Du lever dina dagar som ett rö för vinden
inget kan få dig att stanna upp och slå rot.
Du vajar dit det blåser just för stunden
mot din rastlöshet finns nog ingen bot.

Du har med tydlighet och stort förakt förklarat
att den medelklass jag tillhör skrämmer dig.
Den du blir och det du säger när du dricker
har längs vägen alltmer förminskat mig.

Du romantiserar ditt eget sätt att leva
ibland avundas jag din frihet och ditt tänk.
Men i verkligheten är det inte bättre
- du sitter hemlös med din flaska på nån bänk.

Du är stor och grandios i dina gester
man lyssnar, du trollbinder din publik.
Men när man hört ett tag på det du säger
kan man skönja en rätt haltande logik.

Nu bor du lite här och var hos dina vänner
som "stackars medelklass-sate"-oket också bär.
Det är ju tur att denna klass kan leverera
tak över huvudet till dig som förmer än andra är.