

Hans vänner brukade emellanåt skicka inbjudningar till honom angående bröllop, dop och diverse borgerliga påhitt men han berördes inte av detta för det var ett liv han aldrig hade kunnat ta till sig. Det var de andra på Lyktan som hade börjat kalla honom för Knall-Kalle eller K.K. som en del av de mer belevade kvinnsen brukade säga. Ja, otaliga gånger hade han fumlat hem med en av dessa donnor och inte riktigt vetat om kuken skulle lyckas stå eller inte men efter en stunds sugande brukade den alltid resa sig. Och det var väl bra. Karl själv tyckte inte mycket om detta, det är ju mer som så att står kuken så står den.

Karl brukade tänka på att det borde finnas en brytpunkt då allting vände men det gjorde det aldrig. Han hade verkligen gett allt en gång i tiden, det kändes väldigt avlägset numera. Nu var det mest som så att ingenting betydde någonting förutom hur snabbt man kunde svepa en bira eller ett glas vin. Det var på sätt och vis det som gav livet sin mening.

Hans minne försämrades stadigt, ibland kunde det gå så illa att han glömde bort när han skulle gå och pissa. Han satt där bland de lallande idioterna till vänner och pissade på sig och kunde inte göra annat än att skratta. Så jävla roligt var allting.

Hans liv i nykterhet var som en slags saga, han brukade dra den för vissa nytillkomna fyllon ibland och de brukade förfäras och säga "men hur fan kunde det bli så här då? du verkade ju ha en slags vilja och även en vision, vad fan hände med dig K.K.?" och K.K. hade inget svar, han kände sig mest fet, full och andfådd och det kändes jävligt bra. Där utanför Lyktan sken solen och våren var återigen på väg... hur många år skulle det ta innan kroppen sa ifrån? Han undrade om och om igen men fick aldrig något svar.
han hade inte övergivit någon
men ansågs ändå vara den
som övergivit alla

*

och för de som höll räkningen
visste han att han aldrig
skulle bli uträknad

inga fler begravningar
inte nu.

*

undrens tid är förbi, nu återstår
endast drunkningen

stillsam

kaotisk

och fulländad

*

att gå vidare i livet
med nya solglasögon,

saktmodiga ögonblick av ångest
då ingenting vill stå stilla.

*

och han hade haft sina bästa år
men i fel sällskap, blivit lurad
och nu då?

sorg och nedstämdhet,

ingen som skulle sakna kramarna,
värmen eller ömheten

ingen skulle sakna det,
inte ens de som en gång
hade krävt av honom
att ge det till dem
och det var det värsta

att livet bara fortsatte att dö ut.

*

de sömnlösa nätterna gick mot sitt slut
precis som allting annat,

han förundrades över hur livet
kunde vändas upp och ner på ett par minuter,

på hur livet som en gång levdes
visade sig vara en lögn.

*

som i skuggor
kalla barnhänder
som sträckte ut sina fingrar
mot honom


omfamnade döden
den strikta, intensiva,
snabba döden


som av eko och skratt
som snubblade på hans namn
innan timmarna slöt sig
och band ihop honom
inför drunkningen


som i drömmar om död,
ord som "jag älskar dig"
som sedan tystnade
och små små fötter
som tystnade


ekot av förlust
satte sina spår tills ingenting återstod
förutom tystnaden
som hade givits honom
för hans kamp

en personlig gåva han erhöll
för alla år i ovisshet,

de kommande åren skulle bli ett problem.

*

Solen stiger och misären breder ut sig. Värmen sprider sig men känslan av köld växer sig större. Det finns ingen som hör hur du skriker inför stängda dörrar där ingen annan bor. Det är en känsla av förlust som gör sig påmind och som äter sönder ditt innanmäte likt kråkorna efter att du har avrättats. Asätarnas tid är här, de skrapar benen rena och skrattar åt ditt lik efter ditt misslyckande i att hålla världen samman. Det är som så det är, det är hånskratt som ekar genom existensens förtvivlade rymd och det finns ingen hjälp att få, endast ett evigt famlande efter det sista halmstrået.

Du tröstar dig själv med att sova dygnet runt och hålla dig hemma från dina åtaganden. Det är en känsla av fångenskap som gör att kroppen vill släppa ut sig själv och göra slut på allt lidande. Du inbillar dig fortfarande att det finns en väg ut men det gör det inte. Du kan inte se det men det är dags att se det för det är det enda du måste se. Och ingenting duger. Du måste fästa släggan runt benet och gå i sjön. Det är som en förbannelse, detta ok som är gjort för dig att bära.

*

Första gången jag såg hur allting skulle bli var den gången då jag slutade att sova om nätterna. Innan detta skedde brukade jag sova djupt och drömma ljuvliga drömmar om nätterna. Men det är många år sedan nu. Det var innan den gråa smörjan tog sig in i mitt liv och gjorde solskenet för starkt, regnet för blött, snön för kall och de gråmulna dagarna alldeles för likgiltiga, apatiska och dränerande i sin framfusighet. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig.

Jag har berättat det här förr men det är aldrig någon som orkar lyssna. Det är lite som så att det jag försöker berätta egentligen inte är något man vill ha berättat för sig. Speciellt inte nu då våren börjar få sitt fäste och det snart är maj och sedan efter det semestertider och grillning och välansade gräsmattor och nyförälskade par och barn som tjoar och tjimmar ute på gator och torg och full rulle på barnstränderna och glass i solen och ja, ni förstår vad jag menar. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

För det här, mina vänner, handlar om en viss typ av rädsla som finns hos alla människor även om den rädslan allt som oftast är obefogad hos de flesta. De flesta människor har ju fullt upp med att enbart tänka på sig själva medan de tycker att alla andra skall tänka på dem och då rinner det mesta av dem, det är ungefär som att hälla vatten på en gås. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

Problemet inträder däremot då man börjar lyfta blicken och se sin omgivning för vad den är, då man ser hur varje val vi gör i livet är ett val som antingen bidrar till att det blir bättre för en själv och sina medmänniskor eller så gör man endast det som är bättre för en själv och skiter i alla sina medmänniskor. Jag är av den sorten som bryr mig om alla i min omgivning, har alltid gjort, detta är dock något som i princip ses som om det vore ren ondska nuförtiden. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

Jag ser det varje dag, det räcker med att ta en promenad genom ett par kvarter häromkring så ser man det, det räcker med att se människor i relationer för att upptäcka det. Alla, och då menar jag den stora majoriteten, går endast efter eget huvud, letar alltid efter en snabb fix, en snabb väg ut och samtidigt skall man ju tillfredsställa egot så mycket som möjligt under själva processen, för det är något som är sant, detta är dagens sanning, att nästan var och en som jag känner till är obotliga egoister, de gör allt för att det skall gynna dem själva, det existerar knappast någon solidaritet, det finns inte många händer jag skulle vilja lägga mitt liv i och ibland vill jag bara gå och tvätta mig då jag slår hand med en del. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

Vilka blir då lidande av denna typ av handlingar? Ja, det är ju självfallet barnen, barnen som skall ta vid och bygga världen, de blir inlärda detta sjuka beteende, nämligen "sköt dig själv och skit i andra" vilket i förlängningen blir "skjut andra alla andra". Jag tycker det är synd, jag blir fylld av en sådan obeskrivbar sorg att jag vill slita mig själv i stycken. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

Så kom ihåg detta, våga inte tro att det finns någon därute som gör någonting för någon annan än sig själv och om du hittar några kamrater, organisera dem nu snarast, förälska dig i dem och håll dem nära och låt de andra kräken ruttna i dikesrenen ifall de vägrar göra om, göra rätt, gå till reträtt. För om du inte är med mig kamrat så är du emot mig kamrat.

