Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale…


Miomi den vackraste av alla flickor del:1 av 3


... han vilar vid vägen... till sina rädda hjärtslag hittar han en melodi... den nynnar han mellan snyftningar som han kväver... melodin är bara i hans huvud formad mellan andetag och silande luft mellan ihopbitna tänder... jag känner med honom den där skräcken... ser de blöta plaggen som slår kring honom likt den famn han slets ur... bryskheten som ständigt penetrerar sinnen... 

... i tankarna dväljs han... puttar bort liksom inombords en illustrerad bild av stora kartonger fyllda med ord för nuet... saknaden stoppar han ned tillsammans med längtan, sorgen och melankolin... sedan packar han ned glädjen, sinnesron och friden innan han stänger locket... de blöta kläderna torkar efter några dagar i källaren på hans magra kropp... denna kropp som nyss tycktes rik utav sprittande känslor av eufori... han hade frågat chans på en flicka i samma ålder och hon hade svarat ja... kärleken och förälskelsen har ingen åldersgräns vare sig övre eller nedre... nu var han tacksam över att han var torr om kroppen...

... rummet krympte liksom om nätterna då alla måste ta skydd där nere... inga andra ville heller klaga... men han hatade alla som gjorde allting så mycket mer outhärdligt än det behövde vara... inom sig visste han att han inte skulle snegla med stinn blick emot dessa trots allt... minnet tröstade av den goda modern... stoppade han verkligen inte ned detta minnet i lådan... sorgen skulle bara inte få nå honom... så han rusade ut i beslutsamhet genom folkhopen som halvsovandes gnydde... väl ute såg han skottsalvornas eldfängda splittrande kraft där de träffade objekt... orädd in i det sista skred han ljudlös som en slingrande orm förbi fienden... bakom honom hörde han steg... och han visste att de inte jagade honom... han både hörde och kände lukten av att det inte var en pojke de var ute efter...

... nu kom minnet av hur de jagade hans storasyster... dessa unga välutrustade män med halvdana förmågor att se henne som en människa... den doften kända han villebråds doften och den som jagar villebråd, offer och förövare dofter... dessa hade aldrig undgått honom att förstå sig på... lite som en vinkännare... han parade ihop dofterna med skeenden så absolut blixtsnabbt att han till och med själv överrumplades utav bilderna som han emottog... dessa inre bilder som omedelbart stämde överens med skeenden i verkligheten strax därpå... en galen känsla for igenom denna pojke på väg igenom en stad under bombanfall... där minnet av en förlorad storasyster smärtade fysiskt...

... nu var han långt ifrån minnen och närmre fantasin och drömmarna om henne, hans Miomi... något de båda visste på varsitt håll att de hade ett band... de ville båda tro att den andre kunde känna när de tänkte på varandra... eller var detta fakta liksom dofterna gick att para ihop med varandra, vilka individer som också hörde ihop... nu såg han sig kyssa henne medan han kände det och kände sina krafter tillta... sedan förlöste han ännu en och en till bild av älskogen och fångade upp sig nätt och jämt förlorad...

... framför honom sprang militärer omkring och sökte efter honom och hans kamrater... tack vara den rädsla som alltid förlamade honom var han skyddad... den stängde av honom så att han inget doftade, och inget lät... ljudlös och doftlös hur var detta  möjligt... den osynliga manteln som i bröderna Lejonhjärta tänkte han... men vart var skeden som mättar hunger...

... nu låg han på taket under en plåtbit... dagen hade bräckt och tankarna vandrade av och an... flera flyttlådor iscensatte han i sitt inre och packade ned... kartongen var fylld med blod, svett och tårar en förälskelse som måste sparas till varje pris... en sådan klenod... som när han kände den svepa in över honom paralyserade honom... denna kärlek fick honom att utstå allt och finna vägen i mörkret... det var något han lovade att aldrig dela med någon annan... denna flicka var honom för dyrbar... han fantiserade om att de skulle leva det lyckliga livet... allt medan bomberna träffade huset mittemot honom... 

... flykten blev så tärande... från hus till hus från dag till dag... från by till by, flyende från främlingar eller galna desertörer... ja vad visste han egentligen nu... vem var egentligen fienden och vart han än kom kunde han inte visa sig... varje dagen en ny lokalition, en ny flyktplan ett nytt flyktmål... samtidigt drog han sig mer och mer bortifrån befolkningen... kärleksdrömmarna gjorde honom febrig och vilsen stundom... samtidigt som dessa drömmar just fick det rädda hjärtat att slå taktfast inombords... en planlös planenlig flykt... hur nu det gick ihop...

