Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Erik om begravningar: “Vad som händer med min kropp bryr jag mig inte så mycket om.”


202 scener om kärlek - scen 191


191.

“Det var en fin begravning.” Sebastian nickar bekräftande och ser leende på Reg och Georg i kuddhörnan, tar en sipp te.

“Det finns inga fina begravningar.” Erik skakar på huvudet.

Sebastian stönar. “Du förstår mycket väl vad jag menar.”

“Vad tänker du på då?” Erik betraktar hans irriterade min.

Sebastian fnyser, fingrar på tekoppen.

“Jag vet inte hur kyrklig hon var. Det vet du.” Erik stryker honom över armen. “Jag tycker inget vidare om att kyrkan ska lägga sig i allt. Från vaggan till graven. Jag vet att religion kan frigöra; att kyrkan – vilken kyrka som helst – strävar efter makt, fjättrar det som religionen kan frigöra. Och vi går med på det.” Han tvekar.

Sebastian ser trött på honom. “Varför är du alltid så kritisk?”

Erik rycker på axlarna. “Inte är jag alltid kritisk.” Han ser vädjande på honom.

Sebastian stönar. “Nu märker du ord igen.”

“Säger bara vad jag känner.”

“Nån gång kan du väl ge – i att vara så omutlig.” Sebastian ser sorgset på honom.

Erik ler. “Nej. För jag vet att det är så du vill ha mig.”

Sebastian fnyser, ser ner i tekoppen och försöker hålla tillbaka ett leende.

Erik pussar honom på kinden. “Det du sa var väldigt vackert. Håller med om vartenda ord, varje tanke, varje känsla. Det vet du. Så på det sättet var det en fin begravning – för att du gjorde den fin.”

Sebastian lutar sig mot honom, söker hans hand och kramar den. “Jag talade för oss.”

“Det gjorde du alldeles rätt i.” Han kysser Sebastian starka hand. “I slutet av nästa månad är bouppteckningen klar?”

Sebastian nickar. “Han sa så, Madeleines advokat.”

Reg hänger på Eriks axel, stryker honom över snaggen. “Ska du inte ha nån begravning eller?”

Erik pussar Sebastians hand. “Helst ville jag slippa.”

Georg ser över Sebastians axel. “Hur då menar du? Det går ju inte.”

Erik rycker på axlarna. “Vad som händer med min kropp bryr jag mig inte så mycket om.” Han nickar. “Men de som vill kan samlas för att äta och dricka gott. Berätta om hur jag var.” Han lägger armen om Reg och klämmer till om nacken och pussar honom. “Du får berätta vilken fantastisk fighter jag var.” Han klämmer åt lite extra. “Och vad du och jag också har haft för oss. Så att alla brackor rodnar.” Reg smackar och skrattar som åt en fräckis. “Och Sebastian. Du berättar om vilken stor konstkännare jag var och att det var det som gjorde att du drogs till mig. Och Georg, du får berätta om att jag aldrig nånsin gjort dig förbannad.”

Sebastian blåser ut luft och skakar leende på huvudet. Georg skrattar och säger att han är weird.

“Och så skålar ni och äter gott. Alla ska ha favoritkläderna på.”

Reg snusar på hans axel. “Jag vill du ska leva.”

“Så länge jag orkar.” Han kramar Regs axel. “Sebastian? Sitter du uppe en stund till?”

Han sträcker på sig och gäspar. “Nej, jag gör dig sällskap i bingen.” Han pussar Georg godnatt och lutar sig över Erik och kysser Reg och reser sig. Erik kysser Reg och Georg som blir kvar och städar undan efter te.




Prosa (Roman) av Staffan Nilsson
Läst 18 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-11-24 21:47



Bookmark and Share


  kriya
den här sticker ut med mindre fysiskt och mer existensiellt. avundas din röda tråd.
2022-11-26
  > Nästa text
< Föregående

Staffan Nilsson
Staffan Nilsson