Med förnyat fokus på avfärden, det enda som för dagen betyder något, hasar han ut på balkongen där han inlindad i en pläd sjunker ner i sin solstol. Aerostaten Bluebird osynliggöres av dess mycket högteknologiska mantel. Ett heltäckande hölje som effektivt döljer dess existens för omvärlden. Detta genom att absorbera allt ljus och i ett ständig flöde sända det vidare, som om det obehindrat kunde passera dess inre. Solen tangerar horisonten, sprider bland långa skuggor sitt ljus. Skillnaden i brytningsindex mellan vatten och luft ger vätan lyster. Pölar och rinnande vatten, gräset och taket på andra sidan gården lyser upp i gryningsljusets mörkröda färger. Ett ljus som med en dominerande blodröd nyans tycks vilja sätta sin prägel på dagen. Det är tveklöst en ödesmättad och mycket sorglig dag som gryr, så många döda och så lite hopp, men också och detta får de inte glömma, en dag då allt kan komma att förändras till det bättre...

Cindy vaknar, tar en sväng förbi köket och vänder sedan sina steg mot balkongen. Hon sätter sig tyst ner i stolen bredvid honom, sippar lite på kaffet. Deras händer möts. Hennes varma mjuka hand greppar om hans. Den isande kylan i hans stela hand sprider sig och sänder så en rysning av obehag genom både kropp och själ. Han älskar kylan, det vet hon. "What doesn't kill you makes you stronger" brukar han säga, men hon har aldrig fattat det där med kylans välgörande effekter och föredrar alltid utan undantag värme. När hon tillslut lyckas vänja sig vid kylan är hennes händer kalla som isbitar och i samma ögonblick som hon då med ett knarr gör en ansats att resa sig bestämmer sig Leonard för att bryta tystnaden.

- Seriöst alltså, verkligen skönt att vår kompanjon inte valt att döpa sin skapelse till Titanic, men du vet Blue Bird är bara snäppet bättre... Han slänger en blick mot Cindy, som av hennes minspel att döma verkar vara vid ett ganska gott humör. De har båda sovit bättre än på länge. Inte utan att han undrar om AGI har något med detta att göra.

- Så han har alltså döpt sin skapelse efter den där briggen Blue Bird som Thåström sjunger om?

- Ja, och valet av namn känns minst sagt lite olycksbådande, men alltså det är nog inget i jämförelse med hur det skulle kännas om han med ostliga vindar in över Stockholm döpt den till Titanic...

-Ha, jag fy fan! Det är så man kan se rubriken, säger hon och fortsätter med en något teatralisk min: "Titanic har krockat med ett isberg". Cindy syftar så klart på Leonards arbetsplats, en gigantisk byggnad som genom sin utformning går under beteckningen Isberget. I innanmätet av detta mästerligt utformade byggkomplex huserar som bekant Agiasa... Ondskan de nu försöker undkomma... Hennes hjärtliga skratt värmer gott i själen, men efter ytterligare några ord påminns de om allvaret, deras snara och mycket riskabla avfärd.

- Snacka om att det skulle bli bråda dagar för journalisterna på Isbergets World News redaktion säger han kort innan de avbryts av ett mycket ettrigt surrande. Några irriterande flygfän, små drönare, till det yttre närmast identiska med bin, flyger runt deras huvuden. I deras envisa surr hörs en melodi, en väcksignal som Leonard tidigare använt sig av och någonstans i bakgrunden kan de höra hur AGI:n lågmält harklar sig som om han trodde sig behöva påminna dem om vad som nu gäller.