*

"Proletärer i alla länder, förena er!"
Då den väl landar i ens bo,
stor, svindlande och oändlig

Då man väl inser att det aldrig
blir som förut, att allt man
någonsin gjort, allt man offrat,
alla åtaganden som man tagit till sig,
allt som man lämnade bakom sig
för att leva det "goda" livet,

Då man väl inser
att det aldrig kommer tillbaka,
det är då friheten inträder
och man känner sig fjäderlätt,
fri som en vars liv
aldrig tidigare har levts.
i mina mest våldsamma ögonblick
så trodde jag alltid på människans frigörelse,
det existerade ingenting förutom
vad som kunde ske i och med
att vad som i teorin stämde skulle
omsättas i praktiken och bli
till en verklighetens vägvisare

och jag träffar en kvinna i tjugofemårsåldern
som börjar tala om syndikalismen
och dess fördelar gentemot allt det andra
och jag faller in i mina egna drömmars eldar,
blir helt till mig
och börjar fundera
och fantisera
och dedicera min tankar
och känslor till detta ögonblick,

likt i ett inferno av upplevelser
hopsnörda till en enda rörelse
som snuddar vid verklighetens rus:

som om jag vaknat
och smakat livet

igen

och jag fantiserar om att hon i sin ensamhet
sitter och läser Stig Dagerman
och lyssnar på Joe Hills kampsånger
och att hon verkligen vet
att kampen måste fortgå

det har aldrig existerat några undantag.

*

när jag sluter mig själv
och sänker mig ner i tiden som varit
och tiden som kommer att bli
så vilar jag stilla vid 1917, revolutionsåret
och kan inte förstå verklighetens storhet
eftersom det är alldeles för stort
för att se det som en verklig händelse
och jag förstår de som försöker smutskasta
någonting så i grunden oförståeligt
som en revolution där det som sades
skulle hända verkligen hände,
inte ens Lenin själv förutsåg
att det skulle hända förrän det hände
och det är däri kampens styrka vilar,

när jag var yngre, i den ljuva tjugoårsåldern,
då skrev jag mycket om den oförstådda kampen

men nu förstår jag, det var bara jag själv
som vägrade förstå vad det var jag kämpade för
även fast jag egentligen alltid hade vetat.

*

"- Nä men sidär va! Där har vi ju Calle! Harru äntligen vaknat till liv? Jag trodde du hade gått under jorden?! Du brukade ju sitta hemma förjÄmnan och suga på pipan och läsa DostojÄvskIIj och skit, harru börjat vakna till liv nu asså? Inget mer grinande och grumlande och grubblande i lerkrusets utslagna grogg? Kul och se dig! Jag har fan inte sett dig i solskenet sedan, ja, när kan det ha varit? Nä fan, det måste ju ha varit uppemot en tio år sedan! Efter ett tag brukade jag minnas dig som en jävla skugga, som en mörkerman, hahaha, ja, se på fan!"

"- Jo, fan, man får ju göra sitt bästa, men mest av allt känner man sig äcklad och likgiltig och då är jag ändå en munter jävel som de brukar säga, ingen riktig dysterkvist, inte på det sätt men jag antar att jag kan uppfattas som både tråkig och excentrisk emellanåt men ja, visst tametusan är det kul att vara ute i solskenet med era gamla gubbs här igen men ni har ju gått över till den andra sidan medan jag precis har vaknat upp på den ännu äldre sidan, vafan, jag är ju typ tonåring igen nu, drömmer om kommunism och fitta som en jävla skolungen, ja, borta är åren då man grubblade sig sönder och samman över varför floden flyter åt det ena hållet och inte åt den andra och visst har jag tänkt en hel del fula tankar i mitt liv men ingenting som överträffar första bästa katoliken i vilket valfritt rum som helst, det vet ju både ni och jag."

"- ÄSCH! Sluta grina nu, jag frågade ju föfan bara hur du mådde, inte fan måste du bli te nån jävla Shuppenhauueer över alltihop då förfan! Kom ihåg gamle Wittgan, han sket i alltihop tillslut, satte sig på golvet och sket och spöade upp skolungarna, haha, jaru mannen, skaru harej en bira och en till eller? Sätt dig där på golvet sålänge, vi har fan inte hunnit möblera ännu, vem fan bryr sig, jag lever minimalistiskt och spartanskt numera! Tarej en rustik liten bira här så värmer det din skalle, eller du kanske bara dricker rötjut och brännavin nuförtin? haha, ja, man vet ju aldrig med dig, du är ju som du är och jag har aldrig hållit det emot dig men ibland när du träffar mig i spegelbilden så är det ju som att själva fan har farit i dig, kan ju vara ensamheten va! Du har fått nåra jävla taskiga händer kastade på dig emellanåt men jaja vem fan är jag att beblanda mig i sådana tilltag, det är dina val din förbenade drummel!"

*

det hade blivit till en dröm
om att ha varit någon annanstans,

sådant som av sorg hade tyngt den
han hade blivit, en åskådare till sitt
eget liv, ett liv i lögn, ett liv i skit
på botten av ett hål, utan kärlek.

och tankar han hade tänkt
och känslorna han hade känt
och drömmarna han hade drömt
hade bara varit hans egna,

ingen hade,
trots hans övertygelse om motsatsen,
delat hans vision,
han hade bedragit sig själv
och sedan vaknat upp
och sett sanningen i vitögat;

han hade aldrig behövt ett ankare,
någon som med dolt motiv förgiftat honom

och allt som hade hållit honom tillbaka hade nu flugit sin kos och återvänt till sitt kaos och han kunde återigen släppa in ny luft under vingarna och allt han hade givit, det bjöd han på, på precis samma sätt som han hade gjort under hela sitt liv för det man gör det gör man för att man vill och sedan att alla inte äger solidaritetens ådra, det är något som inte går att förändra på en dag, för "kampen kräver många år".

Och ändå visste han
att det som hade byggts upp
hade varit någonting speciellt,
någonting han egentligen aldrig
hade velat släppa taget om
även efter att det hade ryckts
bort från honom

men vad en människa vill
och vad som i själva verket händer,
det är två helt olika saker
som aldrig kan tyglas
eller föras samman

och det värsta ändå
är nog allt liv
som där emellan krossas.

*

han pantade ölburkar och tömde lägenheten på sopor. det var sånt som han gjorde, han pantade och han städade även fast allt egentligen bara var skit. han tömde kattlådor och rökte fimpar och stirrade ut över gårdsplan och han läste och han såg på film och han spelade tv-spel och tänkte på välfyllda dunkar med vin, nyinköpta paket med cigg och inte så mycket mer eftersom allting egentligen bara var en enda stor jävla sörja av gammalt slagg utan vare sig rim eller reson. Känslan av att ha fått samma gåva som huvudpersonen i "Arrival" gjorde sig påmind, att han levde i dåtiden och i framtiden samtidigt som han levde i nutiden, enda skillnaden var att han inte hade bemästrat konsten att kommunicera med sig själv i den uppluckrade tidsrymden, han kunde helt enkelt inte påverka sig själv mer än vad han redan gjorde. de dagar då han hade det riktigt bra så låg han bara i soffan och beställde hem pizza på mobilen och betalade en hundring extra så att de körde ut skiten till honom, oftast var det en brud i tjugoårsåldern som glatt ringde på dörren med en pizza i famnen, alltid för mycket mascara påsmetat, inte alls speciellt snygg men kul med pizza i dörren, helt ok alltså. han hade då han roade sig byggt små hus av pizzakartonger i lägenhetens kök. det var på den nivå livet som ungkarl tedde sig. i veckorna däremot, då var han engagerad, då var han med. och de här skriken nätterna igenom, det gjorde honom galen, djur som skrek, skrek nätterna igenom och ibland hela dagarna. sömnen som varade en eller två timmar åt gången, de långa mardrömmarna och den tysta bönen om att "snälla låt mig få sova och inte drömma, om så bara för en enda jävla natt". och tiden tassade på och ingenting fanns till även fast allting bara fortgick och minnet som var så grumligt, det var så märkligt alltihop, ungefär som att han hade överlevt en storskalig olycka av något slag. en slags sinnenas Tjernobyl. känslan av att dö och sedan bara fortsätta leva pågrund av den enorma elden som levde inombords, den som gjorde att han alltid glödde och vägrade slockna. ibland satte han sig i duschen för att skölja bort återstoden av en glömd morgondag. det hjälpte inte men det lindrade åtminstone känslan av att ha blivit mördad.

*

på sophögen, där är allting stilla
förutom då hos råttorna
som spelar på förruttnelse
och gamla benknotor

på sophögen, där genljuder livets
allra äldsta sång, ja, på sophögen,
där är allt som sig bör, ingen
kärlek, inget hat, bara sopor

dag in och dag ut, och om natten
då kan man se tusen självlysande ögon
som äter upp dig inifrån.
då ingenting händer
och ingenting kommer hända
och då ingen vet vad det är
som är vad det är och inte är
och då kaffekoppen vägrar kallna
under vargtimmarna, det är då
tiden i all sin besynnerlighet framträder
och beblandar sig med vardagens
illaluktande sörja, blir till ett med
symbiosen som utgör kroppens
och sinnets funktioner då de samarbetar
för att göra livet så pass uppluckrat
som möjligt för den som en gång
har trillat av pinn och sedermera
även lyckats se allt för vad det
egentligen är istället för att blint
förhålla sig till en extern chimär
och när sagan väl får sitt slut
och allt slit är över så vet både han
och jag att väntan är allt som är
och väntan är allt som är över
även då väntan var precis allt det
som var och ingenting mer var det
än en evinnerlig väntan
på bättre tider, på bättre väder,
på bättre allt, på bättre inget
och smittan som en gång
tagit över de andra, den levde
och frodades i sitt hål, alltid
levde den och frodades i sitt
stumma, krumma hål på innergården,
i en gammal sko där ingen ville gå
och små små röster, kanske
från husets minimala tomtar
kunde ibland genljuda
i verkligheten, göra sig till
och larma för att få klappa
husdjuren men alltihop
var ett spel, ett knep för
att få mörda husbonden,
han som hade drivit in pålarna
i vampyrerna som smög om natten.
Året då han fyllde sex,
det var innan sjukdomen kom,
han sa Pappa, du kommer
alltid finnas för mig va?

Därefter mörknade åren, ibland
hittade jag teckningar, bilder
och leksaker men inte min son.
ibland då han tittar in i rummet
som han bär in saker i känner han
hur lukten av järn tränger sig på,
sätter bo i hans kropp, näsborrarna
vidgas och han drar sig tillbaka,
det sticker till i ögonen, han stapplar
baklänges, snubblar på något, verkar
vara en sköld av något slag, en liten
grön sköld anpassad för en liten pojke
han en gång kunde ett litet namn på
och ibland undrar han hur den lilla
pojken klarar sig ute i den stora världen
utan sin lilla gröna sköld som gav skydd
mot allt det onda som han nu möter
alldeles ensam där ute i allt det stora
som alltid bara blir större, aldrig mindre.

och där ute faller det gråa regnet
i den gråa arbetsnarkomaniserade vardagen
där att vara uppe i varv är det enda
han kan vara eftersom han varken vill
eller kan landa och han jobbar med lätthet
tio och en halv timme, han hade utan svårigheter
kunnat jobba åtminstone sex till, inga problem,
det är som att gå och skita, man bara gör det
och torkar sig sedan för att om en stund
börja om igen tills allting bara blir
till en enda stor skithög
innan den sammetslena döden sätter in
så regnar det melankoli om morgnarna
precis likt expressionisten en gång
förutspådde i sin vätskefyllda grav
och när han tittade upp så träffades
han av de hårda, sylvassa spikarna
som genomborrat honom sedan barnsben.

det var i samband med att det säregna
språket blev till en öppen kista
som han började rotera varje morgon
innan nedstigningen i kryptan, det
var inte tal om att bara sova, han var
tvungen att rekreera under dagarna
i väntan på nätterna då strupar skulle
slitas och blod skulle drickas, en sten
är ingenting annat än en sten
förrän man låter en människa
vila därinunder, i evigheten,
i väntan på att änglarna basunerar
ut ännu en av sina otaliga lögner.
i dubbelidentitetens sköna sköte
kunde han stillsamt vila
innan det var dags att snöra om
kängorna, kamma upp luggen
och ge sig ut på stan om de tidiga
morgnarna, återigen en natt
fylld av brott och annat bus
var tvungen att ses över, att vara
en vigilant med ett utstuderat
modus operandi, kunde det
bli roligare än så? han trodde
inte det, åtminstone inte nu,
inte idag och ute på byrån stod
kaffekoppen, vägrade svalna,
dess rök andades hans rök
och man kunde väl egentligen
säga att jag andas tillvaron
samtidigt som att tillvaron
andas mig, vi förtär varandra,
precis som klassamhället
gör med vanligt folk.

*

strör salt i såren då jag når fristaden,
invid en mur står en äldre kvinna och ber,
jag lägger handen på hennes axel
och viskar "alla är missförstådda, du
är inte ensam även fast alla är ensamma".

fristaden smakar salt, jag gnor in mig
i salt, rubbar in det i köttet, kisar mot den
kyliga himlen innan den spetsar mina
mer vitala delar, ifall jag varit mänsklig
hade jag gråtit, istället blickar jag
mot den introverta väktarens budskap
och vet att det endast genom
blod, död och stark sol som jag
kan komma vidare men först
måste jag lösa chiffret som lades ut
här i denna jordmån innan självaste
civilisationen föddes, allt är bara
ond bråd död och förruttnelse
och innan jag går min väg
skulle jag helst av allt vilja
proklamera att det existerar
ingen nytta med att fly, hellre
illa fäkta tills ingenting återstår
förutom möjligtvis ett saltstod
eller en liten kapsel med endast
ett ynka sandkorn, inte ens då
är det över, jag lyfter ett finger
och känner av vindstyrkan, ler
förnöjt innan jag drar mina
trasor omkring mig och fortsätter
min vandring, hela vägen till slutet.

om jag ger dig världen
så kräver jag absolut ingenting tillbaka
förutom möjligen en flaska vatten
att bruka under mina resor bort
från dig och alla dina gelikar.

för oss som är födda på ett löv
i närheten av en vulkan
så ter sig inte den här typen
av livsföring som om det vore
någonting annat än dumdristigt,
att ens kalla det för idealt
eller allra helst som en glimt
av det "goda livet" blir för mig
mest som ett utstuderat
ondskefullt skämt gjort inbördes
beundran, jag kan inte hållas stilla,
utvecklingen krävs annars dör vi ut
precis som alla andra före oss.

och innan gryningen kommer
smyger du in till mig
och ger mig en kyss, låter mig
vada i din nyfikenhet på livet
men för mig har det alltid smakat
aska eftersom jag efter varje
vet hur det kommer sluta, det slutar
alltid på samma sätt, i eld & lågor.
Ibland, då jag hör världen gråta så hade jag
helst av allt velat gråta med den även fast
det ni kallar tårar har tagit slut hos mig, det
var ingenting jag ville men det fanns inte längre,
de skrevs ut ur mitt narrativ och blev istället
till härdat stål som pressades fram ur jordskorpan
om kvällarna innan sömnens ormar slingrade
sig omkring i mina trötta, simmiga ögon
och i förrgår träffade jag en man som gav mig
sina verser från sina resor runt jorden, han sa
att jag borde läsa dem likt de vore en enda
lång palindrom, jag tackade honom för hans
insatser för poesin och smorde in mig
med getblod för att hålla mig yngre än
alla de andra som bittra och upptorkade
satt i sina nästen, flaxade med hängiga
vingar av hud och läppar som drog i backen
då de försökte andas eller le och jag hälsade
till alla de som hade gått här före mig
med sina läderbundna böcker och jag
tog i hand och jag bockade och introducerade
mig själv "jag är en av de som läser på de
osynliga universiteten som ligger häromkring
vars främsta egenskap är att de är stöpta
i arbetarblod och byggt på arbetares knäckta
revben, skallar, benpipor och annat man
kan komma åt och helst av allt hade jag
velat slå in era vidriga ansikten men
jag kan hålla mig ännu en dag men kanske
inte mer än så era förbannade blodiglar,
utsugare, borgarluder, gåsleverfascister,
ankdammsmarodörer och så vidare osv.".
tvättar, dricker vin, skriver rapporter,
fantiserar om skyddsronder i helvetet,
trånga rum och små barn som grillas
över öppen eld och en rödrosig fitta
som slukar en hel, lapar i sig återstoden
av mina hopskrapade ögonblick i livet
som aldrig kommer åter men vem fan
vill väl leva för evigt ändå...

tvättar, hänger skjortor och linnen
och dricker ett glas vin och röker cigaretter
genom öppet fönster, städar, plockar,
möblerar om, fixar i ordning efter kriget,
sorterar böcker och fantiserar om VHS-fodral
man inte sett på många år och bläddrar
förstrött i litteratur jag trodde att jag
inte längre ägde tills jag inser att allting
äger rum här och nu, det finns ingen
återvändo, allting sker här och nu
och det existerar ingen väg som
leder tillbaka från det här ögonblicket.
avslag på nedre hjärnhalva,
multipla upprustningsförsök
angående bruk av strängt förbjudna
teorier angående varat (i det låsta skåpet
i stadens bibliotek), till ingen egentlig nytta,
nedslag och knytnävsslag i den mån
det begärda subjektet begär; jag försöker
suga i mig nektarn av allehanda fruktlösa
försök som jag har tampats med i livet
och även om jag är på halva vägen hunnen
så kvistar jag med stor medvetenhet
in i närmaste eldstorm välutrustad,
både svärd med nyvässad klinga
och defensivt laddad sköld, jag sover
med öppna ögon och inväntar dagen
då jag klyver diamanterna som kom i vägen

*

du sätts vid spaken, du sätts vid bänken,
du sätts vid maskinen, du sätts vid bandet
och jag hör dig prata med mig varje dag,
du som aldrig kom därifrån, du som trodde
att det fanns något mer men som stängdes in
och ville göra ett gott dagsverke för dig
och alla andra men som trycktes ner,
år efter år, tills du slutligen bara stod där
och lät dem sänka din lön, lät dem dra
in din semester, lät dig jobba över varje dag,
veckorna igenom, månaderna igenom,
åren igenom och ja, jag vill bara säga
att jag ser dig och jag vill att du ska
knyta dina nävar, jag vill att du ska
organisera dig, jag vill att du ska våga
ta kampen, jag vill höra dig säga nej,
om så bara för mig till en början
men sedan vill jag att du ska säga det
igen och igen tills ingen längre orkar
utsätta dig för allt skit de utsätter dig för
och jag vill att du ska säga det framför andra,
jag vill att det ska smitta av sig, jag vill
höra varenda jävel jag möter säga
att det går, det går att få en förändring
och det är vi som står för den förändringen,
det är vi tillsammans som kommer sparka uppåt,
aldrig någonsin neråt, aldrig någonsin.
tomma rum, tomma på liv
och tomma på möbler, drömmen
om ett annat liv, den susade förbi
och somnade in för att aldrig mer
vakna upp igen.

*

men försommaren var ljummen
och fylld av blåa himlar, ungefär som då
jag en gång i tiden var "lycklig"

och jag satte mig sedan ner
i klappstolen ute på min balkong
och betraktade alla mina tomma rum,
tomma på liv och tomma på möbler
och jag tände en cigarett, en cigarett
som flammade så röd av allt
som en gång varit att den smakade
som askan av ett helt liv då jag rökte den.
jag hängde mitt diplom på väggen,
jag hade bildat mig genom arbetarnas led;
jag hade gjort min gärning och ägnat mig
åt frigörelsen av min egen klass
för bildningen kan de inte ta ifrån er
och ni vet, ja, ni vet, att blodet som dryper
då ni skadade ramlar ihop på ett industrigolv
är alltid rött, kommer alltid att vara rött.

med gemensamma krafter lyfter vi hammaren
och bankar städet hett och rött och alla ni
som från botten av era utarbetade kroppar
sjunger med i våran sång för arbetarens lov
skall nu och för all framtid känna samhörighet
med din bror och din syster som står jämte dig
och som var och vareviga dag går med ryggen
sträckt trots att de där uppe på toppen alltid
kommer sparka nedåt, nedåt, nedåt på dig.

det är du och jag, det är han och hon,
det är vi och alla andra inom den rånade klassen
som gemensamt reser oss och som skrattar
åt kapitalisten och vet att de aldrig
kommer kunna knäcka oss för vi vet
att vad de än gör så kommer vi att vinna.
stora manshänder kramar små barnnävar.
i den avgrund som uppstod tappade
jag greppet och förlorade barndomen
även fast jag höll fast så hårt, hårdare
än jag någonsin gjort förut.

men jag föll aldrig, istället stod jag
högrest och vandrade rakryggad
genom min tillvaro, oförmögen till
att låta mig knäckas av mänsklighet.

*

och det var många år sedan
jag bestämde mig för att det
aldrig fick hända igen och det gjorde
det aldrig oavsett hur mycket
utomstående krafter än försökte
komma in under skinnet på mig:

en del människor går helt enkelt
inte att krossa, glöm aldrig bort det.
du stod med blicken riktad
ut över Östersjön och någon,
kanske en kvinna, la sin hand
på din axel och sa "du vet att
jag alltid finns där för dig"
även fast hon inte sa det
och du vände dig om och log
och svarade, även då du inte sa något,
att "ja, jag vet, jag har alltid vetat"
och även om man inte talar
om första ögonkastet så är det
ändå i ögonblicken
i början av en historia
som en förälskelse äger rum
och man vet egentligen
att känslan aldrig
kommer att lämna en.

*

och åren de gick och omgivningarna
och omständigheterna förändrades
även fast allting egentligen lika gärna
kunde ha varit detsamma och livet
gick sin gilla gång även fast ingen
egentligen visste hur det gick till
och de visste att ingen annan
kunde lita på någon annan
eftersom allt i livet är av
ett skiftande värde, åtminstone
nästan alltid och ibland är det
väl som så att de bästa vännerna
man egentligen har haft är de
man aldrig har haft men kan komma
att ha när man minst anar det
och en dag så vaknar man
i regel alltid upp och inser att det
du ser framför dig är det som existerar
och det är däri ditt intresse ligger.
jag skall inte sticka under stol,
jag förlorade mitt liv,
det är ingenting att hymla om
och även om det låter krasst
så var det nog det enda sättet
att göra sig fri ifrån de då
rådande omständigheterna.

*

det var längesen nu, men under
en period brukade jag drömma
om att allting skulle ordna sig,
jag brukade få för mig att det här
livet aldrig hade hänt och att det
egentligen gick precis så som
jag hade tänkt mig
men efter ett tag så går det inte
att ljuga längre för lögnen
blir bara större ju mer man ljuger
för sig själv och för sin omgivning
och även om min vilja var stark, starkare
än någonsin förut så visste jag,
ja, jag visste sedan långt tillbaka
att det aldrig skulle fungera, det gör
inte det, en del människor går
helt enkelt inte ihop med varandra
och däremellan kommer alltid barnen,
oförstående och oskyldiga
till allt som händer runtomkring dem.
då jag slutit min hand
och ätit av morgondagens
grusade förhoppningar
och fått en uppmuntran
av en kvinnlig kamrat
om att jag borde ligga
ute på balkongen hela helgen
och dricka öl så bestämde jag mig
för att knäcka en DAS PILS och bara
slappna av även om jag borde
engagera mig åt mina åtaganden
så då gjorde jag det också, försökte
formulera den perfekta inbjudan
till alla de som inte ännu visste
att det som skulle ske var för alla
arbetares bästa och funderade
över den korrekta schemaläggningen
dessa är de vardagliga bestyren
som styr människan såsom
kommunistisk varelse.

