Pojke 14 år som krisar.
Han söker efter ett par
närvarande vuxenögon
men de vuxenvärlden
är ett frånvarande snurrigt
kaos som skojar med
pojken och säger att han
måste rycka upp sig.

De vuxna öser pengar
och prylar över pojken
som har ångest och
ont i magen som han
dövar med kontaktlim
och thinner tillsammans
med kompisarna ute i
skogen och mellanöl.

De vuxna märker inga
tecken på att pojken mår
dåligt euforiskt optimistiska
som de och fullständigt
självupptagna. Pojken blir
systematiskt mobbad i
skolan men vågar inte
säga det till någon och
han skiter i skolarbetet.

Hans självkänsla dyker
men han känner sig så
hög och cool när han
drogar och hans så kallade
föräldrar fortsätter att dränka
honom i pengar och prylar
och allt är ju så underbart
med nya villan och bilen.

Kärlekslösheten är ett
kompakt mörker inne i
pojkens huvud och han
har ingen vuxen person
han kan vända sig till.
Personalen på skolan
och på fritidsgården är
blinda och döva och
hans missbruk och
mående förvärras.

Tonåren är ett förvirrat
flimmer av droger, alkohol
och småbrottslighet.
Mamma och pappa skiljer
sig och pojken befinner
sig i ett vacum av total
ensamhet och självhat.

En dag långt senare när
han är 40 år gammal körs
in på bårhuset efter att han
har tagit livet av sig efter två
decennier av ett miserabelt
kaos, behandlingshem, heroin,
amfetamin och kriminalitet.

Pojkens mamma som hade
gift sig förmögen klagade över
att hennes son slarvade bort
bort så hemskt mycket pengar.
Att pojken sakta hade ihjäl sig
själv var hon likgiltig inför.
För det är ju pengar och status
som räknas och som gör att man
är framgångsrik och mår toppen.

Pojken Per och jag bodde grannar
och vi var bästa klasskompisar
och hade mycket kul på lågstadiet.
Vi bländade salpeter och socker
som brann ute i skogen och vi
gjorde allt möjligt roligt på den
tiden när livet ännu var en fest.
Vissa barn går det bra för medan
vissa barn hamnar i fördärvet.
Det gäller att ha bra föräldrar.