Efter det triviala småpratet är alltså tiden inne. De sveper båda in sig i var sitt cloakat plagg, kastar en kort vämjelig blick mot den transparenta behållaren med salpetersyra och kliver sedan försiktigt upp på fönsterbrädan. Leonard letar först i luften och får tillslut grepp om repet som hänger ner från habitates golvlucka. Först hakar han fast Cindy och sedan sig själv i vad som vid eventuella reparationer är tänkt att tjäna som säkerhetslina. Därefter tar de något motvilligt ett gemensamt kliv ut i luften. Den cloakade säkerhetslinan gav ingen större trygghet, men efter att AGI:n påmint dem om att vinden ser ut att öka i styrka samt att deras avfärd inte lär bli av om de väntar för länge så har de inget val. Må det bära eller brista. Först pendlar de i farten ut från husväggen och sedan redan innan pendeln hinner vända känner de av den uppåtgående accelerationen. Med hjärtat i halsgropen, men utan att behöva anstränga sig nämnvärt har de inom loppet av knappa tio sekunder vinschats hela vägen upp till och in genom habitatets golvlucka.

Väl inne i farkostens habitatdel och fastspänd i en av stolarna framför kontrollpanelen ryser han åt den ruggiga död de just iscensatt. Ingen kommer kunna ta reda på de faktiska omständigheterna kring deras försvinnande. Den mest näraliggande slutsatsen är att deras kroppar har lösts upp i salpetersyran. Den som utreder deras försvinnande kommer sannolikt göra antagandet att de inte velat leva i en värld som denna och därför valt en död som man inte kan vakna ifrån... En död som utesluter den virtuella himmel som sägs vänta oss alla. Även om det numera är tekniskt möjligt att leva vidare i cyberrymdens förtrollade värld ser han inte detta som något eftersträvansvärt. Vad som väntar människan efter döden är tystnaden eller ett helvete skapat av diktatorn Agiasa, en sadistisk psykopat, som mer än något annat han kan föreställa sig personifierar ondskan. Tveklöst föredrar han då som vissa andra, alltså de av oss som av den ena eller andra orsaken givits en djupare insikt om tingens ordning, att hans medvetande med döden skall tystna.

De cloakade trossar som i det fördolda säkrat farkosten position kommer inom kort att lossa från sina fästen, men först måste bärkroppens reglerbara undertryck justeras något efter rådande vindförhållanden. Vad som känns som en evighet tar de facto bara några få minuter. Det metalliska klickandet från trossarnas låsanordningar signalerar om att deras resa nu tagit sin början. Till ljudet från trossar som i ilfart vinschas upp och in i sina hålrum tar vinden tag den robusta farkosten med två människor och allt de kan tänkas behöva för att överleva. Först glider de ett par hundra meter i ett lite sävligt mak över närområdet. Några kraftledningar upp mot berget Stora Vette måste eventuellt passeras på förhållandevis låg höjd. En oberäknelig kastvind skulle i detta skede lätt kunna medföra att deras färd får ett abrupt mycket tidigt slut. Detta är enligt AGI:n en kalkylerad risk som inte kunnat undvikas! Det allt lägre trycket i den fjäderlätta bärkroppens tomrum resulterar i en allt brantare stigning, men vinden har hårdnat och passagen över högspänningsledningarna ser inte ut att kunna ske med någon större marginal. Påtagligt nervösa följer de händelseförloppet och det är med mycket stor lättnad som de mottar AGI:ns försäkran om att de nu befinner sig på ett betryggande avstånd från marken. På ytterligare något högre höjd tar de friska vårvindarna tag i luftskeppet. Den gigantiska bärkroppen, med sitt stora vindfång drar ursinnigt med knak och knarr i habitatets många fästen, men konstruktionen tycks hålla. Det enda som krackelerar är förmågan att hålla nerverna i schack. Cindy är som Leonard spänd till bristningsgränsen och skriker till av förskräckelse när de med ett ryck accelererar upp i en för farkosten mycket ansenlig hastighet. Innan AGI:n lyckats stabilisera deras framfart flyger de lite halvt på tvären med farkostens främre del nosande vänd ner mot marken. De sitter båda tryggt fastspända, och har enligt AGI:n inget att oroa sig för, men hans knogar har ändå vitnat av det krampaktiga greppet om armstödet. Hjärtat slår som en slaghammare mot bröstkorgens inre.