*

om du såg mig så hade du sett
att jag var röd, rödare
än det du en gång trodde var det röda
och det röda är kärleken
och det röda är rätten att säga
vad jag vill när jag vill
även om det uppfattas
som vad som helst utom det jag menar

(ingen människa bör vara politiskt korrekt)

och det röda är solidariteten
och det röda är förbundet
och det röda är organiseringen
och det röda är socialismen
och det röda är proletariatets diktatur
och det röda är kommunismen
och det röda är blodet i mina ådror
och det röda är livet såsom livet är
med alla sina vindlande förändringar
även då jag inte ens vet vad som händer,
då jag slår i all min litteratur och inser
att då hon spänner ögonen i mig
och dansar fram över arbetsgolvet,
så är livet alltid lite rödare
än vad det varit förut
och jag börjar ifrågasätta
vad det är som egentligen händer
även om det händer
mitt framför ögonen på mig.
då jag skrev mina verser, min dagbok
inifrån proletärens vardagliga börda
fann jag att de tyckte att produktionen
borde höjas och att vi borde slitas ut
innan det skedde någon form av revolution
inom produktionsleden, det enda
som egentligen betydde någonting
var att göra rösten hörd, att organisera
det samlade missmodet gentemot
arbetsgivarens självklara krav
på arbetaren i motsats till arbetarens
krav på arbetsgivaren som för det mesta
inte ens existerade och det är då
det lossnar för mig eftersom det
alltid bör finnas en motsats, "ingenting
förändras av sig själv" och jag la fram
pappren och sa "ni måste organisera er
med mig, först då kan vi slå ner näven".
"vad skulle veta döda vem?"
- mig, eller jag är den andra! innan året är slut!,
en röd och orgasmisk minut,
en fullständigt skälvande minut
då hon tjuter precis innan hon svävar
iväg på ett kokablad och inser
att räckvidden beror på henne
och hennes kropps omfång
för jag sticker inte under stol
med mina fingrars rörlighet.
Stalin försvann i liberalernas grop.
Jag stod vidskeplig, utan ett ljud, ovidkommande.
Ty vi är icke rörbara, utstötta för vår heder,
förbjudna att stå invid kommunismens fana.

*

I kapitalismens pladder
dränktes våra vrål om kamp.
Som ung våldförde jag mig
på den nektar varmed jag hade
givits liv, att jag sedan målat av
flertalet uråldriga källor utan
att ha varit där var inget vi talade om,
det var mest som så, att hon, sibyllan,
smekte mig röd om kinderna, nosade
runt kring fontänen jag byggt i sömnen,
enligt en del så levde man för evigt
om man smakade vattnet som fanns däri.

När jag nådde tonåren sopade jag
alltid rent framför mitt eget ödehus,
därav mina många och dråpliga upptåg
i djupa skogar och dunkla marker, detta
skedde dock i stillhet, i varsam hemlighet
och ingen kunde se vad som gömde sig
under trapporna till alla mina ödehus
jag varsamt hade byggt, men vad fanns
väl att finna om inte ett universum
som endast kunde nås genom att skriva
stjärnornas sista irrbloss innan de redan dött
för två komma fyra miljoner år sedan.

På min födelsedag
erhöll jag två sällsynta fåglar,
den ena kallade jag Sardonsarkacynism
och den andra kallade jag för Karlenismus

jag matade dessa två fåglar,
lät dem bryta bröd vid mitt bord
och vi levde i ensamhet
men vi hade varandra

ibland skrockade vi och sa
att vi borde skriva en visa
vi kunde sjunga för varandra
då vi hamnade i fängelset
men det var aldrig någon
som fängslade oss för vår politik
och vi fortsatte att, på vardagsrumsgolvet,
läsa ur alla böcker samtidigt

och som de gastade emellanåt,

bollade texter mellan varandra
av skiftande ursprung
och ingen kunde komma överens
angående vad som vore det mest
potenta och för framtiden bästa
även fast båda visste.

Nej, det som styr verkligheten
är en dystert målade teckning
av ett nioårigt barn, en framtida konstnär,
en vars fostran borde vara futuristisk
eller varför inte präglad av en strikt socialistisk realism, det är däri sanning vilar!

Jag stänger av och betraktar
planekonomin,

dags att ta språnget och frigöra
människan från sig själv,

att återigen hålla en kontinuerlig utveckling
vars stagnation och kaos inte bör
vara ett hinder för oss ifall vi skall
fortgå som fria människor,

vi var aldrig arbetskraft,

vi var människor som ville göra rätt
för oss och kollektivt föra fram en lösning

inte bli utnyttjade och kastade på sophögen,
utbytbara i imperialismens tidevarv,

ta över, ta över allt och förstöra, förstöra allt,
plundra tills ingenting återstår förutom
det raserade liket av mänskligheten,
av planeten, av allt, bara för att tjäna
ännu en spänn, en spänn extra,
utsugare, iglar, as, hela den tredje världen
dör framför oss, bara ruttnar bort
och arbetare i hela landet
är förstörda, vet inte vad själva syftet är
eftersom allt är åt helvete ändå
och ni tror att det går att göra så här
så länge som ni vill, ni fattar inte,
ni fattar inte att allt består av orsak
och verkan, allt som sker, det har samma
ursprung och det finns ju aldrig
några pengar att använda till oss
på golvet, det finns det aldrig
istället förpassar ni splittringen
mellan de på golvet och tjänar ytterligare
en hacka, förbannade slavägare!


Vi har alltså blivit utbytta
och smutskastade
och våldtagna i den historiska kompostens
lervälling under så pass lång tid
att allt det som egentligen
var en sanning om människans villkor
nu har blivit till en lögn
som anses förryckt.

Det är dags att växa upp
och sluta tycka synd om sig själv

bete dig inte som ett offer kamrat, bilda dig
och gör motstånd, lev inte ut ditt liv
som om allt det som känns fel inombords
egentligen skulle vara det rätta

och ni som glider med på en räkmacka
och utnyttjar systemets förtryck
och sätter era kamrater i skiten

er orkar jag inte med

men alla bör spela sin roll
men medvetenheten är det första steget
till upplysningen och frigörelsen

för en lögn är en lögn är en lögn.

i Phnom Penh ökar produktionen
och lönerna stiger stadigt samtidigt
som hyrorna blir högre och maten
dyrare och svimningsanfallen pågår
kontinuerligt inne på H&Ms fabriker
samtidigt som någon sitter och beräknar
den ökade produktionen och slipar
sina kurvor och vässar sina armbågar
så att produktionen inte skall flyttas
till Bangladesh och ingen bär ansvaret,
ingen bär aldrig någonsin ansvaret
för vanliga människors pågående misär
och har du tur kan du få ut
runt 1600 kronor i månaden
varav 500 kronor går till hyran
och 1000 kronor går till mat
och jag vill kräkas över det
systematiska förtrycket
som beror på kapitalismens
yttersta skede, imperialismen,
och jag vill kräkas när någon
slår sig för bröstet och deklamerar
"de har det ju i alla fall bättre nu
än vad de hade förut, de har det nästan
precis som vi, för vi har det också bättre nu
Än någonsin förr!" och ni är bara lakejer,
nyttiga idioter tillika papegojor
åt imperialismens härjningar
och inser inte ens att ni lever i det värsta
av alla tidevarv och jag säger som
många andra innan mig har gjort:
"Hur kan du fånga tigerungar utan
att ge dig in i tigerns håla?"
och hur kan du så svindlande presentera
dina teorier om hur det skall gå till
i praktiken när du aldrig har stått
på ett golv, aldrig fått höra vad dina
arbetskamrater har att säga, hur kan du?
hur i helvete kan du stå där och påstå
att du vet hur de som är nere på botten
känner sig då du inte ens har hållit
i vare sig en hammare eller en slev,
en kavel eller en hacka? Jag avskyr
din sort och om jag fick bestämma
så skulle ni få jobba av er skuld
inne i fabrikerna, ute på åkrarna
och ute på fälten och själva få stå
för resultatet av den ökade produktionen
ni eftersträvar och så kan vi senare
gå igenom och se ifall ni har uppfyllt
er årliga kvot samtidigt som vi sparkar
er ifall ni inte är tillräckligt effektiva
efter tre månader utan något varsel,
detta förutsätter dock att ni fortfarande
är i livet då och att ni inte redan har gått under
av de omänskliga villkor som ni tycker
är rimliga att ålägga proletariatet.
livet såsom svepskäl för andra händelser
och jag vägrade som vanligt
att lyssna på vad alla andra sa till mig
utan böjde ner mitt huvud
och stångade mig fram
genom existensen,

genom livet, kärleken,
den ständigt påtagliga ångesten
och allt som jag hade funnit
och allt som hade försvunnit
och ja, allt det andra, det som inte
talades om vid namn... kanske
hade jag återfunnit det som en gång var
genom att återigen förlora allt som var.

mina händer? i stillhet knutna, man
bör inte gråta över spilld mjölk
och jag tittade alltid bakom mig,
men aldrig i vredesmod, aldrig i hat,
jag visste att vad som låg bakom
också låg framför, inget knussel,
inga hemligheter, endast en enda
stor varsamhet som vägrade upphöra
tills jag vild och urspårad utplånade
de fyra väggar som omgärdade mig.
allt det jag aldrig kan
dela med någon annan
som nu blivit till mina hemligheter
att vårda ömt tills de glömts bort
och det är som ingenting
har hänt, som om allt var
någonting drömt.

