Det yttersta skalet.
Ansikte av den hon trott sig vara.
Blickar ut över orkidefälten.
Rad efter rad tystnaden svär.
Tvekandes hon gick längs svartmålad sjö.
Tindrande nyfikenhet blossar upp norrskenet.
Vissnande städer sträcker ut tungan.
Styr världen med silverpläterad hybris.
Saknaden darrar mer än verklighetens stillhet.
Ligger och tittar upp mot taket och undrar vad grannen gör.
Hjärtslag vibrerar i tankens känsloband.
Aldrig mer bortkastad lycka.
Drömmar seglar i takt med barkbåtens avsked.
Kastar flagnande textrader som en gång varit en dikt.
Minnen krackelerar, nya minnen söndras.
Det hon försökte säga.
Älskling av det vackraste vackra.
När natten åter gryr.
Vid sidan om barrande kungsgran.
Rävhonan ännu inte förvandlats till ametist.
Hon sträcker sig efter kärleken.
Omfamnas av sig själv.
Allt är blekare nu.
Glamouren som smutsig smog.
Vandrar längs honungslen smekning.
Den hon aldrig var.
Den hon aldrig kom att bli.