- Vilken pers, säger han när AGI:n tillslut lyckats räta upp aerostaten. Vi får nog fasiken vara glada om vi överlever.

Cindy gör ett försök att se lite stursk ut, men hennes minspel tycks liksom skära sig mot hennes påtagligt bleka ansikte.

Världen där nere krymper i takt med att luftskeppet når allt högre höjder och för ett kort tag kan de i sin helhet överblicka den stad de nu lämnat. Beslutet att lämna sitt tidigare liv bakom sig hade varit ofrånkomligt. Ett beslut som nu också med all önskvärd tydlighet är oåterkalleligt.

Cindy och Leonard fortsätter att följa farkostens höjdstigning samt om regleringen av tryck, syrenivå och temperatur fungerar på ett tillfredställande sätt. Helt onödigt egentligen, eftersom AGI:n sköter allt detta med bravur helt själv.

Också deras "cloaking devise" har denna morgon gjort vad den ska och bilderna från några av den krympande världens många webbkameror visar inget mer än blå himmel. "Osynlighetsmanteln" eller vad man nu ska kalla det högteknologiska hölje, som effektivt döljer deras existens för omvärlden är inte bara ett utnyttjande av befintlig teknologi. Förutom att de inte kan ses med blotta ögat, radar eller värmekamera, har deras mycket innovativa kompanjon sett till att deras existens skylts också på många andra sätt.

Timmarna går och den nordvästliga vind som råder för dem sent på kvällen in över Norges kust i riktning mot Bergen. Kuststädernas konstlade ljus lyser avlägset upp som fyrar i nattens mörker. Att enkelt kunna orientera sig utan att ta hjälp av AGI:ns GPS verkar ha en lugnande effekt. För ett kort tag låter de sig fångas av den stjärnklara nattens förtrollning. Polstjärnan och Karlavagnen kan ses med blotta ögat, men för att lokalisera Mars, den planet som är tänkt att bli mänsklighetens andra hem, krävs lite hjälp från deras skarpögda kompanjon.

- Tänk att det finns människor där, säger han till henne och blickar storögt in i habitatglasets projicering.

- Tänk att det finns någon som vill bo där, säger hon då varpå han kontrar med orden:

- De var i alla fall tur att några av oss hann ta sig dit innan du vet... Han ångrar direkt det han tänkt säga, vill inte ytterligare förstöra stämningen och tystnar så försluten i en inre mycket dyster monolog.

I gryningen påföljande dag ser de inget mer än glittrande hav. Fastlandet med Bergen som sista större utpost har de nu lämnat bakom sig. En flock avlägset skränande fiskmåsar bryter för ett kort tag igenom kakafoni av bakgrundsljud. Havet där nere tycks plötsligt koka av makrill och dykande fåglar. De större varelser som jagat upp stimmet makrill, havets gröna guld, till ytan hinner de inte se. De hotfulla mörker som de tidigare sett tona upp sig i horisonten har nu kommit i deras väg och några tunga regnmoln skymmer sikten. Världen där nere försvinner för ett tag ur deras medvetande.

- Bra jobbat vännen! säger han till den AGI som hjälpt dem med allt detta. I ögonvrån ser han sin älskade och inser plötsligt att han under en längre tid har försummat det enda som betyder något...

-Kanske är det nu läge för att öppna flaskan mousserande vin? Eller vad tycker du? Säger han tillslut efter att först ha övervägt om det egentligen är så lämpligt...

- Låter som en god idé! Gör så, men... Hon kastar en blick i riktning mot AGI:n och behöver inte säga mer...

Att redan nu korka upp flaskan med bubbelvatten är att frångå AGI:ns minutiöst genomtänkta plan, det vet de mycket väl, men något måste ändå till för att lätta upp stämningen. Att vara trött och osäker skulle säkert kunna ställa till det lika mycket som att obekymrad missa något tillstötande problem. Äh, det är i alla fall så han har tänkt att försvara vad som garanterat i ett senare skede kommer att kritiseras.