och jag simmade ner till
den där bottnen. jag gjord det
varje gång. jag visste att det
fanns en pärla där nere på botten.
jag visst det. men det hjälpte aldrig.

ibland när jag håller de tummade
fotografierna i mina händer
samtidigt som jag dränker sorgen
med hjälp av druvorna så kan jag
inte förmå mig att tänka på något
förutom att det fanns ingenting
jag kunde göra, det fanns aldrig
någonting jag kunde göra.

jag har alltid blottat
mina svagheter, låtit dem bli
till en del av mig
och aldrig någonsin stuckit
under stol med vem jag varit
med dem jag bekantat mig med.

men det är väl som så att människor
tror att de kan bryta ner en och göra
en till deras egen, detta är däremot
ingenting som inträffar, aldrig någonsin.

och ibland tänker jag på barnen
som växer upp utan en far,
men jag tänker i regel aldrig
på någon utöver dem, det är
som om jorden stannade i och
med förlusten, ingenting annat
spelar någon roll förutom kampen
mot förtryckarna och låta de röda
rida fritt tills segern blir vår.

jag bör gå hem nu,

nej det är inte vad du borde, du borde gå djupare

ned i det som inte bör talas om vid

sitt rätta epitet...



nej, jag bör gå hem, det är vad jag borde göra

innan någon blir skadad av vad som

inte finns förutom i mitt huvud.



du lockar alltså dig själv

till hemmets trygga barm

även om det som inte är hem

numera alltså betraktas som ditt hem?



nej, men hem är alltid hem

och jag bör faktiskt gå hem,



men fan, sorgen är så överhängande

att den minsta rörelse invid din kropp

får dig att skälva och du vill gå hem?



ja, jag vill gå hem.

*
Nietzsche-tröjan på
Nationalteatern i lurarna
flyter genom gallerian
och in på bolaget
och tar 2 starköl av den billiga sorten
och 2 till av den billiga sorten
och 2 till av den billiga sorten
och 2 till av den billiga sorten
och 2 till av den billiga sorten

*

Ulf Dageby i lurarna, Eldorado;

"Jag letar efter Eldorado,
Jag letar efter Eldorado.".

*

En timme senare sitter man halvpackad,
småsvävande genom vardagsrummen,

ännu en fredag,

ännu en sån dag,

ännu ett sånt liv,

ett anständigt liv

genom de hårda åren

och allt skit

ingen orkar höra på.

*
jag har rest länge,
långt ner i skiten och jag har
kommit fram, jag har kommit ut
på den andra sidan
med knutna nävar
höjda mot hela jävla skiten
och ni kanske säger
att jag uttrycker mig dåligt
men jag uttrycker mig på det
enda sättet som min klass förstår,
jag vägrar böja mig inför era
vackra ord, jag vägrar ge mig
hän åt allt ert skit för vi är många
och vi blir fler och när vi knyter
våra nävar och ger dem till er
så kommer ni önska att ni
hade lärt er vårt språk
istället för att pracka
på oss ert jävla skit
som om hundra år inte betyder
ett förbannat skit

*
drömmen om mitt liv
upplöses varje fredagskväll,
jag hör hur den smattrar i toaletten
då jag under småtimmarna pissar ut
det sista av spriten jag satt i mig
innan jag skoningslöst däckar
under inte alltför stimulerande former
och har man tur har man någon
brud vid sin sida
som kan ge en sin kropp
om än bara för en natt, det är
allt som behövs
för att uthärda ännu en helg
i detta helvete
som kallas för livet.

*
under uppväxten
tillhandahölls vi det material
som gjorde så att vi höll
oss på mattan medan herrarna
i de lustiga hattarna dansade
genom de fina salonger, nöp
de pubertala arbetarklassflickorna
i stjärten, smekte deras rumpor
och talade nedlåtande till dem
medan vi ett par timmar efteråt
torkade upp de fina herrarnas spyor
och de lärde oss i tidig ålder
att det är dem vi hatar,
att det är dem vi måste störta,
med våld om så krävs.




*
det har länge nog nu
viskats om hur de är skrämda
och nedtryckta i skoskaften
men när du möter de samlade
trupperna från ådalen
så är det du som skakar,
då är det du som är chanslös
och står med omkullkastat munväder
och med ett ständigt ökat behov
av inkontinensblöja
och mer flexibilitet
i din nyvunna tvångströja
då de hänger dig
i närmaste träd.

*
genom de iskalla åren
finns det inget skydd, utsattheten
i att vara fullkomligt övertygad
om att det egentligen borde finnas
något mer till livet än att supa
bort det och sitta asgarvande på en barstol
medan man betraktar folk helt väcka
på sprit, kola och gräs är väl
en av de faktorer som gör att man
börjar om, det gör man alltid
och man vet ju ändå att man älskar
spiralen som bara går nedåt
och man dyrkar ju ändå att hänga på sig
solbrillorna och långsamt driva in
i ännu en fylla i sommarbrisen
men någonstans vill man vakna,
man vill hitta en mening med hela skiten,
och man tror ju, ja, det gör man,
att det snart är på gång, snart är
det på gång, snart är alla de här
åren ett minne blott och man kanske
lyckas falla in i den korrumperade massans
fållor och man gör precis som man borde
och allting är som sig bör och varenda
jävel lever lyckliga i alla sina dagar
och jag har bara lust att vråla "Nej!"
åt hela skiten när jag står där och delar
en cigg med en uteliggare runt midnatt
och ser att det där inne någonstans
finns ännu en ensam själ som bara
vill komma fram någonstans, någonstans
som inte är fullt av allt det här falska
skiten som överrumplar oss var
och varannan dag och jag dränker inte
ens längre sorgen, jag ger bara fan
i alltihop och vaknar varenda jävla
morgon med nävarna knutna, fäktande
omkring mig, redo att slåss för vad som är rätt.
*
så jag sitter på fyllan
och diskuterar marxism-leninismens fördelar
och jag är rejält tankad
och jag glömmer bort att jag beställt in mat
(ser det ett par dagar senare på saldot)
men får tag i nån upplyst grabbs kebabtallrik
och ger den till honom och bestämmer mig
för att gå och köpa mat eftersom jag har glömt
att jag har köpt mat så jag köper mer mat,
fast på ett annat ställe, tydligen mcdonalds
enligt kvittona, för mina sista stålar
och det är någonting fascinerande
med hur det röda sitter fast förankrat
i ryggraden samtidigt som närminnet
har förvandlats till en snöflinga
som smälter innan den når tippen
av tungan så här en natt i juni
och den röda solen ler mot mig
och dagen efter kommer jag på
att jag glömde min 50-åriga polare
på den sista krogen, tror han somnade
vid ett bord samtidigt som jag försvann
in i en diskussion om hur det röda gardet
bör utvecklas och jag känner mig
emellanåt likt en vampyr som i perioder
tappar allt inom mig förutom törsten
efter en röd framtid där allting,
då andan faller på, dränks i öl
och jag vet, jag känner mig
som en jävla loser men alla blir vi väl
förr eller senare, i brist på bättre,
sköna förlorare utan framtidsutsikter...

*
jag är alltså numera 32 bast,
börjar bli gammal och ömsint, som
en riktig jävla djävul och jag älskar
hur tiden går mig förbi samtidigt
som mina så kallade känslor väller
över mig nu mer än någonsin tidigare.

jag trodde i många år
att det var något fel på mig
men inser numera att det är
vad som hör uppväxten till
och jag gråter numera endast
då jag är verkligt självmordsbenägen,
det är som sig borde vara.

och jag trodde att det som var mitt allt
skymde allt det andra men insåg senare
att då någon väl gav mig något
så offrade jag allt för dem
och de tog och de lät sig väl smaka
och det är väl där någonstans
som jag insåg att jag älskade det vilda,
det som drar sig till mig
och inte låter sig fångas men även
låter sig älskas utan förpliktelser
och jag älskar dig då du sträcker ut dig
bredvid mig och låtsas
som om du inte vill att jag skall
betrakta din kropp för jag vet,
ja, jag vet, jag vet att det enda du vill
är att du och jag skall bli till ett
och ja, jag tänker fan ge dig allt
bara du bestämmer dig...

*
tiden läker inga sår
och jag är fortfarande lika uppriven
över alla de gånger jag har blivit lämnad
som jag var då det begav sig
men försvinner en
så ger dig världen tusen kvinnor åter
vilket kanske inte alltid stämmer
men ändå, det finns ändå alltid en väg ut
även om det inte var den vägen du
från början hade räknat med
och jag kan nog räkna med
att jag måste vara full
ett par år till
och att jag måste plöja
mig igenom kärleken
för resten av mitt liv
men om kvinnorna
är så vackra som de är nu
så går jag mer än gärna
med på kraven för min framtida
förstörelse tillika undergång,
det är ju så förbannat svårt
att värja sig då de är så söta
och vackra och fullkomligt
frigjorda i sig själva redan från början.

*
ett hån för himlarna, det är
saker och ting som inte får en
att göra annat än att inte finnas till
och det oönskade gråter för egen
vinnings skull.

vad som kunde varit sammetslent, numera
förstört, hånat, till avskräde förvandlat,

han har inte tid för spel, inte nu
och inte senare, det ligger i naturen
att det är oacceptabelt...

*

och jag drog vidare med förödelse
bakom mig... när allt hopp är ute
somnar utan problem upproret in

spädbarnsdöden var även den en kärlek.

*
om jag hade kunnat tända
alla de eldar som pyr inom mig
så hade du varit min
men livet vill sällan bli
så som man inbillar sig det.

om jag hade kunnat förmedla
allt det som gror inombords
då hade allt jag pekat på
blivit på det sätt som det borde
men det är sällan som man får
mer än en flaska sprit
och morgonen efter
fylld av ångest och skit.

*
jag börjar bli så jävla trött
på hela skiten, jag börjar bli så
jävla trött på alltihop
att jag knappt kan sova längre.

det är som om att det inte går
att låtsas längre, det går inte
att lalla runt dag ut, dag in,
vecka in, vecka ut, månad in,
månad ut, år in och år ut...
det går inte och häromkring
står så lydigt var och varenda kotte
och idisslar i sig all skit
som vi matas med men det är lugnt,
det är alltid lugnt tills det smäller

och det hela började som ett skämt
som fick allihop att skratta så högt
och sedan var det ingen som skrattade
inte ens jag som inte ens vet vad det
är som det här förbannade skiten
handlar om förutom att det är
någonting som har gått och gnagt mig
under hela mitt liv, att det är något
underfundigt fel med hur världen
och våra samhällen är uppbyggda
och ja, jag vet, jag skulle behöva en
kvinna men jag vet att det ändå
går åt helvete så det spelar ingen roll
men det är lugnt, det är alltid lugnt,
det är alltid lugnt tills hela jävla
skiten exploderar i ansiktet på dig
och det är då man vet att det är
helt fel, helt åt helvete fel och du
borde inte gå den här vägen, du borde
inte ge med dig, du borde ställa dig
mitt i strömmen och se hur de
döda fiskarna flyter med medans
du bara går din väg och aldrig
mer kommer tillbaka.

*
knegar intill vansinne, som vanligt,
måste stanna upp, blåser bort allt
motstånd, kommer hem, knäcker en bira,
typ lite nykär utan att veta varför,
glad midsommar som man säger
efter fyra år i gulag då man
äntligen får komma ut som fullfjädrad,
övertygad kommunist.

friheten flyger ut i sommarvärmen
och jag hakar på, hakar alltid på
även om tiden är ett svepskäl
man mest av allt vill spy åt, det
är det som är det hela, du får
aldrig sluta kräkas, du får aldrig
sluta ifrågasätta, du får tamefan aldrig
ge upp din jävel för om du gör det
då ska du få med mig att göra, då
ska jag randa dig gul och blå
tills du minns vart du kommer ifrån
och tills du minns vem du är;
det härdade knegarblodet
dör inte ut, det är allt annat som gör
och om jag vill ha en kvinna, ja,
då vill jag ha henne, inte mer med det.
*
ibland kunde han skratta högt om nätterna
även fast de var så svarta men samtidigt
så blekta av det förflutnas löjeväckande
beteende och av framtidens hånflinande
leende och kärleken är som bekant blind
och då jag betraktar hennes anlete
i mina drömmar så vet jag med mig själv
att det enda rätta är att glömma allt
som har varit och inrikta mig på det
som har erbjudits mig med henne,
en med den vackraste hy jag någonsin skådat
och jag vill känna hur hennes blod
pulserar mot mig då jag lägger mina kyssar
mot hennes kropp och jag vill ha henne
vid min sida och jag måste lägga handen
på hennes hjärta och följa hennes konturer.
*
inuti allt det nattsvarta som får min mamma
att gråta så brukar jag tänka mig själv
att jag befinner mig i en annan värld
än den jag befinner mig i eftersom det är
så tomt och öde i min kropp, det är som om
de sista keruberna lämnade mig och i gengäld
lämnade benknotor för mig att ömt vårda
men det är såklart att det finns ett hopp, en
gnista tänds alltid då man har någonting
att göra om dagarna, det sista man bör göra
är att köpa en spade att gräva ner sig med,
jag har gjort det under flertalet gånger
av mitt liv och det enda som hände var
att jag hade ett djupare hål att kravla
upp ur efter det att mina dagar var räknade
och jag fortfarande levde, aningen mer sexig
än förut och med en alltmer koncentrerad
tillvaro, det var som jag hade insett någonting
jag aldrig hade insett förut, att inte en enda dag
fick gå till spillo, allting handlade om att överleva
och att driva pålen djupare in i liket tills det
slutligen bestämde sig för att leva.
*
jag när ett ohälsosamt förhållande
till världen, det värsta är att jag tror
att det går att göra den bättre
och att jag genom min vardagliga kamp
faktiskt märker att det blir bättre,
att jag faktiskt märker att det existerar
ett annat sätt att leva på, ett som är
uppbyggt på solidaritet och jämlikhet,
det är det värsta med mitt ohälsosamma
förhållande till världen, att jag vet att det går
och att jag vet att jag inte skyr några
som helst medel för att uppnå mitt mål.
*
jag dränker min natt med öl,
med champagne, med rödvin,
med whisky och med rom
och jag vet, det är ju inte "bra"
men om man ska leva så bör
man leva på sina egna villkor
och inte på någon annans
och om någon säger något annat
så brukar jag skratta åt dem
för det är inte som så
att det berör någon annan än mig själv
och antingen skrattar ni med mig
eller så gråter ni åt mig
och det här har ingen effekt
på mig längre, det är som om jag
har förvandlat allt det alkoholhaltiga
till vatten som bara gör strupen
törstigare för varenda natt som går
och det är väl egentligen att överdriva
men det har inte med det här att göra,
det har mestadels att göra med att jag
är en vild jävel som inte låter mig tämjas
av någon eller någonting, och visst, om
jag tillfrågas så ger jag er solen men inte
fan skall jag låta mig själv dö på kuppen
utan att gå under på mina egna villkor?
aldrig i helvete era jävlar, aldrig i helvete
och ge mig mera cigaretter, jag sväljer paketen
likt hela mitt inre vore en vulkan och allting
bara brinner, det brinner för all förbannad framtid,
precis likt porten till helvetet
som leder till mitt sargade hjärta
som jag i ung ålder gav bort
och min farsa ser mig djupt i ögonen
och rör vid min arm, som om han ville
säga mig något, som om han är orolig
att jag närsomhelst skall självantändas
och bara försvinna, gå upp i rök, bli
till ett med det här evinnerliga mörkret
som bara äter och äter och äter upp mig
tills jag blir till den vålnad jag en gång
i ungdomen alltid var rädd för att jag skulle bli.
*
det var längesen något dog inom mig,
något som jag aldrig fick tillbaka
och ibland känns allt det här som är nu
som ett slags extranummer
innan showen når sitt slut.

ibland då jag vaknar
om morgnarna så vet jag inte
om jag kommer överleva,
det är som att spela på hästar,
som om ingenting längre är givet,
de odödliga åren är sedan länge förbi.

ibland står jag bara och skrattar
tills tomheten övermannar mig
och trycker ner mig i min frihet,
den som låter dödsdomen härja fritt.

och jag kunde aldrig rädda någon
allra minst mig själv, det är det svarta
som syns i mitt ansikte, det bleka
och härjade, ofullkomliga och mänskliga
som smeker sanningen då den ligger
och spyr i höjd med knävecket, tittar
upp på en och säger "får jag suga din kuk?
jag sväljer mer än gärna återstoden av din misär".

