På toppen av trädet
sitter likt en stjärna
en likslukare till jätte
i örnlik hamn.

Det är han
som skapar vinden
med sina väldiga vingar.

På näbben sin skådar
höken högst av alla
blekt av sol och vind.

Det är han som i oss förenar
insikten ur visdomens källa,

och ekorren underrättar
alla trädets gäster
om vad som ses och hörs.

Även ormens akter
nere bland backens rötter
far barkfararen fram,
viskar och förmedlar.

Det är ett ekosystem
av väsen i livets träd
som dricker ur tre källor:

visdomens,
ödets och
livets flod;

därinunder rör sig nidingen
som hugger och gnager

i försök att få
den eviga hästens
ritt på fall

och oss som ryttare
ned i kärrbogen.

I trädet trummar grenar
och shamankorren löper
upp i takt för att få vakt
om vad som försiggår.

Det är höken som ser
hur havets hingst
far fram med fart
utan åror.

Det är Skef
som med neken i hand
riket ger av sina världsliga
och eviga själsminnets runor

som kan brukas
för att kuva eld och vind,
ve och onda andar.

Folket gläds och ber
den vitaste hövdingen

att leda dem rätt
och visa dem lätt
hur dem leva skall

efter att frestarinnan
och frostmaktens jättemö
försökt ödelägga deras ljusa öde,

som forndom förts framåt
av ärliga och hederliga män.

Med trolldom
och dunkla galdrar
försökte hon förföra
oskuldsfulla andar.

”Vaki, vaki”, viskade hon
för att väcka lusten i mannen

att villigt följa med
och gräva sin egen gravhög.

Med kunskap om civilisation
kom således gott och ont,

och ursvear har fått möta
nya själens vidunder
under kronans topp.

Det är en ny tid
där forna stumma
stommar väckts till liv,

och nu ekar
i människolekar
livets melodi

i ett försök
att finna harmoni
mellan det goda
och det onda.

Detta talar ekorren om
och ormen vänder om
för att brygga fram etter
som räcker till alla de ätter

som gör motstånd
mot drakens dragkamp
om den fria själen
som viner i oss alla.