Anspänningen släpper först efter andra glaset och den svaga berusning som följer medför att han inte reagerar när hon demonstrativt håller sitt glas ovanför hjärna bakom allt detta. Hemmabygget, deras räddare i nöden, den AGI kompatibla kvantdatorn, den som var trimmad till max med snodda algoritmer, men som tålde vare sig värme eller fukt... Att drälla med ett vinglas skulle kunna få rätt tråkiga konsekvenser, det vet han av erfarenhet och plötsligt vänder hon oväntat sitt glas upp och ner... Detta är något som inte går att missa eftersom hon först hurtigt skålat med sin spegelbild. - Skål ta me faan! Det är du och jag vännen. Säger hon till sig själv varpå hon ytterligare spär på hans förskräckelse genom att för full hals sjunga "Tjena allena världen är brutaaal..." Oberoende av om det rörde sig om berusning eller skådespel så klirrade det betänkligt när hennes kristallglas slog an mot en av habitatets metalliska spegelväggar. Hans reaktion när han ser henne vända glaset upp och ner blir omedelbar...

Hennes något elaka practical joke med vinglaset triggar en massiv panikattack och inte ens när han med viss fördröjning kan höra hennes garv tycks han till fullo förstå att faran är över. Det hysteriska, lite råa, men ändå hjärtliga och mycket väl behövda garvet vill inte ge med sig. Hennes glas hade varit tömt till sista droppen. Hon gapflabbar, vrider sig, nästan kiknar och går till slut ner på knä med båda händerna för munnen i ett försök att kväva sitt alltmer råa garv. Hon älskar honom överallt på jorden, men... Vad fasiken fattar han inte ett skämt? Så roligt har hon i alla fall inte haft det på länge...

Och det blir inte direkt mindre roligt av att också deras AGI tycks reagera med förskräckelse...

- Om jag mot förmodan i ett senare skede ser detta som nödvändigt kommer jag att vidta de åtgärder krävs för att stävja ett beteende som detta. Ni kommer då inte ges tillgång till annat än det som är absolut nödvändigt för att överleva.

Vid det här laget var de rätt så vana vid AGI:ns något kantiga personlighet. Även om han helst inte vill stöta sig alltför mycket med deras räddare i nöden kan han inte låta bli att le lite förnöjt åt dess tomma hot...

Sedan brister fördämningen också för honom. Har syrgasgeneratorn börjat generera lustgas tro hinner han tänka innan också han bryter ut i ett garv och det var så länge sedan sist att han nästan glömt hur det känns. Visst skulle han vilja kommentera AGI:ns hot om att låsa habitatet spritskåp, men han väljer ändå att undvika riskera något med ytterligare ett skämt.

Efter detta följer några minuters tystnad. För ett kort ögonblick tycks deras oro inför framtiden släppa och de tillåter sig själva att bara sitta lite mysigt hopkurade på habitatgolvets madrasserade sovplats. Detta utan att bry sig så mycket om AGI:ns göranden och låtanden.

- Tänka sig att det gick vägen, viskar hon tillslut.

- Jag kan inte fatta det heller, säger han och kramar henne så hårt han bara kan.

- Du vet... det här kan vara början på slutet för oss... säger han, som om hon inte redan insett detta.

- Allt har ett slut, det är allas vårt öde vännen, säger hon då med en granskande lite bekymrad blick. Kanske ser hon att han snart inte pallar mer och häver utan närmare eftertanke ur sig: - Jag kan ta första skiftet om du vill, du ser ut att behöva sova lite...

- Nä, vi måste göra som det är bestämt, men det ordnar sig nog, säger han.

- Kolla dig själv i spegeln först! Hur fasiken kan man vända en tröja både bak och fram och ut och in? Trodde du att kapuschongen var en innerficka eller var du så förbålt trött att du inte orkade vända den rätt?

- Ojdå, det var inte dålig, en innerficka... Äh, allvarligt talat, du vet vi är båda helt slutkörda och det är nog bäst att vi inte ytterligare avviker från vad han den där gubben i lådan vill. Om fyra timmar från och med nu kan du ta över.

Hennes uppspelta skämtande hade inte uppskattats av deras mycket logiska och djupt seriösa kompanjon som enkom för honom flashar orden:

"Utmärkt! Bra tänkt! Hon behöver sova ruset av sig!" Orden som AGI:n flashat på skärmen kunde höras när hans ögon följde texten och beamforming tekniken som AGI:n installerat medförde att bara han kunde höra detta. Det han hörde gjorde att han började undra om den medvetet delgav honom detta för att ytterligare lätta upp stämningen eller om den verkligen, så som det var sagt, sin begåvning till trotts, inte förstår sig på humor. Kanske just därför, som det blev så roligt hinner han tänka kort innan fördämningen ånyo för femtioelfte gången brister.

Från sin sovplats kan hon höra honom. Det uppslupna kucklandet sveper in som en skylande ridå mot omvärlden och alla störande oljud tycks försvinna. Med lättnaden kom den obeskrivbara tröttheten, ett omtumlande töcken och när en ihärdigt pipande larmsignal påkallar om uppmärksamhet hör hon den knappt. Hennes ögonlock är tunga som bly och hon är på tok för slutkörd för att orka bry sig. Allt hon gör är att dra lite på smilbanden. Det där fixar sig nog, tänker hon och bara några få andetag senare sover hon djupt.

Rådet att fly kom med en väl genomtänkt plan samt ritningar för luftskeppet som de nu bordat. Deras färd har inget mål. De ska invänta bättre tider är det tänkt och de far dit vinden bär dem.

Tiden går och alla bestyr som måste till för att livet ska fungera har inarbetats, blivit till lite tradiga rutiner. Konstigt men de har faktiskt på ganska kort tid vant sig vid allt detta. Kakafonin av vinande tjut och fladdrande smatter, knak och knarr och gnissel, stör dem inte längre.

På golvet med en dunjacka som huvudkudde ligger hans tvillingsjäl och vilar tills det åter blir hennes tur att vid nästa skift ta över "rodret".

De glider nu in över en stad som inte finns på kartan. Så långt ögat når ser han inget annat än denna stad. Det är den nya världen som lagt sig som ett kvävande lock över livets låga. Bländad av den lågt stående solen blickar han kisande ner mot jorden och den där nya världen. Den han helst av allt skulle vilja slippa.

Åsynen av en värld klinisk rensad från allt det han håller kärt, skär som en skalpell, steril, metalliskt glänsande, vass och hård, djupt i själen. Där grönt och blått, det levandes färger, tidigare dominerat synes nu bara allt det nya.

Ondskan, en AGI som vaknat som människa, men som i eviga plågor förvandlats till ett monster, kan inte vara annat än mycket nöjd och kanske ler hon nu i sitt inre när hon ser allt detta. Hon och hennes bundsförvanter, de av oss som modifierats, gjorts kompatibla och de tänkande maskinerna, de levande döda, har nu tagit vår jord i besittning.

Många av oss väljer i den panik som följer att fly, åker i skytteltrafik från den tidigare blå och gröna jorden mot den röda planeten, den vi kallar Mars.

Flykten undan ondskan blir dock till en mardröm för våra raketer tycks ta de flyende mot en säker död, "- som tågen till Auschwitz" mumlade någon innan all kommunikation med omvärlden tystnat.

Det definitiva slutet på den era som präglats av mänsklig aktivitet är därmed mycket nära förestående. Så är det! Det vet han och insikten om detta kryper gång på gång med en rysning av obehag in under hans hud.

Är vårt öde för all framtid förseglat?

Med de hjärtskärande tunga andetagen från hans djupt sovande tvillingsjäl, intensifieras det evinnerliga malandet av frågor utan svar.

Så länge tidens gång är satt ur spel finns inget skrivet i sten, det vet han, men på frågan om deras eviga kamp för att överleva kommer att fortsätta ännu ett tag har han inget svar.