*
det här med att skriva då man super
är mestadels ett skämt, ibland
kan man knappt röra fingrarna
men efter år och åter år av träning
så går det alltid som en dans, det är
ju trots allt bara ett skämt alltihop
och ett välskrivet skämt har jag
länge drömt om att få skriva.

*

dessa anteckningar från den andra sidan
vill jag egentligen inte delge någon
men när allting är bistert och man
inte orkar bryr sig så är det lätt
att bara bestämma sig för att inte sluta.

*

ibland tänker jag på det absurda i människornas
beteende, det är som om en del väljer att
leva som slavar, som att de inte vill leva
på samma sätt som de lär, jag förstår inte,
det är för mig ologiskt, icke rationellt, inte alls
förståeligt och alla de nätter, majoriteten
av mitt vuxna liv, som jag har pissat bort
betyder trots allt någonting mer för mig
än vad de gör för alla andra, det är på sätt
och vis som att dyka ned i visdomens källa,
här nere existerar inga rädslor och för mig
är allt det som kommer till mig likt det
renaste guldet, det man inte kan dricka
utan att själv bli till guld och därmed
förvandlas från det ena till det andra.

*

och jag vet, livet kan inte alltid gå rätt till,
det existerar undantag som utgör alla regler
och däri ligger också den styrka varmed livet
kan ge en livet åter även då allting tycks
gå emot en, och då menar jag på det känslo-
mässiga planet och ingenting annat, att anpassa
sig och glida med i den konstanta floden av skit
är ingenting som kräver något större engagemang.

*

jag tycker synd om de som söker hämnd
och jag avundas de som älskar mig
mer än någonting annat för jag kan inte
älskas utan att förlisa och bli till en som
älskar mer än livet självt och ingen vill
bli älskad mer än livet självt, det säger
ju sig självt.

*

det är spriten som talar, ni behöver
inte oroa er, det är ännu en fyllehund
till siare som smeker era fittor då ni sover,
ännu ett svin som en dag bara är borta,
någon som inte saknas, bara ännu ett as,
ett gupp på vägen, en punktering på cykeln,
ett tuggummi under skon och så vidare.

*

och ni säger att det inte är som så/ man bör inte
/man bör inte/skriva medvetandeströmmen/
det skall bearbetas/likt nålar/genom pannbenet/ ICKE!

*

och nu tänker säkert några "vilken djuplodande
figurativt fittskalle till kukidiot det där är som skriver!"
och jag håller fullständigt med, jag skulle helst av allt
ägna resten av mitt liv åt sprit, pizza och magnus uggla på fyllan.

*

fittskål/paralyserad kuksvål/avsugning plus enzym/ tomhet/synthpop

*

detta skulle kunna kallas vara en revolution,
kommunismen är som sagt på väg tillbaka, det
vet alla med mer än en halv hjärnhalva. jag avskyr
de som inte förstår detta, det är deprimerande; det
handlar till stor del om manipulation av arbetarklassen.

*
jag var inte en av de stora
bara ännu en idiot som inte kunde
hålla mig från att spruta ut
återstoden av min sterilitet
på ett blankt papper
och min framtid
var som en gris i säcken
hur jag än gjorde
så visste jag
att jag skulle få ta tillvara
på skiten då jag vaknade
imorgon bitti och det spelade
ingen som helst roll, det var
som om fällan hade gillrats
sedan mänsklighetens begynnelse
och jag kunde väl inte göra mer
än att garva åt skiten
för hur jag än vände och vred
på steken så var ju någon
tvungen att tillaga den
och då kunde jag lika gärna
knulla hon som stod bredvid mig
för tillfället och som faktiskt sa
att hon älskade mig trots mitt
svårmod och andefattiga humör
då de kraftfulla förbannelserna
kastade sina erektioner genom min
kropp och lät henne ligga naken
hela dagarna utan att gör ett skit
förutom att bli betraktad
och slickad tills klockan slog fem
och jag var tvungen att gå iväg
igen och knega, om och om igen,
så somna om lilla du, det är
bara orgasmer, biologiska klockor
som tickar, endorfiner som frigörs
och dylikt, allt är bara skit, kyss.

*
den sista groggen, det är den
som väger tyngst, det är den
som blandas hårdast, det är den
som gör mest nytta tillika skada

jag faller bakåt i stolen
och garvar för mig själv
även fast allt omkring mig
består av universell ondska

alla år som sveper förbi, flimrande
minnesfragment av likgiltig ångest
och saker som kunde ha blivit
men som aldrig blev till

och innan jag börjar slå nävarna
i bordet så betraktar jag henne
genom det rökigt, immiga glaset
som att hon på något sätt
kan rädda mig från allt det här
och jag vet att jag tänker fel,
ingen kan rädda någon annan
men hennes läppar är så vackra
och huden på hennes mage är så skör
och om jag hade kunnat slita upp
mitt liv för att lägga det i henne
så hade jag med glädje gjort det

jag måste bara dricka upp groggen först,

hennes isiga ögon nästan äter upp
alla i sin omgivning
eller så håller jag på att förlora förståndet;

snälla, ge mig en sjuttiofemma till,
det är väl inte för mycket begärt, jag byter
bort allt det blåa i dina ögon mot en kyss
och en flaska sprit, (jag ljuger)
men jag kan inte stå ut med
att se på dig mer, du gör mig dålig i huvudet
och berör mig på ett sådant sätt
att jag numera vet att ingen kvinna
någonsin har känt mig innan
och för det tror jag att det här som är
har liknat kärlek alltför länge nu
och varje fredagskväll är det för mig
precis samma sak som veckan innan,

jag drömmer mig bort
och vill dö i dina armar
för jag är en svag människa
som behöver någon att hålla
mig fast i annars förgås jag
av mig själv, så hemsk är jag.

Och du är tydligen kär i mig

och jag rör vid mina känslor
och vet med mig själv
vad som alltid har varit
och du betraktar mig, vi talar om något
och du blir riktigt jävla förbannad på mig
och skäller ut mig för ingenting
och det är då jag vet att du är kär i mig
men jag vet inte, jag är ju en gammal
jävla småfet sluskidiot, säkert tio år äldre
eller något och jag vet ju hur det blir
då kvinnor börjar ge sig på en, då de
inte längre kan kontrollera sina känslor,
det bästa vore ju för min del att bara sänka
ännu ett sexpack bira och bara betrakta
solnedgången med ett glas vin
eller en flaska rom eller två
men ändå, du rör dig mot mig
och då blir det svårt, för hur
ska en sådan som jag
kunna värja mig
mot döden då den späd, vacker
och fast rör sig mot en
och vet varenda detalj
om allting man någonsin har sagt
eller gjort och jag vet inte, förmodligen
är jag bara full & dum igen
för hur kan någon så ung och så vacker
vara utan kärleken? och kanske
är jag bara dum men du är ju snygg
och jag hade mer än gärna kysst
din mun, dina bröst, din navel,
dina innanlår och din fitta
och du är ung och du tycker att det
är under sommaren då allting händer
och jag är äldre, nästan hundra år, helt
jävla borta i pallet, full för det mesta
och vill bara fly den här jorden
för allting är redan för sent
och visst kan vi knulla, visst kan vi älska!
visst fan kan vi det men jag är ju bara
en gammal, avdankad idiot, inte
fan är jag någonting att satsa på
och jag röker ett par cigg, dricker
några öl efter jobbet och känner
att det är ju som det är
och det blir som det blir.

2017




Fri vers (Fri form) av W.F. Maun (17/7 2021) VIP
Läst 41 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-11-22 14:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

W.F. Maun (17/7 2021)
W.F. Maun (17/7 2021) VIP