När jag tänder värmeljuset lägger jag märke till hur en av mina absoluta favoritböcker i de yngre tonåren står lite längre ut i förhållande till de andra på sin hylla, och ska precis trycka tillbaka den då ett minne kommer för mig så starkt att jag skrattar till. Den första boken i serien fick jag i 10 års present av morfar, som nog tyckte att bilden på utsidans spralliga flicka stämde bra in på mig. Den blev starten på en livslång kärlekshistoria med den snälla och omtänksamma, men "fort och fel"-karaktären som tillsammans med sin bästa väninna Giggi råkar ut för det ena dråpliga situationen efter den andra. Det handlar om Lotta, förstås. Så underbart betättat av författaren Merri Viik.

Minnet som får mig att skratta går tillbaka till den gången jag som 13-åring fick för mig att lägga en ansiktsmask av vispad äggvita. Inspirerad av Lotta naturligtvis.  På den tiden var tanke och handling lika med ett, så 

att plocka fram äggpaketet och knäcka äggen var snart gjort. Knixet kom när jag skulle separera den snabbglidande gulan från den mer trögflytande vitan och borde gett mig en indikation på att det här inte var någon bra idé. Men nej då. Jag kämpar idogt på och efter många "förlorade ägg" finns till slut två mer eller mindre lyckade vitor i en skål. Resten av 6-packet ligger i en sörja av skal, ägg och hushållspapper i vasken eller rinner sakta ner över diskbänkskanten längs med dörren på underskåpet. Och bildar en liten seg gulaktig pöl på golvet. Konstigt nog har jag själv inget "kladd" fått på mig, förutom på händerna. De torkar jag snabbt av med papper och vispar ihop äggvitorna med en gaffel som jag sett mamma så snittsigt göra. När jag tycker att smeten ser tillräckligt fast ut förflyttar mig mig snabbt in i badrummet och ställer mig framför badrumsspegeln.

Fullt fokuserad på det jag ska göra, sticker jag ner fingrarna i den oaptitligt grådaskiga smeten. Den är iskall. Innan jag ens hinner få upp handen till ansiktet rinner det mesta ner mellan fingrarna och hamnar i handfatet. En liten rännil glider innanför tröjärmen längs underarmen mot armbågen, där det sakta stelnar till en halvfast gegga. Inte ens då tänker jag på att avbryta hela spektaklet. Hur svårt kan det vara? Jag häller en stor del av skålens innehåll i handen och med en snabb cirkelrörelse kletar jag på det mesta i ansiktet. Det hamnar även i öronen och håret. Åh hjälp, det känns som det mesta sakta rinner ner utefter halsen, under tröjan, och ve och förbannelse, in i ögonen. Jag kniper snabbt ihop de, men de hinner börjar svida och rinna och är omöjliga att öppna.

Äntligen går det upp för mig att detta kanske inte är en så bra idé, för äckligare upplevelse har jag aldrig varit med om. Jag trevar efter kranen för att försöka tvätta bort smeten, men råkar istället välta ner skålen på golvet. Jag hör hur den går sönder mot klinkergolvet. Och försöker istället, i min blindhet, att leta efter bitarna. Samtidigt stelnar smeten och drar ihop ansiktet som i en hjärnmask. Jag kan varken öppna ögonen eller prata. Som tur är ska den bara sitta på i 5 minuter. Trevande med armarna före för att känna så att ingenting står i vägen, tar jag mig ut ifrån badrummet in i mitt sovrum. Där jag "helt slut" faller ihop på sängen. Jag känner att håret vid öronen och tinningarna är stenhårt och likadana klumpar finns på tröjan, i öronen och på händer och på underarmar. Desperat försöker jag få bort så mycket jag kan, men det verkar omöjligt.

Vem kunde ana att det är så jobbigt att göra sig vacker? Lite av smeten rinner sakta bakom öronen mot nacken och ner mot ryggen. Jag fryser lite, men 5 minuterna går fort. Jag märker inte att jag somnar, men drömmer om brandbilar med tjutande sirener och folk som skriker och gapar och pekar mot ett brinnande hus, där folk är innestängda. I ett sammelsurium av tankar och ljud inser jag yrvaket att skriken är på riktigt. Det är någon som skriker alldeles intill mig. Och när rösten hysteriskt ropar på pappa känner jag igen mammas röst. Jag får panik och slänger mig yrvaket ur sängen. Helt desorienterad inser jag att jag varken kan se eller prata utan bara stöta fram stönanden, som verkar få mamma att skrika ännu högre. Och då kommer jag ihåg alltihop.

Sedan händer allting på en gång. Jag hör ytterdörren smälla igen och hur pappa kommer springande och talar lugnande till mamma medan jag gör allt jag kan för att få upp ögonen och munnen. Jag hör ett chockertat väsande från honom, antagligen när han får syn på mig. Barskt säger han åt mig att stanna där jag är , samtidigt som han tröstande hjälper mamma. Han är strax tillbaka och kräver en förklaring. Efteråt hjälper han mig till badrummet och säger åt mig att "tvätta av skiten!" Och stänger dörren om mig. 

Än idag minns jag de kaosartade känslostormarna som i vågor for igenom mig medan jag duschade och tvättade håret. Hur de varierade från ledsen, arg, generad med varje skrubbtag med badborsten. Och jag kände mig så missförstådd av livet. Jag minns att jag övervägde att antingen stanna kvar i badrummet livet ut eller helt enkelt rymma. Men när jag till slut lugnat ner mig och generat kom tassande ut i köket, var allt bortstädat och fint. Familjen satt runt bordet, som lyses upp av levande ljus, med var sin kopp med rykande varm choklad och vispad grädde på toppen. Och där stod även en mugg till mig. Det blev en del förklaringar och förmaningar och många snyftande kramar från mamma, som emellanåt försiktigt plockar bort en och annan stenhård klump jag missat ur håret. Jag lovade dyrt och heligt att aldrig göra någonting som jag läser att Lotta gör, innan jag pratade med mamma om det först. Det löftet höll jag.

"Varm choklad med vispad grädde lägger sig som bomull kring hjärtat och lugnar nerverna", ss mamma. Det ligger mycket livserfarenhet och visdom bakom de orden. Men det var Johan som sa de förlösande och säkert sanna orden och som till sist fick oss att skratta. Även jag, om än mycket generat. "Du är skär som en gris i ansiktet!" Så mycket vad den ansiktsmasken värd.

Ömt ställer jag tillbaka Lotta-boken på sin plats.

fortsättning följer......