... på marken kunde han se flammor han aldrig sett förut... men det var inte flammor från marken de flöt liksom ovanpå... det var en gasläcka insåg han och sprang allt han orkade så fort han kunde medan snön föll allt tätare... när han nådde skogen slutade han att springa... nu kom tårarna av utmattning men han hejdade dem med bilden av henne... där flöt värmen in i ådrorna som en sup... hela kroppen sattes i brand... kärleken till henne fick honom att vinna kraft att söka skydd för natten... väl i sitt läger med granruskor och en kraftigt tilltagen lövhög omkring sig somnade han... 

... nu väcktes han av hundskall... men det var långt borta... det var tryggt och säkert att ligga i lövhögen med granruskorna över... snön hade töat bort under natten... han såg att det fanns daggmaskar och diverse skalbaggar... han åt det motvilligt och sköljde ned det med morgondagg från löven... sedan reste han sig och smög iväg...

... en bit in i skogen hittade han lite skrumpna blåbär och hallon... han drack från kvistar av lövträd eller barrträd... daggdroppar är rent vatten tänkte han... hon fanns med inom honom som en följslagerska... Miomi han sa namnet tyst för sig själv, Miomi, Miomi, Miomi... utandning och inandning formulerande i luften som strömmade ut och in namnet i munnen utan att använda stämbanden... utandning Miomi, inandning Miomi och så gick han i flera timmar och andades hennes namn... en önskan om hennes närvaro...

... svaga aningar om en fredad plats längre fram tog han sig längs en väg utan att gömma sig... några passerade honom utan att bry sig om det mötet... nu förstod han att han kommit fram till en by dit kriget ännu inte nått... Miomi, Miomi... mantrat fortsatte nu inom honom och ingen kunde längre höra hans kärleks-mantra... värmen av de orden höll honom på kurs emot byns kyrka... men väl där föll han ihop utan att ens  märka det själv... 

... en flicka och en pojke omkring femårsåldern stod bredvid hans säng... han iakttog deras små söta vänliga ansikten... han hade glimten i ögat mitt i detta tunga inom sig... barnen kanske var de syskon... han tittade som i kors emot dem och de räckte ut tungorna genast... då ropade han bhu!... barnen for upp som raketer och sprang längs rummets ena vägg mot en kvinna som stod böjd över ett skrivbord... hon tittade upp och konstaterade endast det hela... sedan sjasade hon ut vad han förstod var hennes två barn...

... hon gav honom en smörgås som hon nyss gjort iordning vid skrivbordet... sedan gick hon ut för att hämta varm dryck i intilliggande kök... när hon sträckte fram muggen såg  hon att han saknade tre fingrar på ena handen... därför ryggade hon till och spillde den heta drycken på sin egen hand... när hon skrek till rusade två män med maskingevär in... han sa inget utan bara visade en avväpnande gest med sina händer och genast sänkte de vapnen...

... dagen hade han sovit sig igenom för att fortsätta sin vandring... inom sig hade han en stark känsla av att hon hans Miomi inte var långt borta... så han bad om extra proviant från familjen som varit gästvänliga nog men som genast visade på mer generositet... det visste de emellan varandra i deras land där svek man inte sin lands frände...

... kvällen blev mörk och det var nu ett kompakt sådant mörker... inget gott omen dock men han tänkte att det också kunde ge fördelar... svårt att se i dimma så dimma var bra men gjorde att flykten gick långsammare... 

... han liksom dansade fram igenom natten fylld av eufori mässande sitt mantra... inandning Miomi, utandning Miomi hela natten... det fick tiden att sluka sig själv och tankarna att skingras och rädslan att släppa... kärlek, tänkte han, är en mycket bra medicin, och strategisk kompanjon... någon gång hade hans mormor sagt honom att kärleken är stark som en oxe men svagsint som en mus som bjuds en ost i en musfälla... det var en rolig metafor eller ett ordspråk tänkte han... nu såg han oxens för sitt inre  samtidigt ville han inte låta sig luras om de väl kom till den stunden...

... den dagen vad skulle hon säga när hon såg att han förlorat tre fingrar... och inte bara det, han saknade ett öra också... han hade förlorat sina båda föräldrar, sin mormor och sin lillasyster... och storasystern, nu kom nästan tårarna flödande som en krampaktig panisk känsla... han tog fram ett äpple bet i det och satte sig ned... där och då tänkte han sådär igen som på taket... han följde med denna starka eufori som i trans så att han glömde sig själv för en stund och bara frös inför bilden av Miomi... 

... Miomi var den vackraste av alla flickor...

 

               ... fortsättning följer...




Prosa (Kortnovell) av Solstrale VIP
Läst 119 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2022-11-24 21:49



Bookmark and Share


  Ninananonia VIP
Berörande!
2022-11-26

  Öknens Ros VIP
Väl skrivet om krigets fasor.
2022-11-25

  Marita Ohlquist VIP
Bra skrivet om krigets mörker och kärlekens ljus.
2022-11-25
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP